Början på slutet

Okej, jag har nu tagit det första steget. Det är bestämt bortom alla tvivel att det här året kommer avbrytas. Jag har precis pratat med pappa, som kommer kontakta Explorica, och Melinda skickar nu runt kopior av ett brev där jag intygar att det var mitt beslut och att jag åker frivilligt. Studievägledaren kommer kontaktas imorgon och då kommer jag även lämna in mina böcker. Precis vad jag ville. Kommer jag ångra mig? Förmodligen någon gång, eller flera. Hade jag kunnat stanna? Ytterst tveksamt. Det här har varit utan tvekan det mest speciella, lärorika och originella som jag någonsin har gjort. Men att ha varit borta från er så länge har också varit det mest mentalt plågsamma jag någonsin har upplevt. Det har varit helt obeskrivligt. Så jag är glad att det är över.

Men samtidigt är jag nedstämd just nu. Tarry och Wimoke visade knappt någon reaktion, men Melinda har gråtit i en timme nu. Nyss kom hon in och gav mig julklappar som hon redan har köpt. Imorgon och på måndag skall jag berätta för alla människor i skolan att de snart aldrig kommer se mig igen, samt lämna in böcker till lärarna. Men det var oundvikligt. Ångrar jag något? Nej. Den här upplevelsen och ett nytt sätt att se på hela världen väger över tristessen. De positiva och oerhört svåra erfarenheter som jag alltid kommer bära med mig gör att jag ändå är glad att ha gjort det. Men nu är jag också redo för nästa kapitel i mitt liv – Post-USA och 2010-talet. Jag är verkligen redo att uppleva den tiden med er.

Och bloggen? Den kommer stanna kvar. Så får vi se om någon fortsätter läsa den eller inte.