...and the Army goes rolling along!

När man bloggar om en plats med annorlunda värderingar finns det ofta en risk att man börjar generalisera. Inget som jag har skrivit gäller alla, det finns förstås undantag som bekräftar regeln även om jag ibland inte har märkt av dem. Två av de ideal som jag inte har hört någon ifrågasätta är patriotism och respekt för militären. I kören förbereder vi oss nu för att sjunga för pensionärer, ett hyllningsmedley för militären eftersom många gamlingar också är veteraner. Så kan gamla soldater hurra när arméns låt kommer och flottans och så vidare. Då det pratade en del mellan enskilda individer under repetitionen blev körläraren upprörd och höll ett allvarligt tal om att man skall respektera militären. För att illustrera detta berättade hon om den långa kön till att rösta någonstans i närheten i tisdags, då en veteran stod längst bak i kön. Någon Svenne Banan (vad är den amerikanska motsvarigheten till Svenne Banan?) skrek då till alla övriga i kön att flytta sig och låta veteranen gå före, eftersom ”det är tack vare honom som vi ens har rösträtt”. Hela kön flyttade sedan på sig och lät veteranen gå före. Suck. Den attityden står mig upp i halsen, men jag visste ju också att det inte var rätt tillfälle att ifrågasätta alla de många logiska fallgroparna i det resonemanget. Men jag kan göra det för folk som orkar lyssna, och, givetvis, på min blogg.

För det första är de idealen som soldaterna slåss för inte bara ”nu skjuter vi de där där jävla sandnegrerna” utan även saker som demokrati och jämlikhet. Vari ligger jämlikheten i att soldater så blir den nya eliten med privilegier? Det blir bara ett Starship Troopers-samhälle av alltsammans. Men sedan måste man ju också ställa den ultimata frågan – I vilket amerikanskt krig slogs soldaterna för demokrati i praktiken? När hade en förlust slutat med att de skulle tvingas leva i en diktatur? När de gjorde uppror mot britterna var Storbritannien troligtvis världens mest demokratiska land, då Gustav III redan hade genomfört sin statskupp och Frankrike inte hade blivit en republik än. Vad hade hänt om de hade fortsatt leva under det onda brittiska kolonialförtrycket i Nordamerika? Ja, ungefär samma sak som med Canada antar jag. Usch, den där onda diktaturen Canada! I inbördeskriget var det demokrater mot demokrater, det man tvistade om var en mer lokal demokrati eller inte. Det är mycket möjligt att ryssarna och britterna inte hade lyckats vinna andra världskriget utan USA:s hjälp, men USA riskerade aldrig riktigt sin demokrati i det kriget. I värsta fall hade Japan kontrollerat Stilla Havet, men USA skulle fortfarande existera. Kalla Kriget var helt onödigt och USA spred mer diktatur än demokrati i många delar av världen. De riskerar knappast sin frihet i Mellanöstern heller, jag har svårt att tro att någon terrorgrupp lyckas marschera in i Washington och ta över. Så när har soldaten egentligen försvarat den amerikanska demokratin?

Men se, riktigt så tänker man inte här. Det där talet om soldaterna som dog dyker upp för minsta lilla, om man bara skojar om flaggan eller inte håller handen på hjärtat under trohetseden. Nu är det så att jag som utbytesstudent inte behöver svära trohetseden, så länge jag står upp, men det valet tror jag inte de andra eleverna har i praktiken. I teorin kan de vägra, men om de gör det blir det arga blickar och ännu ett tal om de där satans soldaterna som frivilligt blev rövknullade av sin egen regering och fick dö i någon öken. Oj… det där lät rött. Lugna er, jag har inte blivit röd än. Men jag har definitivt inte blivit amerikaniserad när det gäller politisk övertygelse heller, som ni märker.