Sean, Victoria och Joseph

Galan är slutligen över, och ja, Slumdog Millionaire fick ett gäng priser som den inte förtjänade. Förutom det var det få överraskaningar, förutom att Seran Penn tog hem en välförtjänt statyett. Sekunderna efter var Flashbacks filmforum överfullt med inlägg från Mickey Rourke-fans som gnällde om "PK-bögfilmer". Där fick ni, wannabe-machomän!

På tal om wannabe-machomän har Daniel och Victoria nu offentliggjort sin förlovning och har vi otur kommer tidningarna tjata om det i dagar. Nu gick det knappt att läsa svd eftersom det bara var artiklar om andra kungliga giftermål, hur mycket svd:s krönikörer har väntat på detta och hur idylliskt det är i Ockelbo. För ett ögonblick tyckte jag synd om henne, främst för att möjligen att skippa äktenskap inte verkar existera i hennes värld, men sedan kom jag på att om hon nu har det så hemskt kan hon alltid abdikera. Men i vilket fall som helst, det här tjatet är en hemsk kombination av två saker som jag verkligen inte tål: Nationella personkulter och romantik.

I övriga nyheter har en österrikiskkomiker satt upp en pjäs som hette något i stil med "Pensionat Fritzl" (den har senare tvingats byta namn till Pensionat F) där han själv regisserar samt spelar huvudrollen som hela världens favoritgamling. Denne komiker verkar ha en viss talang för att provocera österrikarna med hjälp av kända österrikare som de kanske skäms lite för, exempelvis Adde. Hoppas pjäsen blir bra och att den kanske spelas upp på dramaten, då självklart med Börje Ahlstedt i huvudrollen. Då kanske jag inte själv behöver skriva manus till nästa stora sitcom, "Meet the Fritzls". Aaah, jag kan höra burkskratten i huvudet redan nu.

Svenska filmtitlar

Okej, för det första har jag under de senaste dagarna haft Bob Dylan-låtar på hjärnan - konstant. Främst Like A Rolling Stone, Hurricane och I Want You. Och trots att de är super duper börjar det också bli en aning jobbigt, speciellt när jag i egenskap av telefonförsäljare var nära att börja sjunga för mig själv under en samtalssession. Men det var ju inte det jag skulle skriva om. Dagens länk är för en gångs skull inte en nyhet som jag skulle klaga på, utan en gammal photoshoptävling som jag tyckte behövde lyftas fram även till den lilla skara som fortfarande läser de här inläggen.

Den här tävlingen driver i alla fall med det hemska fenomenet att svenska filmöversättare känner sig tvungna att även översätta filmtitlarna på komedier, och då gärna vitsa till det på egen hand. Mardrömsexemplet är Life of Brian som fick den svenska titeln Ett herrans liv. Jag skulle inte säga att den "vitsiga" översättningen har gjort lika stor skada som folkmordet i Rwanda, men det har det. Om inte mer. Det mesta kända exemplet är troligtvis Spaceballs, som på svenska blev Det våras för rymden, men det är lite mer förlåtligt då det var en usel film i vilket fall som helst. I alla fall, den här photoshoptävlingen gick ut på att ta seriösa filmer och ge dem töntiga svenska titlar som antyder att de är knäppa komedier. Jag har för mig att vi gjorde något liknande i Nyholmska vid något tillfälle, men detta har numera fallit i glömska. I alla fall, här är länken som räddade min gårdag:

http://boyahed.com/?438-Photoshoptavling_I_-_Det_varas_for_tontiga_svenska_titlar

Vissa av de här titlarna är mästerverk i sig. Framför allt Schindler's List, Oh Brother Where Art Thou, The Shawshank Redemption och Beverly Hills Cop.

Var det något mer? Jo, just det... Två födelsedagar närmar sig, grattis i förskott, samt Oscarsgalan nu i helgen. Nu är det dags för att avsluta psykologi B. The times they are a-changin'!

Nu har det börjat... fy fan!

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_2469555.svd

Ja, än en gång haglar artiklarna än en gång om detta hemska jippo. Jag trodde inte jag skulle se första deltävlingen, men nu slutade det med att jag såg fem av låtarna. Usch usch usch, varför kunde inte den öppna scenen som jag kollade på innan kunnat hålla på lite längre? Nej, men så traumatiskt kan det inte ha varit. Man brukar ju oftast minnas trauman, men allt jag minns var att Petra Mede i vanlig ordning inte var så rolig. Låtarna glömde man bort samtidigt som man lyssnade på dem. Men i alla fall, den här artikeln som jag länkande till längre upp är tragisk på så många olika nivåer. För det första att denne låtskrivare bygger sin stämning (att alla låtskrivare inte har samma chans) på att han själv inte har lyckats komma med. Detta kallas starkt självförtroende. Men den är ju samtidigt tragisk för att han har helt rätt. Hur ofta kommer det in lite nya idéer i den tävlingen? Människor behöver nya idéer, och den tävlingen behöver lite förändring.

1. Enbart artister som inte har något kontrakt och debuterar i tävlingen.
2. Samma regler för låtskrivare.
3. Låt riktiga komiker skriva showen. Det behöver förresten inte vara en show, låt det bli en vanlig konsert.
4. Ingen jury.
5. Bara för sakens skull, låt schlager vara den enda förbjudna genren.

Kvällens deltävling lär jag missa. Sorgligt värre.