Pep rally

Det har bowlats och spillts sås på tröjan sedan sist, men nu är jag här igen. Jag befinner mig just nu på ett hotell i Charleston, SC, en stad som ligger vid Atlantkusten. Resan var jobbig för Tarrys del, då jag, Melinda och Wimoke började sjunga med respektive låt som vi lyssnade på. På våra olika modersmål. Samtidigt och högt för att överrösta varandra. Internet därhemma beräknas vara igång igen runt slutet av nästa vecka, och då kan bloggen bli regelbunden igen.

Annars har jag nu deltagit i mitt första pep rally, som i korta drag innebar att skolan blev hysterisk inför en amerikansk fotbollsmatch mellan skollaget och ett annat lag. Jag såg inte matchen, däremot var jag med under pep rallyt. Det kan nog ha varit något av det mest roliga och bisarra jag har sett i det här landet än så länge. Cheerleaders gjorde akrobatkonster och dansade med skyltar där publikens skrik-repliker stod, fotbollsspelarna rusade runt i gymnastiksalen och skrek. Alltsammans kompat av "peppande" musik. Det var ändå stämningsfullt, jag gick väl lite mitt emellan att jubla och att vara rädd, då jag stod precis bredvid de skrikande fotbollsspelarna. Men jag lyckades i alla fall fånga en av flera T-shirts som kastades upp mot publiken. Hurra. Jag noterade att studievägledaren satt på läktaren mitt emot, han såg ensam och uttråkad ut. Stackaren. Jag skall gå till hans kontor på tisdag och försöka få tyngdlyftningen utbytt mot bild. På måndag går det inte, för då är jag ledig! Är ni det? Nej, just det!