Jag har inte varit så bra på att hålla löften om tider kom jag på. För det första skulle jag anlända 11.05 och inte nästan två timmar senare. Det var flygbolagets fel. För det andra skulle det förra inlägget vara veckans sista, men det var en så sjuuuukt tråkig avslutning på veckan så jag tänkte skriva detta inlägg såhär mot veckoslutet. Inte var som helst heller, utan nu sitter jag faktiskt på övervåningen i mitt hus och blickar ut över Björknässkolan. Det är mörkt och kallt. Det är så härligt.
Så vad kan skrivas annat än en detaljerad beskriving av hemresan på ett sätt som får den att låta roligare än den var? Faktiskt var den roligare än vad man förväntar sig att tre flygplansresor utspridda på en nästan ett dygn lång period, men det var mestadels pga att jag spenderade tiden med att läsa en bok om Family Guy ur filosofiska synvinklar. Så detta som händer nu uppfattades inte som roliga då, i alla fall inte så jätteroliga. För det första var det de där fem timmarna mellan det andra och tredje planet som behövde fördrivas. Jag hade bok, jag hade sittplats. Vad jag inte räknade med var sällskapet. En hel högljudd indisk familj satt samlade runt mig. En av dem satt bredvid mig och luktade jätteilla! Men lugn, de gick vidare. Istället kom en gammal knarkartant och satte sig på två säten. Självklart var hon pratglad också, trots att hon inte hade någon att prata med. Och det var inga visdomsord som man vanligtvis kan höra från raspiga alkisar på hemmaplan, utan vanligt ologiskt babbel. Till slut var jag den enda kvar som hon kunde prata med (av någon underlig anledning hade de andra fått väldigt bråttom därifrån) så jag gick och åt.
Flygplanet var försenat en och en halv timme, som sagt, men jag förlåter dem ändå för de var så sjukt gulliga. Man kan säga att det finns två sorters asiatisk kultur. Dels den asiatiska kultur som går ut på att försöka verka coola genom att imitera västerländska eller amerikanska manér. Det blir alltid fruktansvärt pinsamt och metallisk, för de kan verkligen inte, hur mycket de än försöker. Wimoke och Hong Kongs filmindustri är typexempel på detta kulturarv. Sedan har vi asiatisk kultur som verkligen är asiatisk ut i fingerspetsarna, så att ingen västerlänning kan imitera det, och där har vi bland annat Hayao Miyasaki (som trots sina usla intriger är en makalös konstnär) och såklart, Malaysian Airlines. Nu hade jag turen att åka med Malaysian Airlines, då dessa i själva verket är just det tidigare nämnda flygbolaget som jag förlät för att de är så sjukt gulliga. Här var det inga korrekta flygvärdinnor i kavajer, nej, flygvärdinnorna var små malayisiska kvinnor i blommiga klänningar som bockar och vänligt pekar ut ens stolsnummer. Man hinner gå kanske fem-sex steg mot den stolen så kommer en annan, likadan flygvärdinna som vänligt pekar ut ens stolsnummer igen. Och den proceduren återupprepas tills man har kommit så nära att den sista flygvärdinnan skulle kunna sätta ned mig i stolen personligen om hon ville.
Efter det har vi informationsfilmen om säkerhet. Än en gång jättegulligt, för att alla verkar vara så extremt jätteglada i Malaysia. En jätteglad flygvärdinna i familjen säger åt en jätteglad familj att ta på sig säkerhetsbältet, vilket familjen gör med breda leenden mot kameran. Till middag åt jag kyckling, pasta, pesto och drack öl då de hade Pepsi istället för Cola (då jag har en del skånska läsare översätter jag det senaste ordet så det inte råder någon förvirring: ”cocka”). Filmen var Mamma Mia, så det var jackpot så att säga. Tydligen visade de The Dark Knight också, men det upptäckte jag inte förrän det var för sent. Annars då? Framme till sist? Jo, precis. Men jag kom ändå fram till att, i slutändan, så är kanske inte ett gulligt men ack så slött asiatiskt flygbolag är det rätta flygbolaget för mig. Det var när alla stod still i väntan på att släppas ut från det stillastående planet. Där hade jag nog velat ta något tyskt flygbolag istället, då hade det varit ordning och reda. Planet landar, dörrarna slås upp, piloten vrålar: ”ICH BIN FERTIG! RAUS BITTE!!!” Aaaah… Das ist gut.
söndag 30 november 2008
fredag 28 november 2008
Imorgon bär det av!
Jahapp, dags att börja snickra på veckans sista inlägg. Tack alla som har läst den, hoppas ni fortsätter med det även när ni kan ta del av mina visdomsord IRL.
För det första har det frågats en del från rätt många om de kan dyka upp och möta mig på Arlanda. Jag är väldigt glad över att ni verkligen vill åka ut till dessa ödebygder tidigt på en söndagsförmiddag, självklart kan ni dyka upp, men det skulle mest bli krångligt. Min familj har inte plats i bilen för att skjutsa folk, och när jag väl har kommit är det raka vägen hem där jag stannar hela kvällen. Jag kommer ringa runt folk när jag är hemma istället.
För det andra skall det bli så skönt att komma ifrån de här människorna som jag har bott med.
För det första har det frågats en del från rätt många om de kan dyka upp och möta mig på Arlanda. Jag är väldigt glad över att ni verkligen vill åka ut till dessa ödebygder tidigt på en söndagsförmiddag, självklart kan ni dyka upp, men det skulle mest bli krångligt. Min familj har inte plats i bilen för att skjutsa folk, och när jag väl har kommit är det raka vägen hem där jag stannar hela kvällen. Jag kommer ringa runt folk när jag är hemma istället.
För det andra skall det bli så skönt att komma ifrån de här människorna som jag har bott med.
tisdag 25 november 2008
Så, Filip... vad händer i helgen?
Ja, du, det har jag faktiskt planerat rätt så detaljerat. Kom ihåg att alla tider som skrivs upp är lokala (östra USA är sex timmar bakom oss).
Lördag 29 november
11.22 – Plan 1 lyfter från Columbia, South Carolina
12.19 – Plan 1 landar i Charlotte, North Carolina
13.55 – Plan 2 lyfter från Charlotte, North Carolina
15.54 – Plan 2 landar i Newark, New Jersey
21.35 – Plan 3 lyfter från Newark, New Jersey
Söndag 30 november
11.05 – Plan 3 landar i Arlanda
Någon timme senare – Adventsfika med familjen
Snart ses vi, gott folk!
Lördag 29 november
11.22 – Plan 1 lyfter från Columbia, South Carolina
12.19 – Plan 1 landar i Charlotte, North Carolina
13.55 – Plan 2 lyfter från Charlotte, North Carolina
15.54 – Plan 2 landar i Newark, New Jersey
21.35 – Plan 3 lyfter från Newark, New Jersey
Söndag 30 november
11.05 – Plan 3 landar i Arlanda
Någon timme senare – Adventsfika med familjen
Snart ses vi, gott folk!
Fönstermålningen
Idag målades det på fönster för att samla in pengar till konstgruppen, och det var främst rätt enkla juldekorationer åt olika småföretag som gällde. Snögubbar, jultomtar, julgranar och så vidare yada yada yada. Det var sjukt svårt att skapa en glad och genuint trevlig snögubbe när man har blivit utsatt för gotisk film under större delen av 2000-talet, men det gick. I alla fall, det var ett trevligt sätt att tillbringa sista skoldagen. All you can eat-kinesisk buffé och socialt umgänge med konstfolket. Jag tror en av de personerna som jag kommer sakna mest är hon som jag målade fönster med. Vi åkte runt bland olika ställen med hennes mor, som är från nordstaterna, och vi tre hade rätt många gemensamheter. Förutom att skoja om rednecksen gillar vi Enya, Irland, Monty Python, Rasputin, konst, vi har kontrollbehov, tvångstankar och politiskt är vi misstänksamma mot regeringar i största allmänhet.
Under målandet fick jag för mig att börja analysera de julsånger som jag inte är så förtjust i, exempelvis Rudolf med röda mulen som i korta drag handlar om att hans mobbare accepterar honom när han väl har blivit kändis. Otrevliga värderingar att lära ut, om man får säga det själv! Textraden ”he sees you when you’re sleeping, he knows when you’re awake” i “Santa Claus is Coming to Town” är också rätt obehaglig. Sedan började jag fundera på om man kunde starta en kristen kör för barn med Tourettes syndrom. En ganska underhållande tanke som jag inte pratade om högt, så jag skriver ner den här istället. Innan ni nu börjar tänka att det är elakt så vill jag också påpeka att det är väldigt roligt.
Nu har jag tagit avsked av de allra sista människorna som jag verkligen bryr mig om tillräckligt mycket för att fortsätta prata med. Imorgon kommer bloggen exklusivt bjuda på exakta avgångs-och ankomsttider, förutsatt att inte något oerhört överraskande katastrofalt inträffar. Om det ser ut som en lång resa att korsa Atlanten, kom ihåg att vi ligger sex timmar före jänkarna.
”Nu är alla små stjärnor, och nu är alla på TV. Ja tjolahopp, tjolahej, hallelujah, hurra, länge leve. Ja, nu är alla små stjärnor, heja hela Europa. Ja, värdefullast av alla är vi allihopa… Ja, nu är alla glada!”
Under målandet fick jag för mig att börja analysera de julsånger som jag inte är så förtjust i, exempelvis Rudolf med röda mulen som i korta drag handlar om att hans mobbare accepterar honom när han väl har blivit kändis. Otrevliga värderingar att lära ut, om man får säga det själv! Textraden ”he sees you when you’re sleeping, he knows when you’re awake” i “Santa Claus is Coming to Town” är också rätt obehaglig. Sedan började jag fundera på om man kunde starta en kristen kör för barn med Tourettes syndrom. En ganska underhållande tanke som jag inte pratade om högt, så jag skriver ner den här istället. Innan ni nu börjar tänka att det är elakt så vill jag också påpeka att det är väldigt roligt.
Nu har jag tagit avsked av de allra sista människorna som jag verkligen bryr mig om tillräckligt mycket för att fortsätta prata med. Imorgon kommer bloggen exklusivt bjuda på exakta avgångs-och ankomsttider, förutsatt att inte något oerhört överraskande katastrofalt inträffar. Om det ser ut som en lång resa att korsa Atlanten, kom ihåg att vi ligger sex timmar före jänkarna.
”Nu är alla små stjärnor, och nu är alla på TV. Ja tjolahopp, tjolahej, hallelujah, hurra, länge leve. Ja, nu är alla små stjärnor, heja hela Europa. Ja, värdefullast av alla är vi allihopa… Ja, nu är alla glada!”
måndag 24 november 2008
Skydda Slussen och konst av undertecknad
Läste att det kommer vara lite regleringar runt Slussen när vi välkomnar 2009, vilket skulle kunna bli bekymmersamt då den stationen är nackabornas väg in till stan, men med tanke på situationen där förra året kan man förstås förstå att stadsdelsnämnden är lite nojig. Att behöva skicka ut ridande polisen någonstans utanför Kanada signalerar automatiskt att nu är det trubbel på gång. Men det var roligt att se på dock. I alla fall, nu skulle tydligen Slussen vara helt polisbevakad och alla väskor skall genomsökas efter raketer så att ingen får för sig att försöka testa takets hållbarhet igen. Nu har jag förstås inte för vana att själv stå för raketerna under nyår, andras raketer är gratis och innebär mindre jobb, men jag tycker fortfarande inte om tanken på poliskontroller. Man kanske kan åka så långt som till Henriksdal eller Londonviadukten och stiga av där? En liten promenix i vintervädret har ingen dött av, förutom pappan i The Shining förstås. Annars har jag under min sista skoldag i skolan också avslutat det drömprojekt som jag har haft under hösten. Med min konstlärares hjälp har jag lyckats teckna ett collage bestående av bilder från tio olika kultfilmer. Lite symboliskt att det blev färdigt just idag. När jag kommer hem kommer jag ha med mig några stycken verk så ni får se hur avbildandet har utvecklats under hösten.
söndag 23 november 2008
En teori om auktoriteter
Imorgon är sista skoldagen i själva skolan och därmed den sista gången jag bär student ID. Just konceptet att alla elever i skolan måste bära ett speciellt ID-kort med namn och bild runt halsen var något som chockade Martin när han fick veta det, men ja, det ingår självklart i hela den här ”eleverna är farliga och måste kontrolleras”-mentaliteten som genomsyrar det amerikanska skolsystemet. Men frågan är hur det kunde bli så extremt. Om nu elever är potentiella brottslingar som skolan måste hålla stenkoll på, hur klarar sig svenska skolor undan skolskjutningar och andra farligheter? Här hade det kunnat vara så enkelt att göra en Michael Moore och koppla till hur maktens män hjärntvättar folket, men jag tänkte faktiskt dra till med en annorlunda infallsvinkel. Det hela är Disneys fel. Anledningen till att jag hackar på Disney, först och främst, är för att jag är riktigt besviken på dem. De gav oss Steamboat Willie, Djungelboken, Robin Hood, Aristocats, Skönheten & Odjuret, Lejonkungen osv… Men vad är det för fel på dem egentligen? Förutom några enstaka decennier av genialitet lite då och då gör de ju bara en massa skit som inte barnen skall behöva utsättas för.
Men nu har jag faktiskt en anledning att skylla det auktoritära amerikanska skolsystemet på Disney. Barn här gillar Disney Channel. Mycket. Deras stjärnor är tonåringar som är värdar för Disney Channels många färgglada program om det spännande tonårslivet. Genom dessa program och den fasansfulla High School Musical-serien bygger Disney upp en bild av high school som stället där allting händer. I korridorerna, som enbart är grå tristess, är det alltid något spännande som pågår! Så min teori är att barnen får en extremt överdriven bild av det vilda high school-livet, och när de väl börjar lever det inte upp till deras förväntningar. Så i tristessen bildas en apati som resulterar i att bryta mot regler så ofta de kan, bara för att det inte finns något annat sätt att skapa något som liknar Disneys fartfyllda high schools. Så fler reglebrott resulterar i fler regler, och till slut får man gå med ID-bricka runt halsen som någon figur i Knasen. Den tar jag nog med mig hem som en souvenir. Ni kanske inte vet det, men jag älskar att samla på mig souvenirer från olika speciella tillfällen i mitt liv. Ibland ren stöld, eller bara att jag skippar att slänga dem. ID-brickan hamnar väl någonstans därimellan.
Men nu har jag faktiskt en anledning att skylla det auktoritära amerikanska skolsystemet på Disney. Barn här gillar Disney Channel. Mycket. Deras stjärnor är tonåringar som är värdar för Disney Channels många färgglada program om det spännande tonårslivet. Genom dessa program och den fasansfulla High School Musical-serien bygger Disney upp en bild av high school som stället där allting händer. I korridorerna, som enbart är grå tristess, är det alltid något spännande som pågår! Så min teori är att barnen får en extremt överdriven bild av det vilda high school-livet, och när de väl börjar lever det inte upp till deras förväntningar. Så i tristessen bildas en apati som resulterar i att bryta mot regler så ofta de kan, bara för att det inte finns något annat sätt att skapa något som liknar Disneys fartfyllda high schools. Så fler reglebrott resulterar i fler regler, och till slut får man gå med ID-bricka runt halsen som någon figur i Knasen. Den tar jag nog med mig hem som en souvenir. Ni kanske inte vet det, men jag älskar att samla på mig souvenirer från olika speciella tillfällen i mitt liv. Ibland ren stöld, eller bara att jag skippar att slänga dem. ID-brickan hamnar väl någonstans därimellan.
lördag 22 november 2008
Grabbigt värre
Jag vill minnas att när jag var ny på Facebook hade jag en ”vän” som jag hade debatterat med några gånger på Internet. Den här sortens machokille som älskar att dricka öl med polarna och prata om sport eller sina senaste erövringar. Självklart gjorde jag mig av med honom så fort jag insåg vem det var, men innan dess hann jag ta mig en titt på hans grupper. Bland alla dessa intellektuella grupper som ”I support a third term for George W. Bush!” kunde man hitta ”Bring Hooters to Sweden!” och ja, det var väl främst det jag tänkte på nu när jag för första gången steg in i en Hooters-restaurang. Om de någonsin öppnar sin verksamhet i Sverige kan jag garantera högljudd massprotest, och om jag inte vore så för en fri marknad skulle jag troligtvis delta. Det här var verkligen machokulturens hemvist. Rummet var fullt av TV-apparater, inställda på olika kanaler så att man hade flera alternativ att titta på. Det vill säga, alternativen bestod förstås enbart av amerikansk fotboll, men man hade olika matcher att välja mellan. Serveringspersonalen var alla tjejer under 20 med modellutseenden som nätt och jämnt var påklädda. Menyn bestod av olika sorters hamburgare och grillmat. Besökarna var mestadels ensamma män eller grabbgäng som verkade prata med urringningen snarare än servitrisen när de beställde. En och annan barnfamilj syntes eller far-och-son-duo syntes också.
Grabbkulturen kan man aldrig helt fly ifrån, men man kan gömma sig från den lättare i Stockholm än i South Carolina. McDonald’s nuvarande reklamsnuttar är ett exempel på grabbkultur. Den visar två tystlåtna indiekillar som sitter på ett café, sedan får de veta att McDonald’s har börjat servera cappuccino och blir överlyckliga. Budskapet är ungefär ”Nu när McDonald’s också serverar cappuccino behöver jag inte längre låtsas gilla fransk film, indierock eller att inte tvätta mig. Nu kan jag äntligen kolla på football och ge mina polare high fives igen!” Skjut mig… Eller nej, skjut mig inte, det gör nog ont, men fortfarande… ni förstår vad jag menar. Grabbkulturen är definitivt den mest irriterande som existerar. Under pep rallys är det oavbrutna ryggdunkningar och ”OH YEEEEAH!!!” för att det är en ny match mellan två skollag. Oh yeah indeed…
Jag gick också på Waffle House några timmar senare. Där åt jag våfflor.
P.S. I det förra inlägget nämnde jag att Melinda grät i en timme när jag berättade att jag har bestämt mig för att åka hem. Bara så det inte råder förvirring var det självklart inte för att hon skulle sakna mig, utan för att hon har "lagt ned så mycket tid och pengar på mig i onödan". Nu är jag en dålig student som hon vill bli av med så fort som möjligt. Henne kommer jag inte sakna, det är ett som är säkert. Men alla på skolan, inklusive lärarna, har varit jättepå att hålla kontakten osv, så jag är ändå väldigt glad över hur det här har gått.
Grabbkulturen kan man aldrig helt fly ifrån, men man kan gömma sig från den lättare i Stockholm än i South Carolina. McDonald’s nuvarande reklamsnuttar är ett exempel på grabbkultur. Den visar två tystlåtna indiekillar som sitter på ett café, sedan får de veta att McDonald’s har börjat servera cappuccino och blir överlyckliga. Budskapet är ungefär ”Nu när McDonald’s också serverar cappuccino behöver jag inte längre låtsas gilla fransk film, indierock eller att inte tvätta mig. Nu kan jag äntligen kolla på football och ge mina polare high fives igen!” Skjut mig… Eller nej, skjut mig inte, det gör nog ont, men fortfarande… ni förstår vad jag menar. Grabbkulturen är definitivt den mest irriterande som existerar. Under pep rallys är det oavbrutna ryggdunkningar och ”OH YEEEEAH!!!” för att det är en ny match mellan två skollag. Oh yeah indeed…
Jag gick också på Waffle House några timmar senare. Där åt jag våfflor.
P.S. I det förra inlägget nämnde jag att Melinda grät i en timme när jag berättade att jag har bestämt mig för att åka hem. Bara så det inte råder förvirring var det självklart inte för att hon skulle sakna mig, utan för att hon har "lagt ned så mycket tid och pengar på mig i onödan". Nu är jag en dålig student som hon vill bli av med så fort som möjligt. Henne kommer jag inte sakna, det är ett som är säkert. Men alla på skolan, inklusive lärarna, har varit jättepå att hålla kontakten osv, så jag är ändå väldigt glad över hur det här har gått.
torsdag 20 november 2008
Början på slutet
Okej, jag har nu tagit det första steget. Det är bestämt bortom alla tvivel att det här året kommer avbrytas. Jag har precis pratat med pappa, som kommer kontakta Explorica, och Melinda skickar nu runt kopior av ett brev där jag intygar att det var mitt beslut och att jag åker frivilligt. Studievägledaren kommer kontaktas imorgon och då kommer jag även lämna in mina böcker. Precis vad jag ville. Kommer jag ångra mig? Förmodligen någon gång, eller flera. Hade jag kunnat stanna? Ytterst tveksamt. Det här har varit utan tvekan det mest speciella, lärorika och originella som jag någonsin har gjort. Men att ha varit borta från er så länge har också varit det mest mentalt plågsamma jag någonsin har upplevt. Det har varit helt obeskrivligt. Så jag är glad att det är över.
Men samtidigt är jag nedstämd just nu. Tarry och Wimoke visade knappt någon reaktion, men Melinda har gråtit i en timme nu. Nyss kom hon in och gav mig julklappar som hon redan har köpt. Imorgon och på måndag skall jag berätta för alla människor i skolan att de snart aldrig kommer se mig igen, samt lämna in böcker till lärarna. Men det var oundvikligt. Ångrar jag något? Nej. Den här upplevelsen och ett nytt sätt att se på hela världen väger över tristessen. De positiva och oerhört svåra erfarenheter som jag alltid kommer bära med mig gör att jag ändå är glad att ha gjort det. Men nu är jag också redo för nästa kapitel i mitt liv – Post-USA och 2010-talet. Jag är verkligen redo att uppleva den tiden med er.
Och bloggen? Den kommer stanna kvar. Så får vi se om någon fortsätter läsa den eller inte.
Men samtidigt är jag nedstämd just nu. Tarry och Wimoke visade knappt någon reaktion, men Melinda har gråtit i en timme nu. Nyss kom hon in och gav mig julklappar som hon redan har köpt. Imorgon och på måndag skall jag berätta för alla människor i skolan att de snart aldrig kommer se mig igen, samt lämna in böcker till lärarna. Men det var oundvikligt. Ångrar jag något? Nej. Den här upplevelsen och ett nytt sätt att se på hela världen väger över tristessen. De positiva och oerhört svåra erfarenheter som jag alltid kommer bära med mig gör att jag ändå är glad att ha gjort det. Men nu är jag också redo för nästa kapitel i mitt liv – Post-USA och 2010-talet. Jag är verkligen redo att uppleva den tiden med er.
Och bloggen? Den kommer stanna kvar. Så får vi se om någon fortsätter läsa den eller inte.
tisdag 18 november 2008
Rasister på You tube
Jag har skrivit en del om hur rasismen ser ut här och hur utbredd den är. Men jag måste tillägga en viktig detalj här. Rasismen är inte alls på långa vägar lika stark som den är i Sverige, förmodligen inte ens lika utbredd, men den är mer öppen. Den har spelat en stor roll i den här regionen (och det här landet egentligen) i alla tider, därför vågar man prata öppet om det och framför allt diskutera det, och folk blir inte obekväma med det på samma sätt. Därför känner jag att även om den rasism som finns är mindre obehaglig här. För det första är den hemsk på ett annat sätt, eftersom den finns så utbredd i alla delar av samhället. Den finns i bostäderna, den finns i värderingarna, den finns till och med i ungdomskulturen och båda folkgrupper deltar aktivt i att framställa sig själva som stereotyper. Och det är ju illa. Men samtidigt finns inte den sortens rasister som växer i Sverige idag. Den typen som inbillar sig att de egentligen inte är rasister, men… eller erkänner att de är det (anonymt förstås) men hävdar att de säger vad alla andra tänker.
Ja, det är väl ytterst troligt att alla andra i hela Sverige går runt och oroar sig för att vår kultur håller på att försvinna. För det första har vår kultur påverkats av utländska influenser sedan Harald Blåtands tid, för det andra tycker jag att vi alla har vår egen kultur baserat på våra individuella liv, vilket självklart inkluderar de traditioner som man har växt upp med. Men riktigt så resoneras det ju inte. Och nu har Sveriges alla fega anonymrasister hittat ett nytt näste utanför Sverigedemokraterna, nämligen You tube. Nu är det så att man inte borde läsa kommentarerna, men jag gör det ändå. Och man vet aldrig när de dyker upp där, oavsett vad klippet handlar om, men de kommer dyka upp. Hela den här araber är djur-attityden i hela sin ärliga öppenhet. Mest tragiskt var dock en diskussion vid ett Cornelis-klipp där någon sorgset frågar sig vad som hände med den tidens Sverige, och fick som svar att det var invandrarnas fel. Hur kan det vara invandrarnas fel att Sverige inte längre är en förkroppsligad bild av den romantik som invandraren Cornelis skapade? Kan det vara så att Sverigedemokraterna försöker erövra landet genom att erövra världens populärkultur? You tube är stort, så varför inte. En dag kan Internet bli deras lebensraum, det är bara att kämpa på!
måndag 17 november 2008
Entusiasm och kreativitet
Oj, visst fan, den där bloggen igen. Något måste skrivas… annars tror de jag är död… Hej hej. Jag har det så bra…
Jag har det så bra…
Tack för allt jag minns
Tack för allt som finns
Tack för stenar, tack för älv
Tack för renar, tack för fjäll
Jag har det så bra…
Jag har det så bra…
Du dum dum dum dum…
Så bra…
Dum dum…
Så braaaaa…
Där ser ni, när hjärnan är tom glider man hur lätt som helst in på något. Nu vet jag inte om jag kunde direktcitera texten helt korrekt ur minnet, men det bevisar i alla fall att jag har lätt för att associera till Per Åhlins mästerverk Dunderklumpen. Det blåser en storm över Jorm, som sagt.
Nu fick jag dåligt samvete över det dåliga inlägget, imorgon får jag skriva om något vettigare. Kommer jag inte på något då heller så får det bli... låt oss säga... You tube-rasismen. Ett sjukt irriterande koncept som jag går närmare in på i nästa inlägg. Eventuellt.
Jag har det så bra…
Tack för allt jag minns
Tack för allt som finns
Tack för stenar, tack för älv
Tack för renar, tack för fjäll
Jag har det så bra…
Jag har det så bra…
Du dum dum dum dum…
Så bra…
Dum dum…
Så braaaaa…
Där ser ni, när hjärnan är tom glider man hur lätt som helst in på något. Nu vet jag inte om jag kunde direktcitera texten helt korrekt ur minnet, men det bevisar i alla fall att jag har lätt för att associera till Per Åhlins mästerverk Dunderklumpen. Det blåser en storm över Jorm, som sagt.
Nu fick jag dåligt samvete över det dåliga inlägget, imorgon får jag skriva om något vettigare. Kommer jag inte på något då heller så får det bli... låt oss säga... You tube-rasismen. Ett sjukt irriterande koncept som jag går närmare in på i nästa inlägg. Eventuellt.
lördag 15 november 2008
Déjà vu på vita duken, julsånger och en tre-i-topp
Jag skulle skriva ett blogginlägg igår, men i brist på idéer började jag titta på Saw III istället. Måttlig underhållning för stunden, men i längden blir man ju så satans trött på det när det varken är fällor eller en handling längre, utan bara en massa långa tortyrscener. Dessutom har de en tendens att alltid ge rollerna till skådespelare som man känner igen men inte kan placera, så istället för att koncentrera sig på vad som händer sitter man och undrar var man har sett den där människan förut. I första filmen var det Cary Elwes (”It’s the c-law!” från Liar Liar, oavsett hur många filmer jag ser med honom kommer jag associera honom med den rollen) och nu var det människan som spelar Robert de Bruce i Braveheart, kom jag på dagen efter. Irriterande, men jag visste att det bara var en tidsfråga innan jag skulle komma på det.
Klubbaktiviteter har varit i full gång under veckan. Konstklubben samlades än en gång för tips och trix angående fönstermålningarna under Thanksgiving-veckan, inte så mycket att säga där. Tydligen räknas jag också som en tillräckligt talangfull körsångare, då jag bjöds in till deras lilla möte, och kunde därmed avbryta den dagens mattelektion. Vad som gällde var förstås julsånger och enbart julsånger, men det kändes befriande att delta i en kör med enbart handplockade elever. Det betydde att alla faktiskt kunde läsa noterna, ingen satt och pratade istället för att sjunga och vår körlärare såg inte ut att må psykiskt dåligt. Nedan följer tips på tre julsånger som jag gillar, som inte riktigt verkar ha slagit igenom i hemmatrakterna. Självklart på originalspråk, och även om vi sjunger dem på engelska står originaltexterna med. Jag försöker haka mig fram på den franska versionen under vissa repetioner, men ibland tror jag att jag blandar ihop vissa vokalljud. Fy skäms på mig! Nu när jag inte tvingas kämpa/fuska mig igenom skolfranskan tycker jag bra om det språket.
Nedan följer några tips, som sagt:
Shchedryk (http://www.youtube.com/watch?v=5TX4gLcBApM)
Noël Nouvelet (http://www.youtube.com/watch?v=qQf_XzPNYZI)
God Rest Ye Merry Gentlemen (http://www.youtube.com/watch?v=O2SR_P-_98s)
Det blev en kort lista. Ja, där har ni det i alla fall.
Annars är det dags för tre nya småsaker som jag saknar för stunden. Jag kör det i form av en tre-i-topp:
3. Röstskådespelare i japansk anime som vägrar inse att det bara låter muppigt när de försöker prata med en mystisk röst. Här är väl anime och manga lite halvpopulärt, jag har bara stött på en animenörd. Och det var ingen rolig animenörd med självdistans utan en sådan där läskig japanfanatiker som man kan drömma mardrömmar om ifall man inte är försiktig.
2. Att traska uppför Bockögränd på väg mot Husaröstigens busshållplats mitt i natten. Vet inte varför. Förmodligen har det fastnat i hjärnan efter att ha gjort det jag vet inte hur många gånger.
1. Sven Nordqvists illustrationer. Inget mer behöver sägas. Klart bästa illustratören jag kan komma på för stunden, förutom Tim Burton eller Tove Jansson möjligtvis. Om ni inte har läst Tomtemaskinen eller Rävjakten (av Sven Nordqvist givetvis) så är det på tiden att ni GÖR DET!
Och med det får jag avsluta dagens inlägg. För att citera en stolt You tube-användare vid namn Emil: ”Proud to have a head city like Stockholm, im gonna visit it next week :D” Underbart på sitt eget lilla tragiska sätt. Man kan nästan höra Stig H. Olsson-engelskan eka genom hans inlägg, för att uttrycka sig poetiskt.
Klubbaktiviteter har varit i full gång under veckan. Konstklubben samlades än en gång för tips och trix angående fönstermålningarna under Thanksgiving-veckan, inte så mycket att säga där. Tydligen räknas jag också som en tillräckligt talangfull körsångare, då jag bjöds in till deras lilla möte, och kunde därmed avbryta den dagens mattelektion. Vad som gällde var förstås julsånger och enbart julsånger, men det kändes befriande att delta i en kör med enbart handplockade elever. Det betydde att alla faktiskt kunde läsa noterna, ingen satt och pratade istället för att sjunga och vår körlärare såg inte ut att må psykiskt dåligt. Nedan följer tips på tre julsånger som jag gillar, som inte riktigt verkar ha slagit igenom i hemmatrakterna. Självklart på originalspråk, och även om vi sjunger dem på engelska står originaltexterna med. Jag försöker haka mig fram på den franska versionen under vissa repetioner, men ibland tror jag att jag blandar ihop vissa vokalljud. Fy skäms på mig! Nu när jag inte tvingas kämpa/fuska mig igenom skolfranskan tycker jag bra om det språket.
Nedan följer några tips, som sagt:
Shchedryk (http://www.youtube.com/watch?v=5TX4gLcBApM)
Noël Nouvelet (http://www.youtube.com/watch?v=qQf_XzPNYZI)
God Rest Ye Merry Gentlemen (http://www.youtube.com/watch?v=O2SR_P-_98s)
Det blev en kort lista. Ja, där har ni det i alla fall.
Annars är det dags för tre nya småsaker som jag saknar för stunden. Jag kör det i form av en tre-i-topp:
3. Röstskådespelare i japansk anime som vägrar inse att det bara låter muppigt när de försöker prata med en mystisk röst. Här är väl anime och manga lite halvpopulärt, jag har bara stött på en animenörd. Och det var ingen rolig animenörd med självdistans utan en sådan där läskig japanfanatiker som man kan drömma mardrömmar om ifall man inte är försiktig.
2. Att traska uppför Bockögränd på väg mot Husaröstigens busshållplats mitt i natten. Vet inte varför. Förmodligen har det fastnat i hjärnan efter att ha gjort det jag vet inte hur många gånger.
1. Sven Nordqvists illustrationer. Inget mer behöver sägas. Klart bästa illustratören jag kan komma på för stunden, förutom Tim Burton eller Tove Jansson möjligtvis. Om ni inte har läst Tomtemaskinen eller Rävjakten (av Sven Nordqvist givetvis) så är det på tiden att ni GÖR DET!
Och med det får jag avsluta dagens inlägg. För att citera en stolt You tube-användare vid namn Emil: ”Proud to have a head city like Stockholm, im gonna visit it next week :D” Underbart på sitt eget lilla tragiska sätt. Man kan nästan höra Stig H. Olsson-engelskan eka genom hans inlägg, för att uttrycka sig poetiskt.
onsdag 12 november 2008
Jag rekommenderar starkt att ni LÄSER DET HÄR
Okej, nu är det som sådant – Detta inlägg kommer inte vara någon skrattfest. Däremot kan det vara av intresse för läsarna, då det handlar om något så relevant som min hemkomst. Jag pratade med Melinda idag. Det var svårare än jag trodde att det skulle vara, vi har precis pratat om det i tjugo minuter. Tidigare än jag hade planerat, ja, men det berodde delvis på att hon tog upp den dåliga kemin mellan oss och jag kände att okej, det är dags.
Så nu gäller följande (jag går igenom det mer detaljerat när jag pratar med er personligen): Tisdag kväll om två veckor börjar Thanksgiving-helgen. Då skall jag ha bestämt mig helt. Säger jag då vad jag sade nu, att jag vill åka hem, så skickas jag hem redan samma helg. Slutet av november, med andra ord. Eller så bestämmer jag att jag vill fortsätta försöka. Då är jag kvar tills julavslutningen, den 19 december, och om jag vill åka hem då kommer jag hem i början av januari. Vill jag stanna då så stannar jag. Men det kan jag säga redan nu – jag stannar inte i januari. Jag kommer ”bestämma mig” för att åka hem i november. Fördelarna med att åka hem i januari är att jag inte kommer betraktas officiellt som en misslyckad utbytesstudent, och jag får ett betygpapper från skolan som jag kan glassa med i framtiden (riktigt bra betyg för övrigt). Dessutom kan jag ta farväl av vännerna och lärarna ordentligt. Men jag vill inte missa julen. Så det lilla dilemmat gäller nu. Runt den 25-26 november, när ni nu kollar bloggen igen, kommer ni få veta helt säkert. Samma helg, om lite mer än två veckor alltså, kommer vi då ses igen förutsatt att jag väljer det alternativet. Om jag inte skriver något under den perioden kan ni vara rätt säkra på att jag är på väg hem. Om jag bestämmer mig för att stanna ses vi efter nyår, men nu lutar det åt det första alternativet.
Jag saknar er allihopa! Den här gången väntar jag mig kommentarer, men det tror jag också att jag får.
Mamma, pappa, det här kom vi fram till efter att jag skickade de två mailen till er tidigare idag. Sms:a så bestämmer vi en tid att höras på telefon så snart som möjligt.
Så nu gäller följande (jag går igenom det mer detaljerat när jag pratar med er personligen): Tisdag kväll om två veckor börjar Thanksgiving-helgen. Då skall jag ha bestämt mig helt. Säger jag då vad jag sade nu, att jag vill åka hem, så skickas jag hem redan samma helg. Slutet av november, med andra ord. Eller så bestämmer jag att jag vill fortsätta försöka. Då är jag kvar tills julavslutningen, den 19 december, och om jag vill åka hem då kommer jag hem i början av januari. Vill jag stanna då så stannar jag. Men det kan jag säga redan nu – jag stannar inte i januari. Jag kommer ”bestämma mig” för att åka hem i november. Fördelarna med att åka hem i januari är att jag inte kommer betraktas officiellt som en misslyckad utbytesstudent, och jag får ett betygpapper från skolan som jag kan glassa med i framtiden (riktigt bra betyg för övrigt). Dessutom kan jag ta farväl av vännerna och lärarna ordentligt. Men jag vill inte missa julen. Så det lilla dilemmat gäller nu. Runt den 25-26 november, när ni nu kollar bloggen igen, kommer ni få veta helt säkert. Samma helg, om lite mer än två veckor alltså, kommer vi då ses igen förutsatt att jag väljer det alternativet. Om jag inte skriver något under den perioden kan ni vara rätt säkra på att jag är på väg hem. Om jag bestämmer mig för att stanna ses vi efter nyår, men nu lutar det åt det första alternativet.
Jag saknar er allihopa! Den här gången väntar jag mig kommentarer, men det tror jag också att jag får.
Mamma, pappa, det här kom vi fram till efter att jag skickade de två mailen till er tidigare idag. Sms:a så bestämmer vi en tid att höras på telefon så snart som möjligt.
tisdag 11 november 2008
Den dolda vägen mot fascism
Jag är fortfarande osäker på om det var veterandag eller bara några idioter på skolan som fick för sig att vi skulle ägna en timme åt patriotisk idoldyrkan, men patriotisk idoldyrkan blev det i alla fall. Vi samlades i den stora idrottssalen, där de första tio minuterna gick åt till att titta på de elever som är med i Junior National Guard, när dessa visade hur duktiga de är på att vrida på fötterna i takt när något befäl säger åt dem att göra det. Därefter sjöngs det lilla militärmedleyt som jag nämnde i ett tidigare inlägg. Efter det fick de inbjudna veteranerna resa sig upp och ta emot hyllningar för att de har skyddat amerikansk frihet, och det viftades med flaggor för att hylla de amerikaner som dog för friheten. Än en gång hänvisar jag till mitt tidigare inlägg ”…and the Army goes rolling along”, där jag går igenom hur många gånger den amerikanska demokratin faktiskt har varit hotad i krig. Då påstod jag att den aldrig har varit det, men det tar jag tillbaka. Den amerikanska friheten har varit ständigt hotad under hela den senare hälften av 1900-talet och den är fortfarande hotad. Tyvärr kommer inte hoten utifrån, utan de finns lite överallt i USA. De finns i regeringen, de finns i nyheterna, de finns i skolan under Veterans Day. Hoten består av auktoriteter som ständigt påpekar att världen där utanför är farlig. Därför måste ni lita på oss, lyda oss, och hylla våra beväpnade trupper. Att ett land med en sådan indoktrinering kallar sig fritt är ungefär lika logiskt som att Hitlers sista ord efter att ha smaskat i sig cyanidkapseln var ”Kittlar dödsskönt i kistan”. Det är därför som jag under den hösten har bestämt mig för att stå upp för pacifism i framtiden.
“Those who would give up essential liberty to purchase a little temporary safety, deserve neither liberty nor safety.” – Benjamin Franklin, amerikansk landsfader
“Il est dangereux d’avoir raison dans des choses où des hommes accrédités ont tort.” (Det är farligt att ha rätt när etablerade men har fel) – Voltaire
“Those who would give up essential liberty to purchase a little temporary safety, deserve neither liberty nor safety.” – Benjamin Franklin, amerikansk landsfader
“Il est dangereux d’avoir raison dans des choses où des hommes accrédités ont tort.” (Det är farligt att ha rätt när etablerade men har fel) – Voltaire
måndag 10 november 2008
Narki
American Dad hade ett grymt roligt avsnitt som mobbade olika subkulturer på skolor, bland annat teaterfolk, gothare, science fiction-nördar och de populära eleverna. Den definitivt roligaste ordväxlingen var när Steve och hans kompisar försökte fly från skolan, men rektorn hade lovat 100 dollar till de elver som kunde stoppa dem, och de skulle ta sig förbi skolans knarkare.
Knarkare – No one gets past!
Nörd som flyr – Well, if the can’t get past… can they get future?
Knarkare – Wooooow!
Knarkarna stannar upp och börjar fundera, nördarna flyr vidare.
Det är riktigt roligt, tycker jag i alla fall. Definitivt ett avsnitt som rekommenderas. Just knarkarstereotypen är en subkultur som aldrig riktigt verkar ha slagit igenom i svenska skolor, och jag vet inte om det är på gott eller ont. De kan antingen vara riktigt roliga i verkligheten, eller förbannat jobbiga. Oftast är de jobbiga dock, den typen som glider in mitt i lektionen och bortförklarar sig med en hastighet som skulle göra en snigel uttråkad. Roliga blir de när man ser förbi de ständiga vokalljud som ersätter ord i deras lexikon, och lyssnar på vad som egentligen pågår i deras arma skallar. En av dem försökte övertyga oss om att han kunde bli en perfekt president i framtiden, eftersom han säger vad han tänker och inte ljuger som alla de andra. Därefter förklarade han att anledningen till att vi inte utvecklas är för att vi bryr oss om djuren. På andra planeter tänker de på sin egen art i första hand, och det är därför de är så avancerade med rymdskepp och lasersvärd etc.
Jag har lite svårt att bestämma mig för om det är mest roligt eller jobbigt. När ett resonemang brister på flera punkter blir det rätt automatiskt kul, men samtidigt är gränsen till när det mest blir jobbigt otroligt tunn.
Knarkare – No one gets past!
Nörd som flyr – Well, if the can’t get past… can they get future?
Knarkare – Wooooow!
Knarkarna stannar upp och börjar fundera, nördarna flyr vidare.
Det är riktigt roligt, tycker jag i alla fall. Definitivt ett avsnitt som rekommenderas. Just knarkarstereotypen är en subkultur som aldrig riktigt verkar ha slagit igenom i svenska skolor, och jag vet inte om det är på gott eller ont. De kan antingen vara riktigt roliga i verkligheten, eller förbannat jobbiga. Oftast är de jobbiga dock, den typen som glider in mitt i lektionen och bortförklarar sig med en hastighet som skulle göra en snigel uttråkad. Roliga blir de när man ser förbi de ständiga vokalljud som ersätter ord i deras lexikon, och lyssnar på vad som egentligen pågår i deras arma skallar. En av dem försökte övertyga oss om att han kunde bli en perfekt president i framtiden, eftersom han säger vad han tänker och inte ljuger som alla de andra. Därefter förklarade han att anledningen till att vi inte utvecklas är för att vi bryr oss om djuren. På andra planeter tänker de på sin egen art i första hand, och det är därför de är så avancerade med rymdskepp och lasersvärd etc.
Jag har lite svårt att bestämma mig för om det är mest roligt eller jobbigt. När ett resonemang brister på flera punkter blir det rätt automatiskt kul, men samtidigt är gränsen till när det mest blir jobbigt otroligt tunn.
söndag 9 november 2008
En mörk söndagskväll
Just nu känns det som fullt med osäkerheter i säkerheten. För att se till att det inte kan sprida sig och resultera i att folk blir sura och kastar ut mig direkt har jag valt att inte berätta för någon på den här sidan om Atlanten att jag tänker avbryta året. Lätt att göra för en person som i grund och botten kan klassificeras som feg, men det skapar lite dåligt samvete när jag märker av att folk uppskattar mig. Den 25 november skall jag och en tjej i konstklassen göra en fönstermålning för att samla in pengar till konstklubben. Efter det börjar det bli dags att berätta vad som komma skall för allihopa. Visst är det lite synd på ett sätt, men just nu känns det också oundvikligt. Den lilla exklusiva skaran av konstmänniskor på skolan är i alla fall några som jag kommer sakna, inkluderat den galna konstläraren.
Mitt ibland alla dessa osäkerheter står en sak säkert – Den här veckan kommer jag inte missa Family Guy. I vanliga fall är det nämligen så att vi är hos värdstorfamiljen på söndagsmiddag, och på kvällen åker Melinda och Wimoke iväg för att sjunga i olika kyrkor tillsammans med skolans körelit. Vanligtvis dyker de upp igen ungefär samtidigt som Simpson’s tar slut, och då är det för sent att vänta kvar i värdmormoderns hus tills Family Guy är över. Men den här helgen var vi där igår istället, för att fira en dubbelfödelsedag, så nu är jag är hemma och de är ivgä för att sjunga. Passar mig utmärkt. Family Guy håller väl i alla fall någorlunda måttet fortfarande, även om Simpson’s redan verkar ha gått med i klubben för program som inte längre går att rädda, där South Park har varit i några år. TV-bitterhet igen.
Om någon som har läst tidigare inlägg tycker att det här inlägget kändes som en repris av tidigare omtalade teman eftersom jag inte har några nya idéer vill jag försvara mig genom att säga att så är det.
För övrigt är det fortfarande T-shirt-väder här. FYI.
Mitt ibland alla dessa osäkerheter står en sak säkert – Den här veckan kommer jag inte missa Family Guy. I vanliga fall är det nämligen så att vi är hos värdstorfamiljen på söndagsmiddag, och på kvällen åker Melinda och Wimoke iväg för att sjunga i olika kyrkor tillsammans med skolans körelit. Vanligtvis dyker de upp igen ungefär samtidigt som Simpson’s tar slut, och då är det för sent att vänta kvar i värdmormoderns hus tills Family Guy är över. Men den här helgen var vi där igår istället, för att fira en dubbelfödelsedag, så nu är jag är hemma och de är ivgä för att sjunga. Passar mig utmärkt. Family Guy håller väl i alla fall någorlunda måttet fortfarande, även om Simpson’s redan verkar ha gått med i klubben för program som inte längre går att rädda, där South Park har varit i några år. TV-bitterhet igen.
Om någon som har läst tidigare inlägg tycker att det här inlägget kändes som en repris av tidigare omtalade teman eftersom jag inte har några nya idéer vill jag försvara mig genom att säga att så är det.
För övrigt är det fortfarande T-shirt-väder här. FYI.
fredag 7 november 2008
...and the Army goes rolling along!
När man bloggar om en plats med annorlunda värderingar finns det ofta en risk att man börjar generalisera. Inget som jag har skrivit gäller alla, det finns förstås undantag som bekräftar regeln även om jag ibland inte har märkt av dem. Två av de ideal som jag inte har hört någon ifrågasätta är patriotism och respekt för militären. I kören förbereder vi oss nu för att sjunga för pensionärer, ett hyllningsmedley för militären eftersom många gamlingar också är veteraner. Så kan gamla soldater hurra när arméns låt kommer och flottans och så vidare. Då det pratade en del mellan enskilda individer under repetitionen blev körläraren upprörd och höll ett allvarligt tal om att man skall respektera militären. För att illustrera detta berättade hon om den långa kön till att rösta någonstans i närheten i tisdags, då en veteran stod längst bak i kön. Någon Svenne Banan (vad är den amerikanska motsvarigheten till Svenne Banan?) skrek då till alla övriga i kön att flytta sig och låta veteranen gå före, eftersom ”det är tack vare honom som vi ens har rösträtt”. Hela kön flyttade sedan på sig och lät veteranen gå före. Suck. Den attityden står mig upp i halsen, men jag visste ju också att det inte var rätt tillfälle att ifrågasätta alla de många logiska fallgroparna i det resonemanget. Men jag kan göra det för folk som orkar lyssna, och, givetvis, på min blogg.
För det första är de idealen som soldaterna slåss för inte bara ”nu skjuter vi de där där jävla sandnegrerna” utan även saker som demokrati och jämlikhet. Vari ligger jämlikheten i att soldater så blir den nya eliten med privilegier? Det blir bara ett Starship Troopers-samhälle av alltsammans. Men sedan måste man ju också ställa den ultimata frågan – I vilket amerikanskt krig slogs soldaterna för demokrati i praktiken? När hade en förlust slutat med att de skulle tvingas leva i en diktatur? När de gjorde uppror mot britterna var Storbritannien troligtvis världens mest demokratiska land, då Gustav III redan hade genomfört sin statskupp och Frankrike inte hade blivit en republik än. Vad hade hänt om de hade fortsatt leva under det onda brittiska kolonialförtrycket i Nordamerika? Ja, ungefär samma sak som med Canada antar jag. Usch, den där onda diktaturen Canada! I inbördeskriget var det demokrater mot demokrater, det man tvistade om var en mer lokal demokrati eller inte. Det är mycket möjligt att ryssarna och britterna inte hade lyckats vinna andra världskriget utan USA:s hjälp, men USA riskerade aldrig riktigt sin demokrati i det kriget. I värsta fall hade Japan kontrollerat Stilla Havet, men USA skulle fortfarande existera. Kalla Kriget var helt onödigt och USA spred mer diktatur än demokrati i många delar av världen. De riskerar knappast sin frihet i Mellanöstern heller, jag har svårt att tro att någon terrorgrupp lyckas marschera in i Washington och ta över. Så när har soldaten egentligen försvarat den amerikanska demokratin?
Men se, riktigt så tänker man inte här. Det där talet om soldaterna som dog dyker upp för minsta lilla, om man bara skojar om flaggan eller inte håller handen på hjärtat under trohetseden. Nu är det så att jag som utbytesstudent inte behöver svära trohetseden, så länge jag står upp, men det valet tror jag inte de andra eleverna har i praktiken. I teorin kan de vägra, men om de gör det blir det arga blickar och ännu ett tal om de där satans soldaterna som frivilligt blev rövknullade av sin egen regering och fick dö i någon öken. Oj… det där lät rött. Lugna er, jag har inte blivit röd än. Men jag har definitivt inte blivit amerikaniserad när det gäller politisk övertygelse heller, som ni märker.
För det första är de idealen som soldaterna slåss för inte bara ”nu skjuter vi de där där jävla sandnegrerna” utan även saker som demokrati och jämlikhet. Vari ligger jämlikheten i att soldater så blir den nya eliten med privilegier? Det blir bara ett Starship Troopers-samhälle av alltsammans. Men sedan måste man ju också ställa den ultimata frågan – I vilket amerikanskt krig slogs soldaterna för demokrati i praktiken? När hade en förlust slutat med att de skulle tvingas leva i en diktatur? När de gjorde uppror mot britterna var Storbritannien troligtvis världens mest demokratiska land, då Gustav III redan hade genomfört sin statskupp och Frankrike inte hade blivit en republik än. Vad hade hänt om de hade fortsatt leva under det onda brittiska kolonialförtrycket i Nordamerika? Ja, ungefär samma sak som med Canada antar jag. Usch, den där onda diktaturen Canada! I inbördeskriget var det demokrater mot demokrater, det man tvistade om var en mer lokal demokrati eller inte. Det är mycket möjligt att ryssarna och britterna inte hade lyckats vinna andra världskriget utan USA:s hjälp, men USA riskerade aldrig riktigt sin demokrati i det kriget. I värsta fall hade Japan kontrollerat Stilla Havet, men USA skulle fortfarande existera. Kalla Kriget var helt onödigt och USA spred mer diktatur än demokrati i många delar av världen. De riskerar knappast sin frihet i Mellanöstern heller, jag har svårt att tro att någon terrorgrupp lyckas marschera in i Washington och ta över. Så när har soldaten egentligen försvarat den amerikanska demokratin?
Men se, riktigt så tänker man inte här. Det där talet om soldaterna som dog dyker upp för minsta lilla, om man bara skojar om flaggan eller inte håller handen på hjärtat under trohetseden. Nu är det så att jag som utbytesstudent inte behöver svära trohetseden, så länge jag står upp, men det valet tror jag inte de andra eleverna har i praktiken. I teorin kan de vägra, men om de gör det blir det arga blickar och ännu ett tal om de där satans soldaterna som frivilligt blev rövknullade av sin egen regering och fick dö i någon öken. Oj… det där lät rött. Lugna er, jag har inte blivit röd än. Men jag har definitivt inte blivit amerikaniserad när det gäller politisk övertygelse heller, som ni märker.
torsdag 6 november 2008
Små men viktiga förluster
Dödsfall bidrar alltid till starka känslor, åt något håll i alla fall, men det här inlägget kommer handla om den sortens dödsfall som inte påverkar en överhuvudtaget, som man mest rycker på axlarna åt, men samtidigt vet om att en pytteliten oersättlig bit av ens liv har försvunnit för alltid. Dvs när de lokalkändisarna, originalen som alltid brukar vistas på gatorna, dör. Idag dog Newberrys trasige lokalkändis, som få personer kände men som alla kände till. Ett original med smutsigt hår och underlig klädsmak som brukade traska runt i Wal-Mart och på större evenemang. Jag visste inte om att han existerade förrän han inte längre gjorde det, men de invånare i Newberry som kände till honom tycks känna samma sorts känsla som jag misstänker att jag skulle ha gjort. Nu talar jag förstås inte om den intoleranta sortens människor som pustar ut över att deras svensson-liv känns en aning mer tryggt och normalt, utan de som betraktade honom som en del av gatubilden.
Nu är det så att jag knappt minns när Marias enmansorkester (Orgelkärringen på Sergels torg) levde, men jag antar att hennes död var något i den stilen för er där borta som minns henne ordentligt. Ingen av oss minns Jean Fredman eller Mårten Trotzig, men deras dödsfall måste också ha lämnat djupa sår i hjärtat på alla stockholmare, oavsett om de kände dem eller inte. Så jag blir rädd när jag tänker på det. En dag kommer inte Horst spela munspel för oss längre, och Götgatsmannen kommer inte dela med sig av sin visdom för de som går förbi. Till och med Rebell Roberts dagar är räknade. Det är något att tänka på. Vi har tagit dem alla för givet.
Nu är det så att jag knappt minns när Marias enmansorkester (Orgelkärringen på Sergels torg) levde, men jag antar att hennes död var något i den stilen för er där borta som minns henne ordentligt. Ingen av oss minns Jean Fredman eller Mårten Trotzig, men deras dödsfall måste också ha lämnat djupa sår i hjärtat på alla stockholmare, oavsett om de kände dem eller inte. Så jag blir rädd när jag tänker på det. En dag kommer inte Horst spela munspel för oss längre, och Götgatsmannen kommer inte dela med sig av sin visdom för de som går förbi. Till och med Rebell Roberts dagar är räknade. Det är något att tänka på. Vi har tagit dem alla för givet.
onsdag 5 november 2008
Kling klong
Sydstaternas stora kulturella arv till eftervärlden är definitivt musiken. Som vi alla vet var det här som modern musik föddes, vi kan hela historien om hur slavarna började sjunga befrielsesånger sinsemellan med afrikanska rytmer och att det slogs ihop med traditionell countrymusik för att skapa rock n’ roll, som sedan i sin tur utvecklades till bra musik. Därför borde det här rent logisk sett vara någon sorts musikens Mekka och ett kulturellt centrum för alla sorters musiker. Men se, med vissa undantag har folk verkligen ingen musiksmak.
Melinda och de flesta andra lyssnar på country. Country med kristna teman. När vi åkte bil blev jag lite förvirrad då radion spelade samma låt flera gånger om. Det visade sig att det var en av Melindas skivor, där samma rövhål sjöng om sin kärlek till Jesus med ungefär samma melodi på varje låt. Klart, en generation som inte verkar ha uppelvt någon form av 68-uppror kan inte förväntas lyssna på bra låtar. Men när man hör ungar i junior high säga att de bara lyssnar på country känns det lite illa. De visste inte ens vilka RHCP var. Okerj, nu ser jag att jag är övergnällig och letar efter något att hacka på, eftersom det är roligare än att vara artig. Det är många här som gillar bra, lite alternativa rockband. Varierar mellan allt från Nirvana till Pearl Jam.
Detta gäller dock inte de svarta eleverna. Jag har än så länge inte mött en enda svart elev som inte lyssnar på hip hop och kollar på BET, vilket är hemskt att de ständigt gör sig själva till stereotyper. Oavsett vad hip hopare säger så håller jag fast vid att hela den kulturen är självdestruktiv och går ut på att framställa sig själv som korkad. Men vad jag framför allt stör mig på är att hip hopare försöker framställa sig som rebeller när de på vissa punkter är superkonservativa. Kvinnosynen är vedervärdig, homofobin är norm osv. Det är som en skolgård med tolvåringar. Men det gäller inte bara hip hoparna. Rastafarireligionen och tillhörande slöfockar i reggaefalangen, hur det nu stavas. Vad var det som hände med afrokultur? 70-talsfunken var cool. 20-talsjazzen var cool. Nu pratar jag inte om den där eländiga moderna ”nu hittar vi på när vi spelar”-jazzen som de spelade på Fashing när jag var där, utan riktiga låtar med lite struktur. Summertime är en grym låt. Aristocats är en grym film.
Så… varför?
Melinda och de flesta andra lyssnar på country. Country med kristna teman. När vi åkte bil blev jag lite förvirrad då radion spelade samma låt flera gånger om. Det visade sig att det var en av Melindas skivor, där samma rövhål sjöng om sin kärlek till Jesus med ungefär samma melodi på varje låt. Klart, en generation som inte verkar ha uppelvt någon form av 68-uppror kan inte förväntas lyssna på bra låtar. Men när man hör ungar i junior high säga att de bara lyssnar på country känns det lite illa. De visste inte ens vilka RHCP var. Okerj, nu ser jag att jag är övergnällig och letar efter något att hacka på, eftersom det är roligare än att vara artig. Det är många här som gillar bra, lite alternativa rockband. Varierar mellan allt från Nirvana till Pearl Jam.
Detta gäller dock inte de svarta eleverna. Jag har än så länge inte mött en enda svart elev som inte lyssnar på hip hop och kollar på BET, vilket är hemskt att de ständigt gör sig själva till stereotyper. Oavsett vad hip hopare säger så håller jag fast vid att hela den kulturen är självdestruktiv och går ut på att framställa sig själv som korkad. Men vad jag framför allt stör mig på är att hip hopare försöker framställa sig som rebeller när de på vissa punkter är superkonservativa. Kvinnosynen är vedervärdig, homofobin är norm osv. Det är som en skolgård med tolvåringar. Men det gäller inte bara hip hoparna. Rastafarireligionen och tillhörande slöfockar i reggaefalangen, hur det nu stavas. Vad var det som hände med afrokultur? 70-talsfunken var cool. 20-talsjazzen var cool. Nu pratar jag inte om den där eländiga moderna ”nu hittar vi på när vi spelar”-jazzen som de spelade på Fashing när jag var där, utan riktiga låtar med lite struktur. Summertime är en grym låt. Aristocats är en grym film.
Så… varför?
tisdag 4 november 2008
Usch... apatin slår till, men det gör ingen skillnad för jag kan ändå inte rösta.
En notis till om valet. Det kanske nämns imorgon också, om något nytt händer, men nu har jag gjort en Aftonbladet och skrivit två inlägg, så jag sedan kunde lägga ut det om den som vann. Då jag inte orkar vänta länge ochsedan lägga upp det här precis innan jag lägger mig lägger jag upp det nu istället, med båda versioner. Håll tillgodo!
Okej, det blev Obama. Hurra, hurra, hurra. Ja, han lämnar också en hel del att önska, men han är i alla fall liberal. Hoppas att han kommer genomföra mer än han har sagt att han kommer genomföra, för det är verkligen inte mycket. Ett land som har styrts så länge av den kristna högern behöver mer förändring än några välfärdsprogram. Nu står i alla fall både Vita Huset och Kongressen under demokraternas kontroll.
Lite överraskande tog John McCain hem segern. Ja, vad kan man säga? Han är mer liberal än vad Bush är, men han är fortfarande en ilsken republikan. Dessutom är han gammal och kan rasa ihop när som helst, då är det den bindgalna hockeymorsan som styr landet. Lyckligtvis är kongressen fortfarande i demokraternas händer.
I skolan hade vi ett projekt om att göra valfilmer. Jag ville inte göra en okritisk hyllningsfilm, så jag bestämde mig för att låta ironin styra igen. Så tillsammans med några republikaner skapade jag en överdrivet smutsig anti-Obama kampanj där jag påpekade totalt poänglösa halvsanningar. Exempelvis att han har gått i en radikal muslimsk skola, vilket är en löng skapad av FOX News, och att hans kusin är en socialistisk ledare i Kenya. Denne person är varken socialist eller Obamas kusin. Ibland var det så seriöst. Och ibland var det på nivån att vi påpekade att både han och Mao har/hade vårtor i ansiktet, eller det där med hans namn och antalet bokstäver som jag skrev om i ett tidigare blogginlägg. Det hela ackompanjerades av Danny Elfmans skräckmusik. Jag vet inte riktigt om läraren fattade ironin i det hela, men förhoppningsvis gick det rätt bra ändå med tanke på att de andra valfilmerna också var usla. Det var antingen vita elever som gjorde hatkampanjer mot Obama i stil med min, fast på allvar, eller svarta elever som spelade hip hop-musik och också påpekade helt poänglösa saker. Oftast var det i stil med att visa bilder på Martin Luther King som går över till en liknande bild på Obama och sentimentala budskap i stil med ”En gång hade han en dröm… Nu har vi nått till det Vita Huset…” Tragiskt att valet åtminstonde i den här delen av landet betraktas som ett rasrelaterat val mellan den svarte kandidaten och den vite kandidaten.
Det var en film som jag gillade, som var gjord av några andra liberaler i klassen och handlade om Green Party. Det var en rak film som berättade rakt ut vad partiet ville genomföra, punkt för punkt. Det var då jag kom att tänka på att ingen annan valfilm faktiskt talade om vad de ville genomföra. Det nämndes inte ens. Hur kunde vi ens få godkänt? Rätt enkelt. De riktiga valfilmerna som går på TV talar inte heller om vad som skall genomföras. Det är bara sentimentala helgonbilder när kandidaterna skakar hand med pensionärer eller när de leker som barn. De vill ju inte riskera att stöta sig med någon, så det är inte konstigt att valet betraktas som rasrelaterat när båda har varit lika falska och fega. Ingen har tagit upp något viktigt som inte har med ekonomi eller kriget att göra. Och det är det jag har emot båda de här männen.
I alla fall, nu är det över. South Carolina röstade på republikanerna i vanlig ordning, det var egentligen det enda jag kunde säga säkert. Melinda röstade på Ralph Nader i tron att han är nyliberal. Hon tror fortfarande att han är det. Jag har inte brytt mig om att förklara att han är socialist. Lite komiskt är det dock. Komiskt är också hur partipolitisk man blir under valtider. Helt plötsligt såg mig själv bli superdemokrat, trots alla deras många brister. Precis som 2006, då jag helt plötsligt var supermoderat och sedan spenderade två år åt att hata den nya regeringen något mindre än den gamla. Mystiskt när man tänker på det.
Okej, det blev Obama. Hurra, hurra, hurra. Ja, han lämnar också en hel del att önska, men han är i alla fall liberal. Hoppas att han kommer genomföra mer än han har sagt att han kommer genomföra, för det är verkligen inte mycket. Ett land som har styrts så länge av den kristna högern behöver mer förändring än några välfärdsprogram. Nu står i alla fall både Vita Huset och Kongressen under demokraternas kontroll.
Lite överraskande tog John McCain hem segern. Ja, vad kan man säga? Han är mer liberal än vad Bush är, men han är fortfarande en ilsken republikan. Dessutom är han gammal och kan rasa ihop när som helst, då är det den bindgalna hockeymorsan som styr landet. Lyckligtvis är kongressen fortfarande i demokraternas händer.
I skolan hade vi ett projekt om att göra valfilmer. Jag ville inte göra en okritisk hyllningsfilm, så jag bestämde mig för att låta ironin styra igen. Så tillsammans med några republikaner skapade jag en överdrivet smutsig anti-Obama kampanj där jag påpekade totalt poänglösa halvsanningar. Exempelvis att han har gått i en radikal muslimsk skola, vilket är en löng skapad av FOX News, och att hans kusin är en socialistisk ledare i Kenya. Denne person är varken socialist eller Obamas kusin. Ibland var det så seriöst. Och ibland var det på nivån att vi påpekade att både han och Mao har/hade vårtor i ansiktet, eller det där med hans namn och antalet bokstäver som jag skrev om i ett tidigare blogginlägg. Det hela ackompanjerades av Danny Elfmans skräckmusik. Jag vet inte riktigt om läraren fattade ironin i det hela, men förhoppningsvis gick det rätt bra ändå med tanke på att de andra valfilmerna också var usla. Det var antingen vita elever som gjorde hatkampanjer mot Obama i stil med min, fast på allvar, eller svarta elever som spelade hip hop-musik och också påpekade helt poänglösa saker. Oftast var det i stil med att visa bilder på Martin Luther King som går över till en liknande bild på Obama och sentimentala budskap i stil med ”En gång hade han en dröm… Nu har vi nått till det Vita Huset…” Tragiskt att valet åtminstonde i den här delen av landet betraktas som ett rasrelaterat val mellan den svarte kandidaten och den vite kandidaten.
Det var en film som jag gillade, som var gjord av några andra liberaler i klassen och handlade om Green Party. Det var en rak film som berättade rakt ut vad partiet ville genomföra, punkt för punkt. Det var då jag kom att tänka på att ingen annan valfilm faktiskt talade om vad de ville genomföra. Det nämndes inte ens. Hur kunde vi ens få godkänt? Rätt enkelt. De riktiga valfilmerna som går på TV talar inte heller om vad som skall genomföras. Det är bara sentimentala helgonbilder när kandidaterna skakar hand med pensionärer eller när de leker som barn. De vill ju inte riskera att stöta sig med någon, så det är inte konstigt att valet betraktas som rasrelaterat när båda har varit lika falska och fega. Ingen har tagit upp något viktigt som inte har med ekonomi eller kriget att göra. Och det är det jag har emot båda de här männen.
I alla fall, nu är det över. South Carolina röstade på republikanerna i vanlig ordning, det var egentligen det enda jag kunde säga säkert. Melinda röstade på Ralph Nader i tron att han är nyliberal. Hon tror fortfarande att han är det. Jag har inte brytt mig om att förklara att han är socialist. Lite komiskt är det dock. Komiskt är också hur partipolitisk man blir under valtider. Helt plötsligt såg mig själv bli superdemokrat, trots alla deras många brister. Precis som 2006, då jag helt plötsligt var supermoderat och sedan spenderade två år åt att hata den nya regeringen något mindre än den gamla. Mystiskt när man tänker på det.
måndag 3 november 2008
Mitt än så länge mest redigerade inlägg
50-talet har nu blivit försvarat. Jag och far min kom överrens om att även om jag inte gillar musiken under 50-talet så var den ändå startskottet för i stort sett all modern musik. Han och mamma ville också veta lite om min Halloween, så här kommer en snabb sammanfattning.
Husen i området hade varit Halloweendekorerade sedan slutet av september, så jag förväntade mig en riktig folkfest. I slutändan blev det inte så mycket. På kvällen var Wimoke iväg på skolan med betaklubben, Tarry packade inför ett två veckors militärläger som han är på nu och Melinda hade en bus eller godis-runda med kyrkans ungdom. Det sista tyckte jag var lite komiskt. När jag hör att kyrkan kör bus eller godis tänker jag mig det som en blandning mellan svenska påskkärringar och Jehovas vittnen. Och dräkterna var väl inte direkt skrämmande på en headless horseman-nivå heller. En såg ut som en röd version av draken i Pensionat Rosenblad, någon var Musse Pigg osv. Det läskigaste jag såg var fågelskrämman från Trollkarlen från Oz. Själv bröt jag mot min enda kvarvarande Halloween-tradition, dvs att jag inte såg en enda Tim Burton-film. Jämmer och elände.
Annars är det väl lite allmänt raljerande som står på schemat. Hm… Få se, få se. Jo, just det. MAD Magazine är nog dagens mest överskattade humortidning. Nu säger jag inte att den alltid har varit dålig, men för att hitta en rolig MAD-tidning numera blir man tvungen att åka till något antikvariat i Gamla Stan och bläddra runt bland samlingsvolymer från Kalla Kriget. De tidningarna som man ser numera är samma visa, filmparodier och usla karikatyrer som har exakt samma min i varje ruta. Titlarna är alltid ordvitsar och de försöker få med en punchline i varje ruta, vilket gör att avsnitten varken har handling eller roliga skämt. Lyckligtvis har de fetstil på skämten, annars fattar nämligen inte läsaren att det skulle vara roligt. Usch. Jämmer och elände.
Rivalitet har vi ju också. Under matchtiderna i fredags märkte jag vilken stark rivalitet det är mellan Mid-Carolina och Newberry, eller mellan de båda universitetsfotbollslagen USC och Clemson. För mig framstår det som lite gulligt, att de bråkar om vem som är bäst när de är likadana, men sedan tänker man tillbaka på sitt eget liv.
Dagis – Min pappa är starkare än din pappa, eller min mamma är domare, hon kan sätta dig i fängelse.
Lågstadiet – Helt plötsligt är det fritidshemmen det handlar om. Då är det Apollon vs Zeus. Det som skilde oss åt var en några steg lång trappa. Satan vad poänglöst.
Nyholmska – Nacka är så mycket bättre än Värmdö, det ligger ju mitt ute på landet och det går inga bussar dit, där kan man inte bo.
L’Estradska – Södermalm slår alla stadsdelar i Sthlm, hur kan man vilja vistas någon annanstans?
Explorica – Hurra för Sthlm, bäst i Skandinavien, alla andra delar är tråkiga och vi är supercoola!
USA – Europa är skitcoolt och bäst, ni borde alla åka dit och se hur bra vi har det, skryt skryt skryt på ett trevligt sätt. Okej, Asien kanske har mycket pengar och makt men inte fan kan de göra film.
Rivalitet är roligt, även om man inte menar det helt och hållet alla gånger. Men samtidigt är det lite kul att tänka på hur svår rivaliteten mellan olika skolor i SC är att greppa för mig. Betyder det att den lokalpatriotism som jag har växt upp med verkar helt ologisk för utomstående? Näääe…
Jag tillägger ett så kallat tillägg (tips på hur man skiljer på ett tillägg och ett till ägg - stavningen) flera timmar efter att inlägget lagts ut. Egentligen ett stort faux pas att utöka texten så här sent, men kan det kan vara lite intressant att läsa då jag också inser det bisarra i det hela. Tidigare har jag nämnt att man förutom att man saknar allmäna självklara saker konstant, såsom miljöer och människor, är det också de där små detaljerna i mitt svenska liv som jag har tagit för givet och aldrig riktigt tänkt på. Tidigare har jag nämnt indianerna och folkmusiken, men dagens grej som jag saknar för stunden är... trumvirvel... Adam Alsings skrattattacker! För er som är obekanta med det fenomenet får det snabbt sammanfattas. Adam Alsing är en tjock programledare som gillar att umgås med människor som är roligare än vad han själv är. Svenska komiker som är riktigt bra kan faktiskt utnyttja den människan som en sorts extra punchline. Om de lyckas dra ett riktigt bra och gärna sjukt skämt kan det ibland hända att Alsing blir helt ifrån sig av skratt och faktiskt lyckas göra skämtet ännu roligare genom att han själv tycker att det är så extremt roligt. Det blir liksom en så snygg sorti på skämtet att man efteråt får lyssna på hans en minut långa gråtliknande skratt. Ja, som sagt, bara något som jag kom att tänka på att jag saknade för stunden.
Husen i området hade varit Halloweendekorerade sedan slutet av september, så jag förväntade mig en riktig folkfest. I slutändan blev det inte så mycket. På kvällen var Wimoke iväg på skolan med betaklubben, Tarry packade inför ett två veckors militärläger som han är på nu och Melinda hade en bus eller godis-runda med kyrkans ungdom. Det sista tyckte jag var lite komiskt. När jag hör att kyrkan kör bus eller godis tänker jag mig det som en blandning mellan svenska påskkärringar och Jehovas vittnen. Och dräkterna var väl inte direkt skrämmande på en headless horseman-nivå heller. En såg ut som en röd version av draken i Pensionat Rosenblad, någon var Musse Pigg osv. Det läskigaste jag såg var fågelskrämman från Trollkarlen från Oz. Själv bröt jag mot min enda kvarvarande Halloween-tradition, dvs att jag inte såg en enda Tim Burton-film. Jämmer och elände.
Annars är det väl lite allmänt raljerande som står på schemat. Hm… Få se, få se. Jo, just det. MAD Magazine är nog dagens mest överskattade humortidning. Nu säger jag inte att den alltid har varit dålig, men för att hitta en rolig MAD-tidning numera blir man tvungen att åka till något antikvariat i Gamla Stan och bläddra runt bland samlingsvolymer från Kalla Kriget. De tidningarna som man ser numera är samma visa, filmparodier och usla karikatyrer som har exakt samma min i varje ruta. Titlarna är alltid ordvitsar och de försöker få med en punchline i varje ruta, vilket gör att avsnitten varken har handling eller roliga skämt. Lyckligtvis har de fetstil på skämten, annars fattar nämligen inte läsaren att det skulle vara roligt. Usch. Jämmer och elände.
Rivalitet har vi ju också. Under matchtiderna i fredags märkte jag vilken stark rivalitet det är mellan Mid-Carolina och Newberry, eller mellan de båda universitetsfotbollslagen USC och Clemson. För mig framstår det som lite gulligt, att de bråkar om vem som är bäst när de är likadana, men sedan tänker man tillbaka på sitt eget liv.
Dagis – Min pappa är starkare än din pappa, eller min mamma är domare, hon kan sätta dig i fängelse.
Lågstadiet – Helt plötsligt är det fritidshemmen det handlar om. Då är det Apollon vs Zeus. Det som skilde oss åt var en några steg lång trappa. Satan vad poänglöst.
Nyholmska – Nacka är så mycket bättre än Värmdö, det ligger ju mitt ute på landet och det går inga bussar dit, där kan man inte bo.
L’Estradska – Södermalm slår alla stadsdelar i Sthlm, hur kan man vilja vistas någon annanstans?
Explorica – Hurra för Sthlm, bäst i Skandinavien, alla andra delar är tråkiga och vi är supercoola!
USA – Europa är skitcoolt och bäst, ni borde alla åka dit och se hur bra vi har det, skryt skryt skryt på ett trevligt sätt. Okej, Asien kanske har mycket pengar och makt men inte fan kan de göra film.
Rivalitet är roligt, även om man inte menar det helt och hållet alla gånger. Men samtidigt är det lite kul att tänka på hur svår rivaliteten mellan olika skolor i SC är att greppa för mig. Betyder det att den lokalpatriotism som jag har växt upp med verkar helt ologisk för utomstående? Näääe…
Jag tillägger ett så kallat tillägg (tips på hur man skiljer på ett tillägg och ett till ägg - stavningen) flera timmar efter att inlägget lagts ut. Egentligen ett stort faux pas att utöka texten så här sent, men kan det kan vara lite intressant att läsa då jag också inser det bisarra i det hela. Tidigare har jag nämnt att man förutom att man saknar allmäna självklara saker konstant, såsom miljöer och människor, är det också de där små detaljerna i mitt svenska liv som jag har tagit för givet och aldrig riktigt tänkt på. Tidigare har jag nämnt indianerna och folkmusiken, men dagens grej som jag saknar för stunden är... trumvirvel... Adam Alsings skrattattacker! För er som är obekanta med det fenomenet får det snabbt sammanfattas. Adam Alsing är en tjock programledare som gillar att umgås med människor som är roligare än vad han själv är. Svenska komiker som är riktigt bra kan faktiskt utnyttja den människan som en sorts extra punchline. Om de lyckas dra ett riktigt bra och gärna sjukt skämt kan det ibland hända att Alsing blir helt ifrån sig av skratt och faktiskt lyckas göra skämtet ännu roligare genom att han själv tycker att det är så extremt roligt. Det blir liksom en så snygg sorti på skämtet att man efteråt får lyssna på hans en minut långa gråtliknande skratt. Ja, som sagt, bara något som jag kom att tänka på att jag saknade för stunden.
lördag 1 november 2008
Den gamla goda tiden
”Chapin Community Theatre Presents ’Second Samuel’, a comedy about family. It is also about diversity and strength. It will make you feel good while finding out that different doesn’t mean bad.”
Dert var den pjäsen jag såg ikväll. Handlade om en liten håla i Södern under sent 40-tal, som är i sorg eftersom allas favoritgammeltant precis har dött. Alla blir chockade när begravningsbyrån upptäcker att hon var en manlig transvestit hela tiden. I slutändan bestämmer de sig ändå för att acceptera att alla är lite annorlunda på något sätt. Trevlig underhållning, fast många skämt var så lokala att jag inte helt hängde med i humorn. Men trevligt att se. Jag tror nog att USA är det land i världen efter Tyskland som är bäst på att ständigt påpeka för världen vilken rutten historia de har innan någon annan gör det först. På samma sätt som tysk film ständigt ältar Förintelsen, nazisterna och Östtyskland ältar amerikaner speciellt i den här regionen sin historia av rasförföljelser och den enorma propagandamaskin som var ännu starkare under 50-talet. Historieboken som vi har är sjukt vinklad, men intressant nog vänstervinklad. Den tar varje tillfälle den får att trycka ned USA och påpeka olika kulturella fenomen som var rätt värdelösa enligt författaren. Så om man tycker att stoltheten blir lite väl stark här är den boken ganska kul läsning, speciellt delen om 50-talet, där den dissar allt från villaförorter till Elvis.
Jag hoppas inte mina päron eller andra läsare som levde då blir ledsna om jag instämmer med boken om att femtiotalet verkar ha varit ett rätt tråkigt decennium. Nu kanske jag är för påverkad av det amerikanska 50-talet i allmänhet, som verkar ha varit helt värdelöst, men i allmänhet känns det som att det var något sorts kulturellt mellanrum mellan 20-talet, som verkar ha varit grymt, och 60-70-talet, som också verkar ha varit grymt. Jag antar att min bild bygger på okunskap, men ni är välkomna att försvara 50-talet på kommentatorsidan om det behövs.
Dert var den pjäsen jag såg ikväll. Handlade om en liten håla i Södern under sent 40-tal, som är i sorg eftersom allas favoritgammeltant precis har dött. Alla blir chockade när begravningsbyrån upptäcker att hon var en manlig transvestit hela tiden. I slutändan bestämmer de sig ändå för att acceptera att alla är lite annorlunda på något sätt. Trevlig underhållning, fast många skämt var så lokala att jag inte helt hängde med i humorn. Men trevligt att se. Jag tror nog att USA är det land i världen efter Tyskland som är bäst på att ständigt påpeka för världen vilken rutten historia de har innan någon annan gör det först. På samma sätt som tysk film ständigt ältar Förintelsen, nazisterna och Östtyskland ältar amerikaner speciellt i den här regionen sin historia av rasförföljelser och den enorma propagandamaskin som var ännu starkare under 50-talet. Historieboken som vi har är sjukt vinklad, men intressant nog vänstervinklad. Den tar varje tillfälle den får att trycka ned USA och påpeka olika kulturella fenomen som var rätt värdelösa enligt författaren. Så om man tycker att stoltheten blir lite väl stark här är den boken ganska kul läsning, speciellt delen om 50-talet, där den dissar allt från villaförorter till Elvis.
Jag hoppas inte mina päron eller andra läsare som levde då blir ledsna om jag instämmer med boken om att femtiotalet verkar ha varit ett rätt tråkigt decennium. Nu kanske jag är för påverkad av det amerikanska 50-talet i allmänhet, som verkar ha varit helt värdelöst, men i allmänhet känns det som att det var något sorts kulturellt mellanrum mellan 20-talet, som verkar ha varit grymt, och 60-70-talet, som också verkar ha varit grymt. Jag antar att min bild bygger på okunskap, men ni är välkomna att försvara 50-talet på kommentatorsidan om det behövs.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)