En mörk söndagskväll

Just nu känns det som fullt med osäkerheter i säkerheten. För att se till att det inte kan sprida sig och resultera i att folk blir sura och kastar ut mig direkt har jag valt att inte berätta för någon på den här sidan om Atlanten att jag tänker avbryta året. Lätt att göra för en person som i grund och botten kan klassificeras som feg, men det skapar lite dåligt samvete när jag märker av att folk uppskattar mig. Den 25 november skall jag och en tjej i konstklassen göra en fönstermålning för att samla in pengar till konstklubben. Efter det börjar det bli dags att berätta vad som komma skall för allihopa. Visst är det lite synd på ett sätt, men just nu känns det också oundvikligt. Den lilla exklusiva skaran av konstmänniskor på skolan är i alla fall några som jag kommer sakna, inkluderat den galna konstläraren.

Mitt ibland alla dessa osäkerheter står en sak säkert – Den här veckan kommer jag inte missa Family Guy. I vanliga fall är det nämligen så att vi är hos värdstorfamiljen på söndagsmiddag, och på kvällen åker Melinda och Wimoke iväg för att sjunga i olika kyrkor tillsammans med skolans körelit. Vanligtvis dyker de upp igen ungefär samtidigt som Simpson’s tar slut, och då är det för sent att vänta kvar i värdmormoderns hus tills Family Guy är över. Men den här helgen var vi där igår istället, för att fira en dubbelfödelsedag, så nu är jag är hemma och de är ivgä för att sjunga. Passar mig utmärkt. Family Guy håller väl i alla fall någorlunda måttet fortfarande, även om Simpson’s redan verkar ha gått med i klubben för program som inte längre går att rädda, där South Park har varit i några år. TV-bitterhet igen.

Om någon som har läst tidigare inlägg tycker att det här inlägget kändes som en repris av tidigare omtalade teman eftersom jag inte har några nya idéer vill jag försvara mig genom att säga att så är det.


För övrigt är det fortfarande T-shirt-väder här. FYI.