Clowner... brrr...

I morse zappades det på Tv:n. Jag och Wimoke blev mycket glada över att se att Harry Potter och Fenixorden gick på TV, men det var bara slutet så den glädjen blev kort, till Melindas skadeglädje. Hon började därefter titta på Spin City, trots att jag förklarade gång på gång hur tråkig den serien är. Visst är det okej att göra tråkiga program, de kan ju vara bra på andra sätt, men om den lanseras som en komedi och saknar humor är det en aning misslyckat. Slutligen hamnade vi på en McDonald's-reklam som skrämde livet ur mig. Den stora skillnaden mellan McDonald's-reklam i USA och Sverige är att i USA har de med den där hiskeliga clownen. Han satt vid ett bord med en massa barn och skrattade, jag satt mest och undrade när antastandet och styckmördandet skulle börja. När skall McDonald's inse att clowner inte är roliga utan EXTREMT LÄSKIGA? Anledningen till att clowner har blivit skräckfigurer beror nog främst på de två mest berömda clownerna jämte Ronald och Krusty, nämligen John Wayne Gacy och clownen från Stephen Kings "It". Båda superonda seriemördare, porträtterade i det här inlägget. Om den skalliga påhittade clownen (It) verkar bekant så kan det nämnas att samma skådespelare spelar transvestiten i The Rocky Horror Picture Show. Jag gillade den filmen. I vilket fall som helst, McDonald's reklamfilmer med en skrattade Ronald och hans barnoffer är sjukt läskiga och borde upphöra omedelbart!

P.S. Detta gäller inte ledsna clowner. De är fortfarande extremt roliga.

Pep rally

Det har bowlats och spillts sås på tröjan sedan sist, men nu är jag här igen. Jag befinner mig just nu på ett hotell i Charleston, SC, en stad som ligger vid Atlantkusten. Resan var jobbig för Tarrys del, då jag, Melinda och Wimoke började sjunga med respektive låt som vi lyssnade på. På våra olika modersmål. Samtidigt och högt för att överrösta varandra. Internet därhemma beräknas vara igång igen runt slutet av nästa vecka, och då kan bloggen bli regelbunden igen.

Annars har jag nu deltagit i mitt första pep rally, som i korta drag innebar att skolan blev hysterisk inför en amerikansk fotbollsmatch mellan skollaget och ett annat lag. Jag såg inte matchen, däremot var jag med under pep rallyt. Det kan nog ha varit något av det mest roliga och bisarra jag har sett i det här landet än så länge. Cheerleaders gjorde akrobatkonster och dansade med skyltar där publikens skrik-repliker stod, fotbollsspelarna rusade runt i gymnastiksalen och skrek. Alltsammans kompat av "peppande" musik. Det var ändå stämningsfullt, jag gick väl lite mitt emellan att jubla och att vara rädd, då jag stod precis bredvid de skrikande fotbollsspelarna. Men jag lyckades i alla fall fånga en av flera T-shirts som kastades upp mot publiken. Hurra. Jag noterade att studievägledaren satt på läktaren mitt emot, han såg ensam och uttråkad ut. Stackaren. Jag skall gå till hans kontor på tisdag och försöka få tyngdlyftningen utbytt mot bild. På måndag går det inte, för då är jag ledig! Är ni det? Nej, just det!

Tecknar så smått

Nu hördes det något i hallen. Säkert någon familjemedlem som har kommit hem och börjat raljera. Jag har läxor, men jag känner inte för att göra dem nu. Det får bli senare. Där har vi ett litet minus, att de har samma lektion varannan dag och därför ger små uppgifter i läxa varje gång. Jag vet inte riktigt vad jag skall tycka om det. Frågan är också om jag skall byta ut någon av mina klasser mot bild, som jag tydligen inte fick på schemat, eller bara gå med i skolans lokala konstklubb som aktivitet efter skolan. Eftersom bildspråket är internationellt och engelska inte är ett lika bra språk för sångtexter har det blivit mycket mer ritande, på en lite hlgre nivå än de tidigare halvslarviga arken. Jag har fortfarande prolbem med att använda färg, dock. Det känns inte riktigt som att det är värt det. Blyertsteckningar blir så mycket mer uttrycksfulla om man inte kladdar på färgerna från början, vilket bara är att glömma.

I helgen kommer jag vara borta. Kanske följer datorn med, kanske inte. Om det inte skrivs något under helgen är det i alla fall anledningen.

För övrigt så anser jag att Karthago bör förstöras

Genom att sätta den rubriken går jag emot den eviga strömmen som i ett försök att verka kunniga användet det kända Cato-citatet i slutet av sina texter, då jag inledde texten med det istället. Först och främst kan man väl påpeka att det kanske är världens mest värdelösa citat, då det inte har blivit berömt för att det var fyndigt eller för att någon känd person sade det - Det har enbart blivit känt för att den envise saten sade det i slutet av alla sina tal. Med samma logik borde man kunna göra vilken mening som helst till ett känt citat, bara man upprepar det i slutet av alla sina texter. Därför kommer jag från och med nu och så länge jag känner för det mynta nya citat, tills jag hittar ett som är värt att upprepa tillräckligt många gånger för att göra det berömt.

För att fortsätta på stofiltemat ett tag till tänkte jag beklaga mig över hur vissa saker var bättre förr, i det här fallet populärkultur. Den instikten fick jag när jag satt i samma klassrum som några högljudda hiphopare. De enorma kläderna fick dem att se ut som clowner, och det irriterade trummandet mot bänkarna var ännu värre. Jag säger definitivt inte att det inte finns några häftiga subkulturer kvar i världen, jag säger bara att i det här landet lyser de med sin frånvaro. Och musik kan man fortfarande göra, det är något som är säkert, men däremot kan man inte göra coola musikvideos längre. Därför lägger jag upp denna fem-i-topp över de bästa musikvideorna genom tiderna. Om ni inte vet hur de ser ut bör alla finnas på you tube. Själv är inte mitt internet i toppform, så att leta upp dem själv skulle ta för lång tid:

5. Rick James - Superfreak
4. Michael Jackson - Smooth Criminal
3. Elton John - Pinball Wizard
2. R.E.M. - Shiny Happy People
1. Tommy Seebach - Apache
Och där var jag klar för dagen, tror jag.

För övrigt anser jag att Kebnekajse hade varit ett töntigt namn på ett berg om inte hade funnits ett bra band med samma namn.

Det talas om bilar

Gårdagens stora underhållning var definitivt när Wimoke skulle testa svensk vodka, en flaska som Tarry och Melinda hade fått av sin tidigare svenska utbytesstudent. Det var inte speciellt mycket, men det gjordes en del roliga miner, speciellt när han fick veta att det var 40% alkohol, vilket i princip var bensin enligt honom. Kan tilläggas att det är samma alkoholhalt på den skånska snapsen som familjen drar i sig till maten under julen. Man får väl helt enkelt acceptera att man har fostrats i en alkoholistkultur. Om 40% i praktiken är bensin, vad är då den mytomspunna 80%-flaskan från Estland? Just det ja, den är i praktiken salt. HAHAHA!!!

Okej, nog med smala skämt som bara ett fåtal personer fattar. Gårdagen hade vissa nedförsbackar också. Den nedförsbacken var när Tarry drog med oss på en s.k. ”car show”. Aha, tänkte jag i min enfald, vi skulle alltså åka till någon sorts arena och kolla på bilar som gör konster tillsammans med ett gäng rednecks som skriker ”Yee-haw!” Det lät inte så jättekul ur rent underhållningsperspektiv, men när det handlar om att utforska andra kulturers bisarra särdarg kunde det ju bli en riktig höjdare. Melinda och Wimoke såg dock direkt illamående ut vid tanken på att åka, och jag skulle förstå varför. Det var nämligen ingen arena med bilar som krockar. Nejdå, det var en grusplan där gamla bilgubbar visade upp sina lika gamla bilar och gav varandra ryggdunkningar för att de var så veteraniga.

Detta ackompanjerades givetvis med musik, och inte vilken musik som helst. Nej, en satans hits of the sixties-röra som till och med hade fått personalen på Vinyl 107 att tröttna efter första låten! Kom ihåg att 60-talslåtar knappast var Lennon, grabbarna i Beatles och deras hippiepolare i det här landet. Nej, det var målbrottsoffer med brylkräm och Cadillacs. Efteråt gick vi och åt, jag testade min första Sundae. Den såg inte lika god ut i verkligheten som i South Park, men god var den. Sedan drog vi hemåt. Näst-nästa helg skall vi till en annan car show i North Carolina, men det är i en stad som är ungefär lika stor som Stockholm, alltså kommer vi tre kunna smita ifrån bilarna utan problem. Tarry lovar att han inte kommer känna sig ensam, han har ju alla bilar och snygga tjejer att titta på.

Vad mer har hänt? Tarry har testat djungelvrål och gjort en rolig min, Obama har valt en vicepresidentkandidat som inte är Hillary Clinton och en storm är på väg över sydöstra USA. Regn utlovas. Jippie.

Jag babblar på och hoppas att det inte märks

Ja, ärligt talat har det inte hänt så mycket som är värt att skriva om. Men det är dock sanning med modifikation. Det händer sällan något som är värt att skriva om, än så länge har det knappast hänt så mycket som är värt att skriva om, men man gör ju det bästa av situationen och berättar det på ett sätt så att det låter intressant. Eller åtminstonde måttligt intressant, det är ju olika från person till person. Skönheten ligger trots allt i betraktarens öga. Nu, och även igår, råder det dock en ganska total idétorka. Och då kommer förstås den viktiga frågan - Hur fyller man ut det så länge, tills man får lite inspiration igen? En idé var att lägga upp en enformig sångtext, för att verkligen illustrera enformigheten i dagens ganska bittra inlägg. Men jag kunde inte komma fram till vilken som var mest enformig - Badger, All your base eller vad som helst av Thomas Ledin. Ha ha, där fick jag åtminstonde in lite mobbing mot en usel musiker. Det bjuder jag på. Men det är lite tragiskt att han snart är död, om han inte redan har hunnit dö med tanke på hur lite han syns. Det är lätt att hitta dåliga artister att kritisera, men svårare att hitta någon som faktiskt är så dålig att man får lust att skada sig själv av att lyssna på eländet.

Men nu var det ju inte det jag pratade om, eller hur? Jag höll väl på med något annat innan? Jo, just det, ett litet tillägg. Internet strejkade igår, lite tur eftersom jag knappast hade något intressant att skriva då heller, men det finns risk att Internet strejkar lite då och då under den närmsta månadsperioden. Jag tänker inte gå in på detaljer, men jag skyller allt på det lilla miffot Wimoke. Summan av kardemumman är i alla fall att om det skulle vara glest mellan inläggen under den närmsta tiden betyder det med största sannolikhet inte att jag har tröttnat på bloggen, utan att jag helt enkelt inte får tillgång till nätet. Så, nu har jag lyft den tyngden från axlarna. Det känns skönt. Jag går i alla fall framåt, ett steg i taget.

Sjukt dåligt samvete

Åååååh! Jag mår så dåligt och känner mig så elak idag! Jag hade kommit överrens med några som hade andra lektioner att vi skulle mötas i matsalen under lunch, men när jag väl kom dit hittade jag dem inte. Så istället satte jag mig på en ledig plats vid ett långbord och höll ögonen öppna efter dem. Jag har inte vanligtvis problem med mjölkpaketen, men nu hade jag det. Det är var då en tystlåten ensam tjej med mustasch erbjöd sig att hjälpa mig. Jag satte mig och började prata med henne istället, men hon var så tyst och tråkig och ensam! När jag nästan hade ätit färdigt såg jag de som jag skulle ha ätit med sitta vid ett annat bord, så jag åt snabbt upp och sade till tråkiga ensamma tjejen att jag skulle gå. Sedan gick jag lite diskret och satte mig hos de andra, och satt där resten av lunchtiden. Men jag har dåligt samvete! Att socialisera med tråkiga tjejen gick inget vidare, eftersom hon mumlade korta meningar, men fortfarande! Trösta mig! Intala mig att något som förbättrar samvetet!

Det är säkert Pontén som hemsöker mig

Först och främst: Ja, jag har nu ätit på KFC och förskräckt min värdfamilj med dels mängden kyckling jag kunde få i mig, dels hur noga jag gnagde rent benen. Gott gott.

Jag misstänker mer och mer för var dag att skolpersonalen är mer avslappnad än de ger sken av till en början. Det som fick mig att börja misstänka det var när en engelskalärare (inte min) förberedde sig för sin lektion om brittisk musik genom att spela några låtar som skulle ingå i lektionen. Där kunde man bland annat höra Pink Floyds Another Brick in the Wall, Part II. Inte så överdrivet rebellisk kanske, men ganska otippad på det stället.

Har börjat teckna på allvar igen, och hör och häpna: Jag skissar skelett först! Frivilligt! Gossen har mognat, tji fick ni! Annars bränns det film. Jag tänkte att det var dags att visa min världfar att det finns högkulturell film i världen utanför Bond. Han är definitivt inte redo för vare sig Amelie eller Tillsammans, så jag tänkte börja med lite engelsktalande, men fortfarande välgjorda mästerverk. Om ni gissade A Clockwork Orange och The Big Lebowski gissade ni helt rätt. Om gissade att det går med vindens hastighet att bränna eländet gissade ni fel. Satan i gatan är det enda jag kan säga för att uttrycka min sorg över datorns osportsligt slöa attityd. Inte ens Siddharta Gautama hade haft det tålamodet som verkar krävas innan filmjäveln äntligen finns på DVD med en välgjord meny. Men man skall inte klaga, det är emokidsens uppgift.

En skoldag som många andra

Vad kan man säga om dagen? Jag har haft "någon sorts gymgrej", det vill säga tyngdlyftning. Borde jag ha kunnat räkna ut att det skulle vara, eftersom de har pratat om det tidigare. Jag blev dock utdragen ur lektionen för att visa skolan för en utbytesstudent från São Paulo. Han pratade väldigt lite, men när han väl gjorde det förstod man varför. Jag associerar i första hand Brasilien med Cornelis texter, med det hade inte fungerat så bra att säga. Så i ett försök att briljera med mina limiterade kunskaper om Brasilien drog jag till med fotboll, karnevaler och Guds stad. Han förklarade att det finns många brasilianska filmer som är bättre än Guds stad. Sedan spillde han chokladmjölk på sina byxor. Två gånger.

Efter att ha hört spanskaläraren förklara att han är en skämtsam typ för att sedan gå in i en lång utläggning om varför man inte bör klä sig på ett visst sätt (där han bland annat refererade till horor och fångar som har gått och blivit någons bitch) gick jag till statistik och data. Det är i praktiken matte. Läraren är från början coach, vilket omedelbart fick mig att tänka på Erik Larholm. Den här heter Kyle och lägger in ett litet "uhm..." mellan varje mening. Nästa lektion skall jag försöka räkna hans "uhm..." och på sätt träna mitt matematiska snille. Annars har det inte hänt så mycket. Jag har fått frågan om vi pratar holländska i Schweiz, samt hört en tolvåring förklara för mig att om negrerna är kaxiga så skall jag säga åt dem att suga sin vänstra boll. På återseende tills vidare!

Angående rymden

Första skoldagen är över, och den gick på halvfart. Inte så mycket tid mellan lektionerna, som mest var introduktioner, men rätt många människor som var intresserade av att prata när de fick veta varifrån jag kommer. Den mest intressanta karaktären än så länge verkar vara Hubert Kinard, en gamling som undervisar i anatomi. Han ger intryck av att vara en stereotyp NO-lärare, det vill säga en nördig person som skämtar mycket. Det känns som en rätt naturlig effekt att det alltid är NO-lärarna som är mest distanserade och skämtsamt inställda till sitt ämne. Det är väl det enda sättet att behålla något intresse för en tråkig kurs. Man skulle kunna kalla det för Skoftis-effekten. Så, i alla fall - Efter att ha förklarat att Kennedy blev skjuten av den amerikanska regeringen och att Stonehenge, statyerna på Påskön och pyramiderna byggdes av utomjordingar gick Kinard in på själva anatomin, genom att skicka runt en påse med grisfoster som vi senare kommer dissekera.

Men det var mest pratet om utomjordingar som fastnade, och inspirerade till dagens tankar. Inte just att Stonehenge byggdes av utomjordingar, för det tror jag inte på, men däremot kom jag att tänka på ett skäl att satsa på rymdforskning. Först och främst några otvivelaktiga fakta om rymden:
1. I jymden kan ingen höja dej gjåta.
2. Den svenska ministern som idag har högst lön, högre än Reinfeldt, är rymdministern (helt sant!)
3. Christer Fuglesang är inte bara jobbig, han är jävligt ful också.
4. Rymden är sjukt stor.

Och det är just det sista påståendet som jag tänkte koncentrera mig på nu. Vi vet att universum inte bara är oändligt, det är också ständigt expanderande. Och med tanke på att universum är oändligt, finns det, tack vare slumpen, oändligt många solsystem som är identiska med det här. Det finns också oändligt många galaxer som är identiska med den här, med den enda skillnaden att jag i de galaxerna har valt att skriva den här bloggen på fejk-finska. Det är i sig inget som är av intresse för rymdforskningen, men däremot finns det, med den logiken, en industri som skulle kunna bli stenrik om vi verkligen hade nått så långt i rymdforskningen att vi hade tillgång till den expanderande oändligheten. Som vi alla vet är inte porr i teorin något negativt, men däremot är dagens pornografi bara äcklig och avskräckande. Kom då ihåg att det finns öändligt många världar där våra sexuella fantasier i minsta detalj är verklighet. Det finns också oändligt många världar där de fantasierna blir filmade. Alltså finns det oändligt många DVD-skivor eller videoband som visar exakt det som vi tänder på mest av allt. Om vi hade tillgång till de banden skulle porrindustrin kunna bli trevlig igen. Är inte det en anledning att ge sig ut till världar bortom vår egen?

Så, i alla fall... dissekera grisfoster. Hurra!

En dos av vad man inte vill veta

Jag är ledsen att informera mina lite mer skadeglada bekanta, men det är en nyhet som kan visa sig vara en besvikelse för er. Jag gick i kyrkan för första gången idag, men jag behövde inte delta i ceremonin på något sätt. Jag behövde inte ens resa mig på vissa obligatoriska tillfällen. Bara sitta och titta. Det är alltså mer religiös indoktrinering på våra skolavslutningar i Vittra. Det påpekades också flera gånger att jag inte kan tvingas att gå dit, men vi kom överrens om att jag kan vara med lite då och då och titta på. Och mer än så blir det nog inte, för ceremonin var ju förbannat tråkig. Jag hade sovit sex timmar den natten dessutom.

En annan nyhet är att jag börjar skolan imorgon, och att jag har fått mitt schema. Så, mina damer och herrar, Filips schema:

Varannan dag (Med start måndag):
Engelska
Körsång
Anatomi
American Government (nästa termin ekonomi)

Varannan dag (med start tisdag):
Amerikansk historia efter andra världskriget
Någon sort gymgrej som jag inte helt har fattat vad det är än
Spanska
Statistik och data

Om det råder förvirring angående mina ämnen, gnäll bland kommentarerna.

Uttrycket "journalistik" får en helt ny innebörd

Till min förfäran kom jag på att jag inte har läst SvD på flera dagar, och att jag genast borde börja läsa för att ha koll på vad som är aktuellt hos er. Men varför SvD, som är en så usel tidning? Troligtvis för att mina föräldrar läser den. Men ärligt talat, vad är egentligen alternativet? Varför man inte läser Aftonbladet är självklart, och Expressen och DN är båda Bonnier-ägda. Min Bonnier-bojkott är väl rätt halvhjärtad i jämförelse med Martin eller Federleys försök, men jag gör ändå mitt bästa. Anledningen har jag glömt. Så än så länge är det SvD, det bästa av fyra hemska alternativ.

Här borta läser man dock helt andra tidsskrifter. Entertainment Weekly kom i brevlådan, med en fyra sidor lång artikel om Halvblodsprinsen, som som bekant kommer på bio några månader. Artikeln innehöll bland annat några väl valda ord från skådespelerskan som skall gestalta den "nya" karaktären Lavender Brown. Hon har förstås koll på vad det är för någon hon spelar. Det är ju såklart den där bitchiga tjejen som alla hatar! Applåder. Än en gång visar filmatiseringsgänget att de har stenkoll på läget. SPOILERVARNING Daniel Radcliffe uttryckte för övrigt förvåning över att Harry är naken i slutet av sjuan, när han pratar med Dumbledore. Kommentarerna där kändes överflödiga. Någonting säger mig att Radcliffe borde vara van. Men frågan återstår trots allt - Kan det vara så att det var Dumbledore som klädde av honom när han sov? Det är väl knappast en omöjlighet?

Så när artikeln var färdigläst sade Melinda att jag kunde slänga tidningen, hon varken betalar eller är intresserad men hon får den ändå. Där blir man ju genast lite intresserad över vad det är hon läser. Och i morse fick jag svaret. När jag satt och åt frukost kunde jag inte låta bli att lägga märke till ett nummer av "Lutheran Women Today" som låg på bordet. Än en gång får jag påpeka att hon är mycket mindre religiös och mycket mer tolerant än jag trodde, det är mycket möjligt att det är en sådan där tidning i stil med Nacka-Värmdö-Posten som man får gratis och läser fast man inte vill. Men när jag såg tidningen gick mina tankar direkt till de som jobbar på den redaktionen. Hur långt tycker man egentligen att man har kommit i livet när man jobbar på en tidning som vänder sig till just lutheranska kvinnor?

Jag kan tänka mig den journalistträffen. "Jag arbetar som krönikör på Time Magazine. Skriver mycket om populärkultur. Bevakar även presidentvalet en smula." "Jaså, du är bara krönikör. Själv är man ju då redaktör. Jajemen, på Lutheran Women Today. Vi skriver mycket om Luther och hur mycket man kan arbeta för att visa sin tro. Jag arbetar rätt mycket själv. Skriver alla artiklar och håller rent på redaktionen. Jodå. 100% av våra läsare är väldigt nöjda. Själv är jag 33% av våra läsare." Jag är inte journalist själv, men man kan ju inte låta bli att undra om de som jobbar på den tidningen känner att de har uppnått journalistisk storhet när de inser vad det är för tidning de har hamnat på. Den ende jag kan tänka mig som inte bara skulle kunna stå ut med det livet, utan även inbilla sig att han har ett högstatus-yrke, är Jan Guillou.

Shit pommes frites och thaikomedi

Shit pommes frites var min exakta reaktion när jag på kvällskvisten satt och kollade på ett gammalt 100 höjdare-avsnitt, där de talade om allas vår favortvideo Tio små moppepojkar av Dr Alban. Visste ni om att en av moppepojkarna spelas av en ung Tobbe Trollkarl? Det är knappast en nyhet, eftersom en viss tid har passerat och det kanske till och med är ett känt faktum, men att känna igen Tobbe Trollkarl bland moppepojkarna var i alla fall något av en mindre chock för mig. Det var egentligen värt ett eget blogginlägg, men jag har en sak till att skriva om.

En sak är riktigt jobbig, och det är att Wimoke tycker om komedi från Thailand, på thai givetvis, och att han kollar på detta med hög volym. Av den ständiga vardagsrumsdekoren att döma misstänker jag att det rör sig om någon sorts sitcom. Nu vet jag att jag är fördomsfull när jag påpekar att bra komedi varken kan födas eller frodas i Asien, men det måste ändå påpekas eftersom komedi är en viktig konstform enligt mig - Bra asiatisk komedi existerar inte, eftersom humor inte existerar där. Och det måste påpekas, för jag tycker det är något av ett hån mot riktiga komiker när man försöker jämställa saker som Kung Fu Hustle med Monty Python eller Killinggänget. Men i alla fall, jag har nu sett en del av denna komediserie, och jag hoppas att det inte är seriös komedi ens där utan har ungefär samma låga status som Eva Rydberg har i Sverige. Men jag misstänker att så är icke fallet. Så här kommer dagens lista, tips på hur man får till en riktig komedihit i Thailand:

1. Låt skådespelarna vara konstant hysteriska och högljudda.
2. Låt ljudeffekterna vara överdrivna, speciellt när någon slår sig.
3. Se till att det blir många "knäppa ljud" när något "roligt" händer.
4. BAKGRUNDSSKRATT!

Detta får alltså människan att sitta och skratta rakt ut. Jag förstår förstås inte dialogen, så det roliga kanske egentligen ligger i en otroligt djup referenshumor mellan all den usla och högljudda slapsticken, men jag tvivlar. Min tes är att asiatisk kultur tillåter ungefär lika mycket humor som sydeuropeisk kultur tillåter ett milt temperament, och därför är det näst intill omöjligt att uppfostra komiska snillen i den delen av världen. Tills någon säger emot mig håller jag fast vid det.

Två premiärer

Okej, idag har jag alltså varit med om två saker för första gången. För det första såg jag folk som bad för maten. Ni kanske inte tror att det är sant, men vi brukar inte göra det. Det är knappt att gamlingarna i familjen bryr sig. Lite dubbla budskap från förra inlägget om gammelmostern kanske, men hon är bara en person. De andra verkar faktiskt ha en rätt avslappnad relation till religion. Detta gällde dock inte på den här restaurangen, vars namn jag redan har glömt, som vid det här tillfället var värdar för ett bilklubbmöte. Vi var där eftersom Tarry är medlem i klubben. Jag testade då också friterade grönsaker. Vad kan kunde lägga märke till på den restaurangen var följande:
1. En skylt med de tio budorden upp skrivna ovanför entrén.
2. En annan skylt med texten "We love - Jesus, our employees, our customers".
3. En autentisk pastor i klubben som fick leda matbönen. Och nej, ingen märkte att jag och Wimoke inte deltog.
4. Den gamle man som jag antog var klubbens överrövhål drog "tänkvärda vitsar" om hur mycket Jesus betyder för oss alla.
5. En kvinna i klubben delade med sig om en familj vars son har en hjärntumör och dottern nästan drunknade nyligen. Den här familjen mådde riktigt dåligt, men lyckligtvis hade hon en lösning på problemet. Vi kan ju faktiskt alla be för den här familjen. Klubben var överrens om att det var en bra lösning.

Efter det var det dags för första gången på Wal-Mart. Lite besviken blev jag över att de inte hade en gamling i röd väst som stod och hälsade vid ingången (ni vet, som de har i alla TV-serier) men jag gjorde ändå en del billiga fynd.
1. En Guinness-tröja för 17 dollar (ca 100 spänn) En märkeströja, jag vet, men fortfarande Guinness. Det märket förtjänar att hyllas.
2. Reservoir Dogs jubileums-DVD för 5 dollar (ca 30 spänn) Tarantino för 30 spänn är också ett riktigt fynd.
3. Werthers Mjuka Original och en påse Sourcream & Onion-chips. Melinda bjöd.

Sedan åkte vi hem. Jag sjöng Winnerbäck i bilen och Wimoke sjöng något på thai. Melinda och Tarry försökte gilla det på en ironisk nivå, men de tröttnade rätt fort.

Hjältens återkomst

Okej, vid det här laget har nog tillräckligt många av er märkt av min närvaro i Internets mörka korridorer, vilket innebär att jag inte längre kan låtsas att bloggandet är oåtkomligt då jag befinner mig på resande fot. Helt sanningsenligt befinner jag mig inte på resande fot nu. Jag skulle kanske vilja sova under en bro (och, om jag vore en Aristocat, vakna med ett förvånat "jag är inte hemma"), eller något annat romantiskt, men i själva verket befinner jag mig i ett tryggt hus i Pomaria, SC. Ett tryggt hus med trådlöst Internet dessutom. Gött götteli gött gött.

Okej, några betraktelser har jag hunnit lägga märke till under resan än så länge. I New York insåg jag dels att folk från olika delar av Skandinavien använder sina dialekter även när de pratar engelska. Med den logiken pratar jag även jag någon sorts Sthlmsvariant när jag pratar engelska. Läskigt värre. För det andra upptäckte jag poängen med danska. Ja, det är sant, och lyssna nu, mina damer och herrar. När jag satt och åt med danskarna upptäckte jag att de pratade exakt likadant när de hade mat i munnen. Lätet förändrades inte alls. Alltså har språket en praktisk funktion - Man kan äta och prata samtidigt! Jag var så imponerad av min upptäckt. Nu förstår jag hur Darwin måste ha känt sig när allt klarnade för honom.

På tal om Darwin har jag nu fått höra min värdgammelmoster förklara det ologiska i att det inte skulle finnas en skapare. Jag vet inte om hon faktiskt kom fram till något, men det där med ateism var inte riktigt min bästa egenskap verkade det som. Annars har det gått väldigt bra med familjen än så länge. De är väldigt glada, sociala och tjocka. I allmänhet är folk mer sociala i det här landet. Och man blir påverkad av det. Hör och häpna - Filip, samma person som brukade dela med sig av sina små knep för att slippa sällskap på bussen satt och pratade med människan bredvid under hela flygresan till SC. Och detta efter några dagar. Det är en positiv förändring, men det kan vara något att jobba lite på när jag återvänder till den kalla Norden. Man får ju inte låta trevligheten mot främlingar gå till överdrift, då blir folk skrämda.

Jag har också för första gången ätit på Subway, tror jag i alla fall. Jag kan inte komma ihåg ett tidigare tillfälle. Påpeka om jag har ätit där förut, jag skulle behöva en påminnelse. Och ja, trots allt tjat om att jag bara MÅSTE äta där är jag fortfarande en KFC-oskuld.

Det sista

Imorgon börjar packningen, och eftersom det är jobbigt att packa upp och ner så blir det här troligtvis det sista jag skriver på bloggen den här veckan, och i det här landet. På ett långt tag i alla fall...

Men imorgon kväll tackas jag av, och det blir skoj. Faktiskt har jag inget cyniskt att skriva om det, jag förväntar mig enbart trevligheter. Så vad kan man raljera om istället? Nästa vecka har jag troligtvis en hel del att raljera om, allt från temperaturen till mina försök att under 8,5 h undvika den äckliga flygplansmat som brukar serveras. Ja, man kan ju inte hälla i sig vilket gift som helst, som Sokrates sade. Ha ha ha, där fick jag in en liten referensvits. Så lustigt.

Nej, men ärligt talat, nästa gång det skrivs något här kommer jag troligtvis vara en helt ny människa. Helt amerikaniserad. Jag kommer klä mig i för stora kläder eftersom jag inte längre har en kroppshydda som man kan stoltsera med, lyssna på hiphop, bli chockad om det sätter sig en neger på min sida av bussen och väga uppskattningsvis 120 kg. Alltså kommer mina inlägg färgas av det. En ny, munter sida av mig själv som skulle sammanfatta Animal Farm OCH 1984 med orden "What eva'". Mmm... Vi längtar alla till den dagen. Troligtvis blir det så fort som möjligt nästa vecka. Ha det så bra tills dess, håll ögonen öppna och önska mig lycka till!

Ett litet tillägg

Den kompletta listan över presenter till värdfamiljen blev:
3 handdukar med motiv som röda stugor, midsommarstång, folkdräkter och dalahästar
1 dalahäst i trä med tillhörande text på engelska om dalahästarnas ursprung
1 osthyvel
1 påse Ahlgrens bilar
1 påse Haribonappar
1 påse Djungelvrål
2 st kexchoklad

Årets julklapp till familjen blir ett kubbspel.

När vi ändå talade om att svira...

Så nu skall man ut på stan och svira en sista gång innan avfärd. Så mycket svirande blir det förstås inte, jag är inte ens helt hundra på om det är ett riktigt ord. Men man får ju samtidigt tänka på att svira har olika betydelser för olika människor. För Gandhi skulle det nog vara helt galet att smälla till en förbiflygande fluga med handen, och jag är säker på att Horace skulle ramla av stolen av blotta chocken när han får höra hur rebellerna bakom Åsa-Nisse drar vulgära skämt om att gå på dass. Själv är man kanske inte så tillbakadragen, men fortfarande har jag inte helt fattat poängen med att hoppa till låtar. Att dansa, visst, det är en sak. Den vise gurun påpekade ju trots allt vid ett tillfälle att alla som inte dansar är våldtäktsmän, men att hoppa? Jag förstår folk som gör det för att de dras med i stämningen, men ofta undrar man vilken stämning det är de syftar på. Om de blir helt lyriska av att stå i ett mörkt rum bland en massa människor som hoppar till en usel technocover (som från början kan ha kommit från de slemme skurkarna på Jamba) är det inte stämning, det är sektbeteende. Men nog med det negativa nu. Det är kul att vara negativ när man skriver något, det var väl så världens recensenter blev cyniker till att börja med. Men jag är väldigt munter just nu och förberedd på att svira runt. Får väl hitta något slags mellansvirande som varken är på Gandhi-eller Basshunternivå. Vad blir det förresten om man slår ihop Gandhi och Basshunter till en person? Just precis, Dr Bombay.

I sanning, som poeten skulle säga

Nu fick jag helt plötsligt för mig att börja svamla. Om vad är frågan. Min värdmor jobbar med att försvara en fjortonåring som för två år sedan sköt ihjäl en tioåring. Det är bara tragiskt, så det pratar jag inte mer om.

Laddade precis ned Jesus of Suburbia (Men herregud och Jesus Maria, hade han den inte innan?) och det är inte lika tragiskt. Däremot är scenen där han rusar runt i en butik och slänger mat omkring sig en av de mest tragiska och roliga scenerna i musikhistorien. Tragisk eftersom det ser fasansfullt muppigt ut, roligt vet jag inte men det är extremt roligt! I sammanhanget bör jag nämna att det är en bra låt innan eventuella läsare (nämner inga namn) blir upprörda, och videon är minst sagt intressant. Men visst blir man lite avundsjuk av att se den? När gjorde jag senast något "speciellt" som att rusa runt i en mataffär och slänga mat omkring mig med en "jag bryr mig inte"-min? I don't care if you don't, I don't care if you don't, I don't care if you don't care... Alla andra verkar ju ha så skoj, i alla fall emokidsen som festar och slåss under en bro. Själv sitter man här med ett myggracket som sin enda lekkamrat.

Okej, nu jag kanske inte så ensam och uttråkad på riktigt. Jag kommer förstås gå och titta på prideparaden imorgon, men det är liksom inte kul på samma sätt! Det bara verkar kul för att det är kul på riktigt, men att vara en missförstådd sminkad människa med en Union Jack på väggen ser ut att vara vara skojigare! Ja, för det skildras som glamouröst! Det kan mycket väl vara så den nya generationen av fejkade depressioner tänkte när de valde den banan i livet. Skäms på er, Green Day, ni har gjort en hel generation till gnälliga gengångare! Ni har blivit en musikalisk version av Anne Rice!