När vi ändå talade om att svira...

Så nu skall man ut på stan och svira en sista gång innan avfärd. Så mycket svirande blir det förstås inte, jag är inte ens helt hundra på om det är ett riktigt ord. Men man får ju samtidigt tänka på att svira har olika betydelser för olika människor. För Gandhi skulle det nog vara helt galet att smälla till en förbiflygande fluga med handen, och jag är säker på att Horace skulle ramla av stolen av blotta chocken när han får höra hur rebellerna bakom Åsa-Nisse drar vulgära skämt om att gå på dass. Själv är man kanske inte så tillbakadragen, men fortfarande har jag inte helt fattat poängen med att hoppa till låtar. Att dansa, visst, det är en sak. Den vise gurun påpekade ju trots allt vid ett tillfälle att alla som inte dansar är våldtäktsmän, men att hoppa? Jag förstår folk som gör det för att de dras med i stämningen, men ofta undrar man vilken stämning det är de syftar på. Om de blir helt lyriska av att stå i ett mörkt rum bland en massa människor som hoppar till en usel technocover (som från början kan ha kommit från de slemme skurkarna på Jamba) är det inte stämning, det är sektbeteende. Men nog med det negativa nu. Det är kul att vara negativ när man skriver något, det var väl så världens recensenter blev cyniker till att börja med. Men jag är väldigt munter just nu och förberedd på att svira runt. Får väl hitta något slags mellansvirande som varken är på Gandhi-eller Basshunternivå. Vad blir det förresten om man slår ihop Gandhi och Basshunter till en person? Just precis, Dr Bombay.