En pajig epok går i graven

För det första är det inte en pinjefärsk nyhet jag skriver om idag, i själva verket handlar den om september 2008 och därför är risken enorm att ni redan känner till detta och betraktar det som gammelnyheter, men oinformerad som jag är fick jag veta detta idag.

Som vi alla vet var 2006 ett förändringarnas år i politiken. Moderaterna blev Nya Centerpartiet, Centerpartiet blev Nya Moderaterna, Socialdemokraterna blev Nya Centerpartiet, Folkpartiet blev Nya Gestapo och Kristdemokraterna blev Alliansens Gemensamma Bitch. Dessutom inledde Sverigedemokraterna sin nya, kramgoa ocxh extremt genomskinliga approach, som gick hem hos Sveriges alla smygrasister. Och nu i september 2008 var det dags för Nationalsocialisk Front, som de senaste åren har varit det lilla partiet som alltid har sagt det som Jimmie Åkesson egentligen tänker, gått i graven. Men nej, skriker de människor som tidigare har skrattat åt dessa enstaka skalliga tjockisar helt utan självironi, vilk skall nu demonstrera och bråka med AFA i hopp om att någon fortfarande bryr sig? Men misströsta inte, för nu finns istället Folkfronten, detta pinjefärska nazistparti som har en ny image. Det är ju modernt med partier som byter image, så här har vi de nya nazisterna (trumvirvel):

1. Inget mera tjat om Hitler. Folk blir sura då.
2. Inget mera gult och blått. De nya färgerna är gult och svart, för det är sexigare att vifta med flaggor som ser ut att komma från Vägverket.
3. Inte kalla sig nazistisk eller nationalsocialistiskt längre. Folk blir sura då.

Så vad är skillnaden mellan Folkfronten och Sverigedemokraterna? Inte mycket egentligen, förutom att Folkfronten fortfarande pratar om genetiska svenskar, som tydligen existerar enligt dem, men bara för att Sverigedemokraterna inte pratar om gener längre betyder det nog knappast att de svenskar som bara är ”kulturella svenskar” ligger speciellt bra till när Jimmie blir führer und ministerpräsident. Det får vi se. I alla fall, NSF kan nu äntligen joina Bert Karlsson och Ian Wachtmeister i den svenska nazigraven.

Snor man julen från barnen så lägger vi in allt vi har!

Detta är kopierat från SvD:s hemsida:

"När det var dags för julklappsutdelning hemma hos familjen ställde mamma ut den välfyllda tomtesäcken i trappen. Blixtsnabbt var tjuven framme och stal hela säcken. Barnen grät och förtvivlade föräldrar ringde polisen som ryckte ut med två patruller och en hund.
- Snor man julen från barnen så lägger vi in allt vi har, säger polisinspektör Stephan Nordenmark till Sveriges Nyheter.
Barnens och julens hjältar blev den patrull som hittade säcken som tjuven kastat ifrån sig.
- Alla paket fanns kvar utom ett, säger Stephan Nordenmark.
Så till sist blev det, om än lite försenat, julafton även i Sundbyberg."

Polisens prioriteringar får mig att känna mig så extremt trygg. Just att om någon snor julen från barnen lägger man in allt man har. Inte om en seriemördare är lös i distriket eller om maffian har en bas där, utan om någon snor julen från barnen. Värre brott finns ju inte. Som jag ser det finns det tre alternativ:
1. Polisen prioriterar barnens jul framför något viktigt. Slutsats: Polisen är sentimentala idioter.
2. Polisen ljög för Sveriges Nyheter. Slutsats: Sveriges Nyheter är sentimentala idioter.
3. Polisen i Sundbyberg har inget bättre för sig. Slutsats: Josef Fares hade helt rätt när han gjorde Kopps.

Vilket är mest troligt? Jag vill tro på alternativ 3, men jag hoppas och tror på alternativ 2. För Sundbybergs skull.

Filips julklappar - Den kompletta listan

Julklappar som Filip fick (i den ordningen som jag kommer på dem)
1. Biocheck (200 kr)
2. 1500 kr
3. One Flew Over The Cuckoo's Nest (boken)
4. Vattenpipa
5. iPod
6. Bakispiller och Beer Bong
7. Eltandborste
8. USB TV Tuner
9. Fickdagbok 2009
10. Amélie från Montmartre
11. Maffian - Den kompletta guiden till organiserad brottslighet
12. Tröja
13. Plopp (godiset)

Tackar allesammans!

24 film-och historiereferenser i två stycken

Årets juldrama är som bekant Helena Bergström i rollen som Selma Lagerlöf, och nu hade mina päron en diskussion om huruvida man kan ha förutfattade meningar om det juldramat bara för att det är Helena Bergström som spelar huvudrollen. Jo, säger jag, man kan defintivt ha förutfattade meningar för att det är Helena Bergström som spelar huvudrollen. Det är just det man kan. Jag säger inte att man alltid kan bedöma en film utifrån skådespelarna. Steve Carell spelar mestadels i usla komedier, och så plötsligt var han med och var helt underbar i Little Miss Sunshine. Ett annat är Jim Carrey i The Truman Show. Men i alla fall, vissa skådespelare kan döma på förhand. Hör man talas om en film med Jackie Chan i huvudrollen vet man automatiskt att den kommer vara värdelös, oavsett hur hyllad den blir. Jackie Chan kan omöjligt spela i en bra film. Och detsamma gäller Helena Bergström. Så alla ni som tycker att man inte kan döma en film på förhand på grund av skådespelarna, vad tror ni om det här juldramat:
”Den sanna historien om hur Karl Staaff vågade trotsa kungen, militären och ett helt land för sin dröm om frihet. I rollerna som Karl Staaff och Gustav V ser vi Stefan & Christer.”
I rest my case.

I dessa juletider sänds ju alla de där usla filmerna som alla hyllar men ingen egentligen tycker om. Karl-Bertil Jonssons julafton är värdelös! Och att den är gjord av Per Åhlin, känd för mästerverket Dunderklumpen, är en skam. Sedan har vi förstås Fanny & Alexander, en fem timmar lång sömn regisserad av den mycket överskattade regissören Ingmar Bergman. Ingmar Bergman är ett typexempel på Kejsarens nya kläder-effekten, det vill säga att alla vet att gubben saknar talang men ingen vågar säga ifrån ensam eftersom risken finns att denne blir kallad okultiverad. Men TV-julen är inte helt förskräcklig. Under julafton går Ronja Rönardotter och Tomten är far till alla barnen, sedan kan ni olyckliga som inte har Shrek 2 se på Shrek 2 under juldagen. Och förra året var juldramat faktiskt bra, men då hade de ju Jonas Karlsson som Strindberg. Den skådespelaren vet verkligen vad han sysslar med. En snyggare och vassare version av Ola Rapace som inte föll ned i Wallander-träsket, kanske? Däremot får den mediala varbölden Snapphanar icke nämnas vid namn.


P.S. Kom precis på ett annat skitbra exempel på att representanter för skräpkultur inte nödvändigtvis är skräp. Mike Judge, mannen bakom Beavis & Butthead och King of the Hill har ju faktiskt gjort både Office Space och Idiocracy. Ett perfekt exempel på att en skomakare inte nödvändigtvis behöver bliva vid sina läst. Så nu blev det fler än 24 referenser och den juliga känslan försvinner, men skit samma!

Nu jämför vi priser

Nej, jag lärde mig aldrig att överge metersystemet rent mentalt, jag kan inte heller Fahrenheit överhuvudtaget. Jag var någorlunda duktig på att uppskatta värdet av dollar rent mentalt, och det har och göra med en av de små amerikanska omställningarna som jag klarade bäst, förutom schampooflaskorna och glasen (de svenska känns fortfarande pyttesmå), nämligen lågpriser. När folk säger att det är dyrt i Sverige överdriver de inte, det är förbannat dyrt här, och nu märker man av det framför allt när man, som kulturen förespråkar, glider runt på caféer. Ofta som den ende ständigt hungrige personen i sällskapet. Idag avnjöts alltså ingen billig men mättande klassiker i stil med trenette al pesto utan en varm choklad och en bit blåbärspaj. För 66 fucking kronor! Hur kan en bit blåbärspaj och en varm choklad kosta mer än en pizza? Minns inte vad caféet hette, men det var en källare under någon klädesbutik i närheten av Blå Hörnet på Gamla Stan. När vi gick ut fälldes för övrigt en del kommentarer om att Moderaterna har sitt högkvarter mitt bland butiker som verkar vara välbesökta av stora grupper palestinasjalskommunister. Men ja, det är väl alltid trevligt att hålla den blåa fanan högt på Stadsholmen, även när ingen vill se den. Sensmoralen med det här inlägget är i alla fall att den lilla fikastunden hade kunnat betala mina skolluncher på Mid-Carolina under en skolvecka, eller åtminstonde fyra dagar. Och då pratar vi inte en bit paj utan luncher.

Ett sätt att skapa spänning

Det är problem i Lettland just nu säger nyheterna. Folk är trötta på den korrumperade regeringen som missköter sig och beroende av bistånd. Men Jaroslav Beskronov, en människa med ansiktet täckt av finnar, har nu kommit på en lösning på det hela. Han tycker att Sverige skall erövra Lettland för att rädda Lettland. Därför har han startat en namninsamling på internet som än så länge har fått 9000 underskrifter (vilket är någon promille av den totala befolkningen) och den listan skall skickas till regeringen som en uppmaning. Undrar egentligen hur mycket han har tänkt efter där. Jag tror det är få världsledare som skulle ta det på allvar om någon skickade en lista med några tusen underskrifter och bad om att få bli erövrade. Möjligen skulle USA ta det som en legitim invit, eller Kim Jong Boll. Men i vilket fall som helst, insamlingen är igång och växer. Själv har jag inte hittat den (än) men den som hittar den kan väl säga till?

Fortfarande, om man bortser från att Sverige inte krigar, att det skulle innebära slöseri med pengar, att EU skulle bli buttra och att listan har någon promilles stöd är det fortfarande en ganska smickrande tanke. Gustav Adolf-mentaliteten är fortfarande lite sexig, antar jag. Dessutom har det inte varit oroligheter i Skandinavien på ett tag. Det kanske är dags för någon poänglös konflikt i Skandinavien, eller varför inte en överambitiös mustaschprydd general som genomför en kupp? Det blir lite spännande på något sätt, även om man troligtvis skulle tillhöra generalens opposition. Men då kanske media äntligen får något att rapportera om som inte är det där satans Idol! Vad folk har tjatat! Och det känns liksom hundra gånger jobbigare när man inte har sett ett enda avsnitt av den senaste säsongen, men samtidigt var det rätt skönt att slippa skiten. Vad är poängen med att sålla bort alla unika deltagare i de första avsnitten så man får se sentimentalpop under hela resten av säsongen. Nä, det behövs nog lite väpnad och helt poänglös konflikt för att höja spänningen. Ett problem är förstås att militärdiktatorer gillar folkmord. Undrar vilka de skulle ta? Om jag fick välja skulle det bli wapanese people (vad det nu heter på svenska).

P.S. Pe gav mig det här klippet och jag har fått det på hjärnan. (http://www.youtube.com/watch?v=bHCAc4fGdFs) Inte varje dag man får chansen att intervjua en sådan citatmaskin.

13-12-08

Idag är jag förkyld och ganska butter. Glad Lucia, allihopa.

Kristina från Duvemåla-tesen

Idag såg jag till att för första gången besöka det nyinvigda Forum Nacka som skulle göra oss fullkomligt paffa av upphetsning. Och ja, vad kan man säga? Det var större, och det var typ det. Fortfarande lika vitt, blekt och sterilt som det gamla, fast nu ännu tydligare eftersom det inte var lika smutsigt. Vad är det för speciellt med att ett ställe är exakt likadant fast större. Som kund förväntar man sig ju trots allt något nytt, inte mer av det gamla. Därför lägger jag nu fram den s.k. Kristina från Duvemåla-tesen, som helt enkelt går ut på att det som imponerade smålänningar under 1800-talet imponerar inte oss idag, och vice versa. Det är klart att om den där efterblivne drängen som dör i Guldet blev till sand (nu kan jag inte komma på hans namn, men ni vet vem jag menar, puckot som tror att man kan gå till Amerika) skulle bli imponerad om han såg det nya Forum Nackas storlek, men vi är vana vid att saker växer. Så vår gemensamma reaktion blir ett ”meh”. Vi imponeras istället av saker som är helt normala för folket i Kristina från Duvemåla. Därför, om Forum Nackas smartskallar hade varit riktigt smarta skulle de ha ställt något som får oss att tappa andan, exempelvis vid det där espressohaket. Mitt förslag är dresserade björnar som kan dansa. På Kristinas tid var det inget speciellt, att något butter östeuropée lärde exotiska djur att göra konster för småmynt, men nu skulle det istället väcka vårt intresse. Så kort sagt, Forum Nacka, det är dags att ni skaffar er en alldeles egen elefantman!

Filip tolkar en storfilm

I två inlägg i rad har jag nu skrivit om fantasy/mytologiska saker, så jag tänkte tredje gången gillt. Jag har ju en ganska stark hatkärlek till fantasy. Kärlek vet jag inte varför, och hat för att jag inser innerst inne att hela den genren (förutom Harry Potter möjligtvis) är fruktansvärt pajig. Antingen kan den vara välgjord men ha en genomkorkad intrig och usla skådespelare, som i Sagan om ringen. Eller så kan det vara en underbar intrig och fantastiska skådespelare, förutom ett par horribla huvudrollsinnehavare, som i Ronja Rövardotter. Eller så kan det vara usla effekter, skådespelare, intrig och det uselt det mesta, men ändå på något sätt helt underbart, som i Merlin. Nu är det nog bäst att jag avslutar detta resonemang, innan någon fantasynörd på allvar börjar inse att jag jämför Sagan om ringen med Merlin. Det får de ta, för jag tänkte nämligen såga just Sagan om ringen i detta inlägg. Men jag tänkte inte attackera den kassa berättelsen, det träiga skådespeleriet från bland annat Hollywoods variga vårta Orlando Bloom, jag tänkte inte ens attackera Tolkiens unkna Oxfordkonservatism som genomsyrar karaktärernas värderingar. Nej, idag tänkte jag attackera det faktum att den lanserar sig som en film om vänskap när de flesta i brödraskapet uppenbarligen inte gillar varandra. Jag tänkte göra detta genom att jämföra med hur ett normalt kompisgäng fungerar och sedan demonstrera varför de uppenbarligen inte gillar varandra på riktigt.

1. Hur många kompisgäng ser man på stan som går framåt på ett led, buttert, utan att säga ett ord till varandra? De här jävlarna har hela fält att gå på, det minsta man kan begära är väl att de går i en klunga och snackar skit?
2. De stannar för en matpaus (Scenen när Sarumans fåglar flyger över dem). Då sätter sig någon och steker korv, de tre karaktärerna som faktiskt gillar varandra på riktigt leker med svärd och resten sitter på varsin sten utan att säga ett skit. Gimli tar ett snack med Gandalf, detta gör han med en ovänlig ton och nästan spottar ur sig orden. Gandalf svarar med att titta på Gimli som om denne vore en idiot och sedan muttra något i skägget.
3. Det tredje och viktigaste skälet av alla – De har uppenbarligen fullt med mat, och de är nio pers. Hur ofta händer det egentligen att någon behöver ta en toalettpaus? Det är klart att de scenerna klipps bort, men tänk egentligen hur ofta det händer att de måste stanna, igen, för att någon inte orkar hålla sig längre. Nu hävdar ni säkert att alver inte bajsar för de är så eleganta, men Legolas är en av nio. Hoberna verkar ju kunna äta fyra gånger så mycket som människor. Hur mycket får de plats med egentligen? Hade jag varit med i brödraskapet hade jag troligtvis dumpat hoberna utför första bästa stup när inte Gandalf kollar.

Så nu ser ni alltså att min tes stämmer, och så är dagens inlägg avslutat. Nästa Sagan om ringen-tes kommer handla om Aragorns uppenbara alkoholmissbruk.

Loreena McKennitt hatar Enya

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2153265.svd
Lindberg stiger mer och mer i min aktning. Förutom engagemanget mot spelmonopolet, att hon som enda borgare röstade nej till FRA och att hon som ung var medlem i Frihetsfronten kommer nu det här förslaget. En mycket, mycket bra idé att det finns en politiker i riksdagen som vågar stå upp för liberala idéer även när det verkligen gäller. Synd bara att hon är med i Björklunds parti.

Men nu var det inte det jag skulle skriva om utan de två keltiska new age-stjärnorna Loreena McKennitt och Enya. För att ni skall ha en hum och vilka jag skriver om länkas ni här till exempel på de bådas stil:
Enya
http://www.youtube.com/watch?v=tRyJPLUUQCw&feature=related
Loreena McKennitt
http://www.youtube.com/watch?v=EWvG2fLSypY

Och det är dessa två som jag tänkte bygga följande konspirationsteori på: Loreena McKennitt hatar Enya mer än någon annan på jorden. Ju mer man tänker på det inser man att det stämmer, av den aledningen att de har hållit på ungefär lika länge, är ungefär lika gamla, båda har irländskt påbrå, gör samma sorts musik och framför allt är ungefär lika bra, men… Enya är så extremt mycket rikare och mer känd. Jag tror, och jag tror också stackars Loreena har insett det, att om inte Enya hade funnits så skulle hon vara den stora new age-stjärnan. Då hade hon fått göra musiken till the Celts och Sagan om ringen, etc, och blivit känd som hela världens mystiska trollpacka. Istället för att vara sångerskan som är känd för att hon ”låter som Enya”. Jag kan säga det här och nu, om jag vore Loreena skulle jag vara mordisk. Men man kanske är lite mer förlåtande om man är new age. Eller så är det som jag tror, vilket är att Loreena dagligen sitter i en häxcirkel i sin källare och kastar förbannelser över Enya. Hon kanske till och med har kontakter med den Queen Mab från Merlin-filmen, den där onda keltiska gudinnan med den ofattbart hesa rösten som inte är läskig.

Spännande, spännande. Om ni redan kände till dessa båda och ändå inte tror på mig, gör det. Jag har nämligen rätt.

The Tales of Beedle the Bard

Jajemen, imorse stod jag i det duggiga mörkret vid SF-bokhandeln för att köa till inget mindre än J.K. Rowlings The Tales of Beedle the Bard. För det första tänkte jag prata om vad den är så att alla fattar den, och varför det köades i stora massor till den. Om ni har läst Harry Potter och Dödsrelikerna kanske ni minns att Hermione ärver en bok av Dumbledore med just det namnet. Nu var det ju så att J.K. Rowling skrev denna bok, och gick ut med att det var en bok som var exklusivt till för hennes kompisar. Sedan blev hon till slut övertalad om att släppa den för allmänheten och därför köade vi denna morgon. Det är den officiella förklaringen, och den som Elin verkar tro på. Jag kom att tänka på South Park-avsnittet Cartmanland (från den gamla klassiska tiden innan de började köra enbart provokationer för chockens skull) då Cartman köper en nöjespark som är nära konkurs, för att sedan gå ut öppet med att ingen utom han själv får besöka nöjesparken. Och eftersom folk får veta att ingen får komma in blir de helt galna och känner att de bara måste komma in, trots att de aldrig ville besöka nöjesparken innan. Så när nöjesparken till slut öppnar igen blir den en jättesuccé. Jag tror att precis samma sak gällde vår kära J.K. Hela den här farsen med att boken bara var till för hennes vänner, oj, nu är den inte det längre, var ju förstås planerad från början. Teorin att fler vill ha den eftersom den från början var hemlig funkar självklart även här. Elin, erkänn att även J.K. Rowling kan vara en sådan girig varelse. Du behöver det för att kunna gå vidare!

I alla fall, förutom trevligt umgänge på morgonkvisten är det ju alltid lite kul med organisatörer som försöker skapa en rolig stämning bland HP-fansen. Ni vet den här ilskna ”Nu jävlar skall vi ha kul!!!”-attityden. Och ja, försöken var väl allt ifrån att en fotboll med lite luft i skulle sparkas igenom kön så alla fötter nuddar den till att hela kön skulle delta i ”The Mysterious Ticking Noise” (http://www.youtube.com/watch?v=Tx1XIm6q4r4) med blandade halvengagerande resultat. Sedan började det regna, en sopbil kom, vi drack choklad och vips hade jag boken i handen. Hur gick det till? I alla fall, efteråt passade jag på att ta en promenad på Gamla Stan. Gick förbi Kinneviksgranen, Gustav III, slottet, Gustav Adolfs torg, riksdagen, slottet igen, Mårten Trotzig och slutligen tillbaka till Slussen. Får ni någonsin en chans att ta den promenaden i mörkret, gör det. Helt underbart. Nu känner man sig verkligen hemma igen.

Att slutgiltigt knypa ihop en säck

Nej, jag kom inte på något att skriva om men då kom jag på att Emily har skickat bilder från fönstermålningen. Så här får ni exempel på hur det ser ut lite här och där i de kommersiella delarna av Newberry County just nu. Så knyter jag samtidigt slutgiltigt ihop den stora säcken av fönstermålar-anekdoter för den här bloggen i alla fall. Men det är klart, man skall aldrig säga aldrig.