En pajig epok går i graven

För det första är det inte en pinjefärsk nyhet jag skriver om idag, i själva verket handlar den om september 2008 och därför är risken enorm att ni redan känner till detta och betraktar det som gammelnyheter, men oinformerad som jag är fick jag veta detta idag.

Som vi alla vet var 2006 ett förändringarnas år i politiken. Moderaterna blev Nya Centerpartiet, Centerpartiet blev Nya Moderaterna, Socialdemokraterna blev Nya Centerpartiet, Folkpartiet blev Nya Gestapo och Kristdemokraterna blev Alliansens Gemensamma Bitch. Dessutom inledde Sverigedemokraterna sin nya, kramgoa ocxh extremt genomskinliga approach, som gick hem hos Sveriges alla smygrasister. Och nu i september 2008 var det dags för Nationalsocialisk Front, som de senaste åren har varit det lilla partiet som alltid har sagt det som Jimmie Åkesson egentligen tänker, gått i graven. Men nej, skriker de människor som tidigare har skrattat åt dessa enstaka skalliga tjockisar helt utan självironi, vilk skall nu demonstrera och bråka med AFA i hopp om att någon fortfarande bryr sig? Men misströsta inte, för nu finns istället Folkfronten, detta pinjefärska nazistparti som har en ny image. Det är ju modernt med partier som byter image, så här har vi de nya nazisterna (trumvirvel):

1. Inget mera tjat om Hitler. Folk blir sura då.
2. Inget mera gult och blått. De nya färgerna är gult och svart, för det är sexigare att vifta med flaggor som ser ut att komma från Vägverket.
3. Inte kalla sig nazistisk eller nationalsocialistiskt längre. Folk blir sura då.

Så vad är skillnaden mellan Folkfronten och Sverigedemokraterna? Inte mycket egentligen, förutom att Folkfronten fortfarande pratar om genetiska svenskar, som tydligen existerar enligt dem, men bara för att Sverigedemokraterna inte pratar om gener längre betyder det nog knappast att de svenskar som bara är ”kulturella svenskar” ligger speciellt bra till när Jimmie blir führer und ministerpräsident. Det får vi se. I alla fall, NSF kan nu äntligen joina Bert Karlsson och Ian Wachtmeister i den svenska nazigraven.

Snor man julen från barnen så lägger vi in allt vi har!

Detta är kopierat från SvD:s hemsida:

"När det var dags för julklappsutdelning hemma hos familjen ställde mamma ut den välfyllda tomtesäcken i trappen. Blixtsnabbt var tjuven framme och stal hela säcken. Barnen grät och förtvivlade föräldrar ringde polisen som ryckte ut med två patruller och en hund.
- Snor man julen från barnen så lägger vi in allt vi har, säger polisinspektör Stephan Nordenmark till Sveriges Nyheter.
Barnens och julens hjältar blev den patrull som hittade säcken som tjuven kastat ifrån sig.
- Alla paket fanns kvar utom ett, säger Stephan Nordenmark.
Så till sist blev det, om än lite försenat, julafton även i Sundbyberg."

Polisens prioriteringar får mig att känna mig så extremt trygg. Just att om någon snor julen från barnen lägger man in allt man har. Inte om en seriemördare är lös i distriket eller om maffian har en bas där, utan om någon snor julen från barnen. Värre brott finns ju inte. Som jag ser det finns det tre alternativ:
1. Polisen prioriterar barnens jul framför något viktigt. Slutsats: Polisen är sentimentala idioter.
2. Polisen ljög för Sveriges Nyheter. Slutsats: Sveriges Nyheter är sentimentala idioter.
3. Polisen i Sundbyberg har inget bättre för sig. Slutsats: Josef Fares hade helt rätt när han gjorde Kopps.

Vilket är mest troligt? Jag vill tro på alternativ 3, men jag hoppas och tror på alternativ 2. För Sundbybergs skull.

Filips julklappar - Den kompletta listan

Julklappar som Filip fick (i den ordningen som jag kommer på dem)
1. Biocheck (200 kr)
2. 1500 kr
3. One Flew Over The Cuckoo's Nest (boken)
4. Vattenpipa
5. iPod
6. Bakispiller och Beer Bong
7. Eltandborste
8. USB TV Tuner
9. Fickdagbok 2009
10. Amélie från Montmartre
11. Maffian - Den kompletta guiden till organiserad brottslighet
12. Tröja
13. Plopp (godiset)

Tackar allesammans!

24 film-och historiereferenser i två stycken

Årets juldrama är som bekant Helena Bergström i rollen som Selma Lagerlöf, och nu hade mina päron en diskussion om huruvida man kan ha förutfattade meningar om det juldramat bara för att det är Helena Bergström som spelar huvudrollen. Jo, säger jag, man kan defintivt ha förutfattade meningar för att det är Helena Bergström som spelar huvudrollen. Det är just det man kan. Jag säger inte att man alltid kan bedöma en film utifrån skådespelarna. Steve Carell spelar mestadels i usla komedier, och så plötsligt var han med och var helt underbar i Little Miss Sunshine. Ett annat är Jim Carrey i The Truman Show. Men i alla fall, vissa skådespelare kan döma på förhand. Hör man talas om en film med Jackie Chan i huvudrollen vet man automatiskt att den kommer vara värdelös, oavsett hur hyllad den blir. Jackie Chan kan omöjligt spela i en bra film. Och detsamma gäller Helena Bergström. Så alla ni som tycker att man inte kan döma en film på förhand på grund av skådespelarna, vad tror ni om det här juldramat:
”Den sanna historien om hur Karl Staaff vågade trotsa kungen, militären och ett helt land för sin dröm om frihet. I rollerna som Karl Staaff och Gustav V ser vi Stefan & Christer.”
I rest my case.

I dessa juletider sänds ju alla de där usla filmerna som alla hyllar men ingen egentligen tycker om. Karl-Bertil Jonssons julafton är värdelös! Och att den är gjord av Per Åhlin, känd för mästerverket Dunderklumpen, är en skam. Sedan har vi förstås Fanny & Alexander, en fem timmar lång sömn regisserad av den mycket överskattade regissören Ingmar Bergman. Ingmar Bergman är ett typexempel på Kejsarens nya kläder-effekten, det vill säga att alla vet att gubben saknar talang men ingen vågar säga ifrån ensam eftersom risken finns att denne blir kallad okultiverad. Men TV-julen är inte helt förskräcklig. Under julafton går Ronja Rönardotter och Tomten är far till alla barnen, sedan kan ni olyckliga som inte har Shrek 2 se på Shrek 2 under juldagen. Och förra året var juldramat faktiskt bra, men då hade de ju Jonas Karlsson som Strindberg. Den skådespelaren vet verkligen vad han sysslar med. En snyggare och vassare version av Ola Rapace som inte föll ned i Wallander-träsket, kanske? Däremot får den mediala varbölden Snapphanar icke nämnas vid namn.


P.S. Kom precis på ett annat skitbra exempel på att representanter för skräpkultur inte nödvändigtvis är skräp. Mike Judge, mannen bakom Beavis & Butthead och King of the Hill har ju faktiskt gjort både Office Space och Idiocracy. Ett perfekt exempel på att en skomakare inte nödvändigtvis behöver bliva vid sina läst. Så nu blev det fler än 24 referenser och den juliga känslan försvinner, men skit samma!

Nu jämför vi priser

Nej, jag lärde mig aldrig att överge metersystemet rent mentalt, jag kan inte heller Fahrenheit överhuvudtaget. Jag var någorlunda duktig på att uppskatta värdet av dollar rent mentalt, och det har och göra med en av de små amerikanska omställningarna som jag klarade bäst, förutom schampooflaskorna och glasen (de svenska känns fortfarande pyttesmå), nämligen lågpriser. När folk säger att det är dyrt i Sverige överdriver de inte, det är förbannat dyrt här, och nu märker man av det framför allt när man, som kulturen förespråkar, glider runt på caféer. Ofta som den ende ständigt hungrige personen i sällskapet. Idag avnjöts alltså ingen billig men mättande klassiker i stil med trenette al pesto utan en varm choklad och en bit blåbärspaj. För 66 fucking kronor! Hur kan en bit blåbärspaj och en varm choklad kosta mer än en pizza? Minns inte vad caféet hette, men det var en källare under någon klädesbutik i närheten av Blå Hörnet på Gamla Stan. När vi gick ut fälldes för övrigt en del kommentarer om att Moderaterna har sitt högkvarter mitt bland butiker som verkar vara välbesökta av stora grupper palestinasjalskommunister. Men ja, det är väl alltid trevligt att hålla den blåa fanan högt på Stadsholmen, även när ingen vill se den. Sensmoralen med det här inlägget är i alla fall att den lilla fikastunden hade kunnat betala mina skolluncher på Mid-Carolina under en skolvecka, eller åtminstonde fyra dagar. Och då pratar vi inte en bit paj utan luncher.

Ett sätt att skapa spänning

Det är problem i Lettland just nu säger nyheterna. Folk är trötta på den korrumperade regeringen som missköter sig och beroende av bistånd. Men Jaroslav Beskronov, en människa med ansiktet täckt av finnar, har nu kommit på en lösning på det hela. Han tycker att Sverige skall erövra Lettland för att rädda Lettland. Därför har han startat en namninsamling på internet som än så länge har fått 9000 underskrifter (vilket är någon promille av den totala befolkningen) och den listan skall skickas till regeringen som en uppmaning. Undrar egentligen hur mycket han har tänkt efter där. Jag tror det är få världsledare som skulle ta det på allvar om någon skickade en lista med några tusen underskrifter och bad om att få bli erövrade. Möjligen skulle USA ta det som en legitim invit, eller Kim Jong Boll. Men i vilket fall som helst, insamlingen är igång och växer. Själv har jag inte hittat den (än) men den som hittar den kan väl säga till?

Fortfarande, om man bortser från att Sverige inte krigar, att det skulle innebära slöseri med pengar, att EU skulle bli buttra och att listan har någon promilles stöd är det fortfarande en ganska smickrande tanke. Gustav Adolf-mentaliteten är fortfarande lite sexig, antar jag. Dessutom har det inte varit oroligheter i Skandinavien på ett tag. Det kanske är dags för någon poänglös konflikt i Skandinavien, eller varför inte en överambitiös mustaschprydd general som genomför en kupp? Det blir lite spännande på något sätt, även om man troligtvis skulle tillhöra generalens opposition. Men då kanske media äntligen får något att rapportera om som inte är det där satans Idol! Vad folk har tjatat! Och det känns liksom hundra gånger jobbigare när man inte har sett ett enda avsnitt av den senaste säsongen, men samtidigt var det rätt skönt att slippa skiten. Vad är poängen med att sålla bort alla unika deltagare i de första avsnitten så man får se sentimentalpop under hela resten av säsongen. Nä, det behövs nog lite väpnad och helt poänglös konflikt för att höja spänningen. Ett problem är förstås att militärdiktatorer gillar folkmord. Undrar vilka de skulle ta? Om jag fick välja skulle det bli wapanese people (vad det nu heter på svenska).

P.S. Pe gav mig det här klippet och jag har fått det på hjärnan. (http://www.youtube.com/watch?v=bHCAc4fGdFs) Inte varje dag man får chansen att intervjua en sådan citatmaskin.

13-12-08

Idag är jag förkyld och ganska butter. Glad Lucia, allihopa.

Kristina från Duvemåla-tesen

Idag såg jag till att för första gången besöka det nyinvigda Forum Nacka som skulle göra oss fullkomligt paffa av upphetsning. Och ja, vad kan man säga? Det var större, och det var typ det. Fortfarande lika vitt, blekt och sterilt som det gamla, fast nu ännu tydligare eftersom det inte var lika smutsigt. Vad är det för speciellt med att ett ställe är exakt likadant fast större. Som kund förväntar man sig ju trots allt något nytt, inte mer av det gamla. Därför lägger jag nu fram den s.k. Kristina från Duvemåla-tesen, som helt enkelt går ut på att det som imponerade smålänningar under 1800-talet imponerar inte oss idag, och vice versa. Det är klart att om den där efterblivne drängen som dör i Guldet blev till sand (nu kan jag inte komma på hans namn, men ni vet vem jag menar, puckot som tror att man kan gå till Amerika) skulle bli imponerad om han såg det nya Forum Nackas storlek, men vi är vana vid att saker växer. Så vår gemensamma reaktion blir ett ”meh”. Vi imponeras istället av saker som är helt normala för folket i Kristina från Duvemåla. Därför, om Forum Nackas smartskallar hade varit riktigt smarta skulle de ha ställt något som får oss att tappa andan, exempelvis vid det där espressohaket. Mitt förslag är dresserade björnar som kan dansa. På Kristinas tid var det inget speciellt, att något butter östeuropée lärde exotiska djur att göra konster för småmynt, men nu skulle det istället väcka vårt intresse. Så kort sagt, Forum Nacka, det är dags att ni skaffar er en alldeles egen elefantman!

Filip tolkar en storfilm

I två inlägg i rad har jag nu skrivit om fantasy/mytologiska saker, så jag tänkte tredje gången gillt. Jag har ju en ganska stark hatkärlek till fantasy. Kärlek vet jag inte varför, och hat för att jag inser innerst inne att hela den genren (förutom Harry Potter möjligtvis) är fruktansvärt pajig. Antingen kan den vara välgjord men ha en genomkorkad intrig och usla skådespelare, som i Sagan om ringen. Eller så kan det vara en underbar intrig och fantastiska skådespelare, förutom ett par horribla huvudrollsinnehavare, som i Ronja Rövardotter. Eller så kan det vara usla effekter, skådespelare, intrig och det uselt det mesta, men ändå på något sätt helt underbart, som i Merlin. Nu är det nog bäst att jag avslutar detta resonemang, innan någon fantasynörd på allvar börjar inse att jag jämför Sagan om ringen med Merlin. Det får de ta, för jag tänkte nämligen såga just Sagan om ringen i detta inlägg. Men jag tänkte inte attackera den kassa berättelsen, det träiga skådespeleriet från bland annat Hollywoods variga vårta Orlando Bloom, jag tänkte inte ens attackera Tolkiens unkna Oxfordkonservatism som genomsyrar karaktärernas värderingar. Nej, idag tänkte jag attackera det faktum att den lanserar sig som en film om vänskap när de flesta i brödraskapet uppenbarligen inte gillar varandra. Jag tänkte göra detta genom att jämföra med hur ett normalt kompisgäng fungerar och sedan demonstrera varför de uppenbarligen inte gillar varandra på riktigt.

1. Hur många kompisgäng ser man på stan som går framåt på ett led, buttert, utan att säga ett ord till varandra? De här jävlarna har hela fält att gå på, det minsta man kan begära är väl att de går i en klunga och snackar skit?
2. De stannar för en matpaus (Scenen när Sarumans fåglar flyger över dem). Då sätter sig någon och steker korv, de tre karaktärerna som faktiskt gillar varandra på riktigt leker med svärd och resten sitter på varsin sten utan att säga ett skit. Gimli tar ett snack med Gandalf, detta gör han med en ovänlig ton och nästan spottar ur sig orden. Gandalf svarar med att titta på Gimli som om denne vore en idiot och sedan muttra något i skägget.
3. Det tredje och viktigaste skälet av alla – De har uppenbarligen fullt med mat, och de är nio pers. Hur ofta händer det egentligen att någon behöver ta en toalettpaus? Det är klart att de scenerna klipps bort, men tänk egentligen hur ofta det händer att de måste stanna, igen, för att någon inte orkar hålla sig längre. Nu hävdar ni säkert att alver inte bajsar för de är så eleganta, men Legolas är en av nio. Hoberna verkar ju kunna äta fyra gånger så mycket som människor. Hur mycket får de plats med egentligen? Hade jag varit med i brödraskapet hade jag troligtvis dumpat hoberna utför första bästa stup när inte Gandalf kollar.

Så nu ser ni alltså att min tes stämmer, och så är dagens inlägg avslutat. Nästa Sagan om ringen-tes kommer handla om Aragorns uppenbara alkoholmissbruk.

Loreena McKennitt hatar Enya

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2153265.svd
Lindberg stiger mer och mer i min aktning. Förutom engagemanget mot spelmonopolet, att hon som enda borgare röstade nej till FRA och att hon som ung var medlem i Frihetsfronten kommer nu det här förslaget. En mycket, mycket bra idé att det finns en politiker i riksdagen som vågar stå upp för liberala idéer även när det verkligen gäller. Synd bara att hon är med i Björklunds parti.

Men nu var det inte det jag skulle skriva om utan de två keltiska new age-stjärnorna Loreena McKennitt och Enya. För att ni skall ha en hum och vilka jag skriver om länkas ni här till exempel på de bådas stil:
Enya
http://www.youtube.com/watch?v=tRyJPLUUQCw&feature=related
Loreena McKennitt
http://www.youtube.com/watch?v=EWvG2fLSypY

Och det är dessa två som jag tänkte bygga följande konspirationsteori på: Loreena McKennitt hatar Enya mer än någon annan på jorden. Ju mer man tänker på det inser man att det stämmer, av den aledningen att de har hållit på ungefär lika länge, är ungefär lika gamla, båda har irländskt påbrå, gör samma sorts musik och framför allt är ungefär lika bra, men… Enya är så extremt mycket rikare och mer känd. Jag tror, och jag tror också stackars Loreena har insett det, att om inte Enya hade funnits så skulle hon vara den stora new age-stjärnan. Då hade hon fått göra musiken till the Celts och Sagan om ringen, etc, och blivit känd som hela världens mystiska trollpacka. Istället för att vara sångerskan som är känd för att hon ”låter som Enya”. Jag kan säga det här och nu, om jag vore Loreena skulle jag vara mordisk. Men man kanske är lite mer förlåtande om man är new age. Eller så är det som jag tror, vilket är att Loreena dagligen sitter i en häxcirkel i sin källare och kastar förbannelser över Enya. Hon kanske till och med har kontakter med den Queen Mab från Merlin-filmen, den där onda keltiska gudinnan med den ofattbart hesa rösten som inte är läskig.

Spännande, spännande. Om ni redan kände till dessa båda och ändå inte tror på mig, gör det. Jag har nämligen rätt.

The Tales of Beedle the Bard

Jajemen, imorse stod jag i det duggiga mörkret vid SF-bokhandeln för att köa till inget mindre än J.K. Rowlings The Tales of Beedle the Bard. För det första tänkte jag prata om vad den är så att alla fattar den, och varför det köades i stora massor till den. Om ni har läst Harry Potter och Dödsrelikerna kanske ni minns att Hermione ärver en bok av Dumbledore med just det namnet. Nu var det ju så att J.K. Rowling skrev denna bok, och gick ut med att det var en bok som var exklusivt till för hennes kompisar. Sedan blev hon till slut övertalad om att släppa den för allmänheten och därför köade vi denna morgon. Det är den officiella förklaringen, och den som Elin verkar tro på. Jag kom att tänka på South Park-avsnittet Cartmanland (från den gamla klassiska tiden innan de började köra enbart provokationer för chockens skull) då Cartman köper en nöjespark som är nära konkurs, för att sedan gå ut öppet med att ingen utom han själv får besöka nöjesparken. Och eftersom folk får veta att ingen får komma in blir de helt galna och känner att de bara måste komma in, trots att de aldrig ville besöka nöjesparken innan. Så när nöjesparken till slut öppnar igen blir den en jättesuccé. Jag tror att precis samma sak gällde vår kära J.K. Hela den här farsen med att boken bara var till för hennes vänner, oj, nu är den inte det längre, var ju förstås planerad från början. Teorin att fler vill ha den eftersom den från början var hemlig funkar självklart även här. Elin, erkänn att även J.K. Rowling kan vara en sådan girig varelse. Du behöver det för att kunna gå vidare!

I alla fall, förutom trevligt umgänge på morgonkvisten är det ju alltid lite kul med organisatörer som försöker skapa en rolig stämning bland HP-fansen. Ni vet den här ilskna ”Nu jävlar skall vi ha kul!!!”-attityden. Och ja, försöken var väl allt ifrån att en fotboll med lite luft i skulle sparkas igenom kön så alla fötter nuddar den till att hela kön skulle delta i ”The Mysterious Ticking Noise” (http://www.youtube.com/watch?v=Tx1XIm6q4r4) med blandade halvengagerande resultat. Sedan började det regna, en sopbil kom, vi drack choklad och vips hade jag boken i handen. Hur gick det till? I alla fall, efteråt passade jag på att ta en promenad på Gamla Stan. Gick förbi Kinneviksgranen, Gustav III, slottet, Gustav Adolfs torg, riksdagen, slottet igen, Mårten Trotzig och slutligen tillbaka till Slussen. Får ni någonsin en chans att ta den promenaden i mörkret, gör det. Helt underbart. Nu känner man sig verkligen hemma igen.

Att slutgiltigt knypa ihop en säck

Nej, jag kom inte på något att skriva om men då kom jag på att Emily har skickat bilder från fönstermålningen. Så här får ni exempel på hur det ser ut lite här och där i de kommersiella delarna av Newberry County just nu. Så knyter jag samtidigt slutgiltigt ihop den stora säcken av fönstermålar-anekdoter för den här bloggen i alla fall. Men det är klart, man skall aldrig säga aldrig.

Världens gulligaste flygbolag

Jag har inte varit så bra på att hålla löften om tider kom jag på. För det första skulle jag anlända 11.05 och inte nästan två timmar senare. Det var flygbolagets fel. För det andra skulle det förra inlägget vara veckans sista, men det var en så sjuuuukt tråkig avslutning på veckan så jag tänkte skriva detta inlägg såhär mot veckoslutet. Inte var som helst heller, utan nu sitter jag faktiskt på övervåningen i mitt hus och blickar ut över Björknässkolan. Det är mörkt och kallt. Det är så härligt.

Så vad kan skrivas annat än en detaljerad beskriving av hemresan på ett sätt som får den att låta roligare än den var? Faktiskt var den roligare än vad man förväntar sig att tre flygplansresor utspridda på en nästan ett dygn lång period, men det var mestadels pga att jag spenderade tiden med att läsa en bok om Family Guy ur filosofiska synvinklar. Så detta som händer nu uppfattades inte som roliga då, i alla fall inte så jätteroliga. För det första var det de där fem timmarna mellan det andra och tredje planet som behövde fördrivas. Jag hade bok, jag hade sittplats. Vad jag inte räknade med var sällskapet. En hel högljudd indisk familj satt samlade runt mig. En av dem satt bredvid mig och luktade jätteilla! Men lugn, de gick vidare. Istället kom en gammal knarkartant och satte sig på två säten. Självklart var hon pratglad också, trots att hon inte hade någon att prata med. Och det var inga visdomsord som man vanligtvis kan höra från raspiga alkisar på hemmaplan, utan vanligt ologiskt babbel. Till slut var jag den enda kvar som hon kunde prata med (av någon underlig anledning hade de andra fått väldigt bråttom därifrån) så jag gick och åt.

Flygplanet var försenat en och en halv timme, som sagt, men jag förlåter dem ändå för de var så sjukt gulliga. Man kan säga att det finns två sorters asiatisk kultur. Dels den asiatiska kultur som går ut på att försöka verka coola genom att imitera västerländska eller amerikanska manér. Det blir alltid fruktansvärt pinsamt och metallisk, för de kan verkligen inte, hur mycket de än försöker. Wimoke och Hong Kongs filmindustri är typexempel på detta kulturarv. Sedan har vi asiatisk kultur som verkligen är asiatisk ut i fingerspetsarna, så att ingen västerlänning kan imitera det, och där har vi bland annat Hayao Miyasaki (som trots sina usla intriger är en makalös konstnär) och såklart, Malaysian Airlines. Nu hade jag turen att åka med Malaysian Airlines, då dessa i själva verket är just det tidigare nämnda flygbolaget som jag förlät för att de är så sjukt gulliga. Här var det inga korrekta flygvärdinnor i kavajer, nej, flygvärdinnorna var små malayisiska kvinnor i blommiga klänningar som bockar och vänligt pekar ut ens stolsnummer. Man hinner gå kanske fem-sex steg mot den stolen så kommer en annan, likadan flygvärdinna som vänligt pekar ut ens stolsnummer igen. Och den proceduren återupprepas tills man har kommit så nära att den sista flygvärdinnan skulle kunna sätta ned mig i stolen personligen om hon ville.

Efter det har vi informationsfilmen om säkerhet. Än en gång jättegulligt, för att alla verkar vara så extremt jätteglada i Malaysia. En jätteglad flygvärdinna i familjen säger åt en jätteglad familj att ta på sig säkerhetsbältet, vilket familjen gör med breda leenden mot kameran. Till middag åt jag kyckling, pasta, pesto och drack öl då de hade Pepsi istället för Cola (då jag har en del skånska läsare översätter jag det senaste ordet så det inte råder någon förvirring: ”cocka”). Filmen var Mamma Mia, så det var jackpot så att säga. Tydligen visade de The Dark Knight också, men det upptäckte jag inte förrän det var för sent. Annars då? Framme till sist? Jo, precis. Men jag kom ändå fram till att, i slutändan, så är kanske inte ett gulligt men ack så slött asiatiskt flygbolag är det rätta flygbolaget för mig. Det var när alla stod still i väntan på att släppas ut från det stillastående planet. Där hade jag nog velat ta något tyskt flygbolag istället, då hade det varit ordning och reda. Planet landar, dörrarna slås upp, piloten vrålar: ”ICH BIN FERTIG! RAUS BITTE!!!” Aaaah… Das ist gut.

Imorgon bär det av!

Jahapp, dags att börja snickra på veckans sista inlägg. Tack alla som har läst den, hoppas ni fortsätter med det även när ni kan ta del av mina visdomsord IRL.

För det första har det frågats en del från rätt många om de kan dyka upp och möta mig på Arlanda. Jag är väldigt glad över att ni verkligen vill åka ut till dessa ödebygder tidigt på en söndagsförmiddag, självklart kan ni dyka upp, men det skulle mest bli krångligt. Min familj har inte plats i bilen för att skjutsa folk, och när jag väl har kommit är det raka vägen hem där jag stannar hela kvällen. Jag kommer ringa runt folk när jag är hemma istället.

För det andra skall det bli så skönt att komma ifrån de här människorna som jag har bott med.

Så, Filip... vad händer i helgen?

Ja, du, det har jag faktiskt planerat rätt så detaljerat. Kom ihåg att alla tider som skrivs upp är lokala (östra USA är sex timmar bakom oss).

Lördag 29 november

11.22 – Plan 1 lyfter från Columbia, South Carolina
12.19 – Plan 1 landar i Charlotte, North Carolina
13.55 – Plan 2 lyfter från Charlotte, North Carolina
15.54 – Plan 2 landar i Newark, New Jersey
21.35 – Plan 3 lyfter från Newark, New Jersey

Söndag 30 november

11.05 – Plan 3 landar i Arlanda
Någon timme senare – Adventsfika med familjen

Snart ses vi, gott folk!

Fönstermålningen

Idag målades det på fönster för att samla in pengar till konstgruppen, och det var främst rätt enkla juldekorationer åt olika småföretag som gällde. Snögubbar, jultomtar, julgranar och så vidare yada yada yada. Det var sjukt svårt att skapa en glad och genuint trevlig snögubbe när man har blivit utsatt för gotisk film under större delen av 2000-talet, men det gick. I alla fall, det var ett trevligt sätt att tillbringa sista skoldagen. All you can eat-kinesisk buffé och socialt umgänge med konstfolket. Jag tror en av de personerna som jag kommer sakna mest är hon som jag målade fönster med. Vi åkte runt bland olika ställen med hennes mor, som är från nordstaterna, och vi tre hade rätt många gemensamheter. Förutom att skoja om rednecksen gillar vi Enya, Irland, Monty Python, Rasputin, konst, vi har kontrollbehov, tvångstankar och politiskt är vi misstänksamma mot regeringar i största allmänhet.

Under målandet fick jag för mig att börja analysera de julsånger som jag inte är så förtjust i, exempelvis Rudolf med röda mulen som i korta drag handlar om att hans mobbare accepterar honom när han väl har blivit kändis. Otrevliga värderingar att lära ut, om man får säga det själv! Textraden ”he sees you when you’re sleeping, he knows when you’re awake” i “Santa Claus is Coming to Town” är också rätt obehaglig. Sedan började jag fundera på om man kunde starta en kristen kör för barn med Tourettes syndrom. En ganska underhållande tanke som jag inte pratade om högt, så jag skriver ner den här istället. Innan ni nu börjar tänka att det är elakt så vill jag också påpeka att det är väldigt roligt.

Nu har jag tagit avsked av de allra sista människorna som jag verkligen bryr mig om tillräckligt mycket för att fortsätta prata med. Imorgon kommer bloggen exklusivt bjuda på exakta avgångs-och ankomsttider, förutsatt att inte något oerhört överraskande katastrofalt inträffar. Om det ser ut som en lång resa att korsa Atlanten, kom ihåg att vi ligger sex timmar före jänkarna.

”Nu är alla små stjärnor, och nu är alla på TV. Ja tjolahopp, tjolahej, hallelujah, hurra, länge leve. Ja, nu är alla små stjärnor, heja hela Europa. Ja, värdefullast av alla är vi allihopa… Ja, nu är alla glada!”

Skydda Slussen och konst av undertecknad

Läste att det kommer vara lite regleringar runt Slussen när vi välkomnar 2009, vilket skulle kunna bli bekymmersamt då den stationen är nackabornas väg in till stan, men med tanke på situationen där förra året kan man förstås förstå att stadsdelsnämnden är lite nojig. Att behöva skicka ut ridande polisen någonstans utanför Kanada signalerar automatiskt att nu är det trubbel på gång. Men det var roligt att se på dock. I alla fall, nu skulle tydligen Slussen vara helt polisbevakad och alla väskor skall genomsökas efter raketer så att ingen får för sig att försöka testa takets hållbarhet igen. Nu har jag förstås inte för vana att själv stå för raketerna under nyår, andras raketer är gratis och innebär mindre jobb, men jag tycker fortfarande inte om tanken på poliskontroller. Man kanske kan åka så långt som till Henriksdal eller Londonviadukten och stiga av där? En liten promenix i vintervädret har ingen dött av, förutom pappan i The Shining förstås. Annars har jag under min sista skoldag i skolan också avslutat det drömprojekt som jag har haft under hösten. Med min konstlärares hjälp har jag lyckats teckna ett collage bestående av bilder från tio olika kultfilmer. Lite symboliskt att det blev färdigt just idag. När jag kommer hem kommer jag ha med mig några stycken verk så ni får se hur avbildandet har utvecklats under hösten.

En teori om auktoriteter

Imorgon är sista skoldagen i själva skolan och därmed den sista gången jag bär student ID. Just konceptet att alla elever i skolan måste bära ett speciellt ID-kort med namn och bild runt halsen var något som chockade Martin när han fick veta det, men ja, det ingår självklart i hela den här ”eleverna är farliga och måste kontrolleras”-mentaliteten som genomsyrar det amerikanska skolsystemet. Men frågan är hur det kunde bli så extremt. Om nu elever är potentiella brottslingar som skolan måste hålla stenkoll på, hur klarar sig svenska skolor undan skolskjutningar och andra farligheter? Här hade det kunnat vara så enkelt att göra en Michael Moore och koppla till hur maktens män hjärntvättar folket, men jag tänkte faktiskt dra till med en annorlunda infallsvinkel. Det hela är Disneys fel. Anledningen till att jag hackar på Disney, först och främst, är för att jag är riktigt besviken på dem. De gav oss Steamboat Willie, Djungelboken, Robin Hood, Aristocats, Skönheten & Odjuret, Lejonkungen osv… Men vad är det för fel på dem egentligen? Förutom några enstaka decennier av genialitet lite då och då gör de ju bara en massa skit som inte barnen skall behöva utsättas för.

Men nu har jag faktiskt en anledning att skylla det auktoritära amerikanska skolsystemet på Disney. Barn här gillar Disney Channel. Mycket. Deras stjärnor är tonåringar som är värdar för Disney Channels många färgglada program om det spännande tonårslivet. Genom dessa program och den fasansfulla High School Musical-serien bygger Disney upp en bild av high school som stället där allting händer. I korridorerna, som enbart är grå tristess, är det alltid något spännande som pågår! Så min teori är att barnen får en extremt överdriven bild av det vilda high school-livet, och när de väl börjar lever det inte upp till deras förväntningar. Så i tristessen bildas en apati som resulterar i att bryta mot regler så ofta de kan, bara för att det inte finns något annat sätt att skapa något som liknar Disneys fartfyllda high schools. Så fler reglebrott resulterar i fler regler, och till slut får man gå med ID-bricka runt halsen som någon figur i Knasen. Den tar jag nog med mig hem som en souvenir. Ni kanske inte vet det, men jag älskar att samla på mig souvenirer från olika speciella tillfällen i mitt liv. Ibland ren stöld, eller bara att jag skippar att slänga dem. ID-brickan hamnar väl någonstans därimellan.

Grabbigt värre

Jag vill minnas att när jag var ny på Facebook hade jag en ”vän” som jag hade debatterat med några gånger på Internet. Den här sortens machokille som älskar att dricka öl med polarna och prata om sport eller sina senaste erövringar. Självklart gjorde jag mig av med honom så fort jag insåg vem det var, men innan dess hann jag ta mig en titt på hans grupper. Bland alla dessa intellektuella grupper som ”I support a third term for George W. Bush!” kunde man hitta ”Bring Hooters to Sweden!” och ja, det var väl främst det jag tänkte på nu när jag för första gången steg in i en Hooters-restaurang. Om de någonsin öppnar sin verksamhet i Sverige kan jag garantera högljudd massprotest, och om jag inte vore så för en fri marknad skulle jag troligtvis delta. Det här var verkligen machokulturens hemvist. Rummet var fullt av TV-apparater, inställda på olika kanaler så att man hade flera alternativ att titta på. Det vill säga, alternativen bestod förstås enbart av amerikansk fotboll, men man hade olika matcher att välja mellan. Serveringspersonalen var alla tjejer under 20 med modellutseenden som nätt och jämnt var påklädda. Menyn bestod av olika sorters hamburgare och grillmat. Besökarna var mestadels ensamma män eller grabbgäng som verkade prata med urringningen snarare än servitrisen när de beställde. En och annan barnfamilj syntes eller far-och-son-duo syntes också.

Grabbkulturen kan man aldrig helt fly ifrån, men man kan gömma sig från den lättare i Stockholm än i South Carolina. McDonald’s nuvarande reklamsnuttar är ett exempel på grabbkultur. Den visar två tystlåtna indiekillar som sitter på ett café, sedan får de veta att McDonald’s har börjat servera cappuccino och blir överlyckliga. Budskapet är ungefär ”Nu när McDonald’s också serverar cappuccino behöver jag inte längre låtsas gilla fransk film, indierock eller att inte tvätta mig. Nu kan jag äntligen kolla på football och ge mina polare high fives igen!” Skjut mig… Eller nej, skjut mig inte, det gör nog ont, men fortfarande… ni förstår vad jag menar. Grabbkulturen är definitivt den mest irriterande som existerar. Under pep rallys är det oavbrutna ryggdunkningar och ”OH YEEEEAH!!!” för att det är en ny match mellan två skollag. Oh yeah indeed…

Jag gick också på Waffle House några timmar senare. Där åt jag våfflor.


P.S. I det förra inlägget nämnde jag att Melinda grät i en timme när jag berättade att jag har bestämt mig för att åka hem. Bara så det inte råder förvirring var det självklart inte för att hon skulle sakna mig, utan för att hon har "lagt ned så mycket tid och pengar på mig i onödan". Nu är jag en dålig student som hon vill bli av med så fort som möjligt. Henne kommer jag inte sakna, det är ett som är säkert. Men alla på skolan, inklusive lärarna, har varit jättepå att hålla kontakten osv, så jag är ändå väldigt glad över hur det här har gått.

Början på slutet

Okej, jag har nu tagit det första steget. Det är bestämt bortom alla tvivel att det här året kommer avbrytas. Jag har precis pratat med pappa, som kommer kontakta Explorica, och Melinda skickar nu runt kopior av ett brev där jag intygar att det var mitt beslut och att jag åker frivilligt. Studievägledaren kommer kontaktas imorgon och då kommer jag även lämna in mina böcker. Precis vad jag ville. Kommer jag ångra mig? Förmodligen någon gång, eller flera. Hade jag kunnat stanna? Ytterst tveksamt. Det här har varit utan tvekan det mest speciella, lärorika och originella som jag någonsin har gjort. Men att ha varit borta från er så länge har också varit det mest mentalt plågsamma jag någonsin har upplevt. Det har varit helt obeskrivligt. Så jag är glad att det är över.

Men samtidigt är jag nedstämd just nu. Tarry och Wimoke visade knappt någon reaktion, men Melinda har gråtit i en timme nu. Nyss kom hon in och gav mig julklappar som hon redan har köpt. Imorgon och på måndag skall jag berätta för alla människor i skolan att de snart aldrig kommer se mig igen, samt lämna in böcker till lärarna. Men det var oundvikligt. Ångrar jag något? Nej. Den här upplevelsen och ett nytt sätt att se på hela världen väger över tristessen. De positiva och oerhört svåra erfarenheter som jag alltid kommer bära med mig gör att jag ändå är glad att ha gjort det. Men nu är jag också redo för nästa kapitel i mitt liv – Post-USA och 2010-talet. Jag är verkligen redo att uppleva den tiden med er.

Och bloggen? Den kommer stanna kvar. Så får vi se om någon fortsätter läsa den eller inte.

Rasister på You tube

Jag har skrivit en del om hur rasismen ser ut här och hur utbredd den är. Men jag måste tillägga en viktig detalj här. Rasismen är inte alls på långa vägar lika stark som den är i Sverige, förmodligen inte ens lika utbredd, men den är mer öppen. Den har spelat en stor roll i den här regionen (och det här landet egentligen) i alla tider, därför vågar man prata öppet om det och framför allt diskutera det, och folk blir inte obekväma med det på samma sätt. Därför känner jag att även om den rasism som finns är mindre obehaglig här. För det första är den hemsk på ett annat sätt, eftersom den finns så utbredd i alla delar av samhället. Den finns i bostäderna, den finns i värderingarna, den finns till och med i ungdomskulturen och båda folkgrupper deltar aktivt i att framställa sig själva som stereotyper. Och det är ju illa. Men samtidigt finns inte den sortens rasister som växer i Sverige idag. Den typen som inbillar sig att de egentligen inte är rasister, men… eller erkänner att de är det (anonymt förstås) men hävdar att de säger vad alla andra tänker.

Ja, det är väl ytterst troligt att alla andra i hela Sverige går runt och oroar sig för att vår kultur håller på att försvinna. För det första har vår kultur påverkats av utländska influenser sedan Harald Blåtands tid, för det andra tycker jag att vi alla har vår egen kultur baserat på våra individuella liv, vilket självklart inkluderar de traditioner som man har växt upp med. Men riktigt så resoneras det ju inte. Och nu har Sveriges alla fega anonymrasister hittat ett nytt näste utanför Sverigedemokraterna, nämligen You tube. Nu är det så att man inte borde läsa kommentarerna, men jag gör det ändå. Och man vet aldrig när de dyker upp där, oavsett vad klippet handlar om, men de kommer dyka upp. Hela den här araber är djur-attityden i hela sin ärliga öppenhet. Mest tragiskt var dock en diskussion vid ett Cornelis-klipp där någon sorgset frågar sig vad som hände med den tidens Sverige, och fick som svar att det var invandrarnas fel. Hur kan det vara invandrarnas fel att Sverige inte längre är en förkroppsligad bild av den romantik som invandraren Cornelis skapade? Kan det vara så att Sverigedemokraterna försöker erövra landet genom att erövra världens populärkultur? You tube är stort, så varför inte. En dag kan Internet bli deras lebensraum, det är bara att kämpa på!

Entusiasm och kreativitet

Oj, visst fan, den där bloggen igen. Något måste skrivas… annars tror de jag är död… Hej hej. Jag har det så bra…

Jag har det så bra…

Tack för allt jag minns
Tack för allt som finns
Tack för stenar, tack för älv
Tack för renar, tack för fjäll
Jag har det så bra…
Jag har det så bra…
Du dum dum dum dum…
Så bra…
Dum dum…
Så braaaaa…

Där ser ni, när hjärnan är tom glider man hur lätt som helst in på något. Nu vet jag inte om jag kunde direktcitera texten helt korrekt ur minnet, men det bevisar i alla fall att jag har lätt för att associera till Per Åhlins mästerverk Dunderklumpen. Det blåser en storm över Jorm, som sagt.


Nu fick jag dåligt samvete över det dåliga inlägget, imorgon får jag skriva om något vettigare. Kommer jag inte på något då heller så får det bli... låt oss säga... You tube-rasismen. Ett sjukt irriterande koncept som jag går närmare in på i nästa inlägg. Eventuellt.

Déjà vu på vita duken, julsånger och en tre-i-topp

Jag skulle skriva ett blogginlägg igår, men i brist på idéer började jag titta på Saw III istället. Måttlig underhållning för stunden, men i längden blir man ju så satans trött på det när det varken är fällor eller en handling längre, utan bara en massa långa tortyrscener. Dessutom har de en tendens att alltid ge rollerna till skådespelare som man känner igen men inte kan placera, så istället för att koncentrera sig på vad som händer sitter man och undrar var man har sett den där människan förut. I första filmen var det Cary Elwes (”It’s the c-law!” från Liar Liar, oavsett hur många filmer jag ser med honom kommer jag associera honom med den rollen) och nu var det människan som spelar Robert de Bruce i Braveheart, kom jag på dagen efter. Irriterande, men jag visste att det bara var en tidsfråga innan jag skulle komma på det.

Klubbaktiviteter har varit i full gång under veckan. Konstklubben samlades än en gång för tips och trix angående fönstermålningarna under Thanksgiving-veckan, inte så mycket att säga där. Tydligen räknas jag också som en tillräckligt talangfull körsångare, då jag bjöds in till deras lilla möte, och kunde därmed avbryta den dagens mattelektion. Vad som gällde var förstås julsånger och enbart julsånger, men det kändes befriande att delta i en kör med enbart handplockade elever. Det betydde att alla faktiskt kunde läsa noterna, ingen satt och pratade istället för att sjunga och vår körlärare såg inte ut att må psykiskt dåligt. Nedan följer tips på tre julsånger som jag gillar, som inte riktigt verkar ha slagit igenom i hemmatrakterna. Självklart på originalspråk, och även om vi sjunger dem på engelska står originaltexterna med. Jag försöker haka mig fram på den franska versionen under vissa repetioner, men ibland tror jag att jag blandar ihop vissa vokalljud. Fy skäms på mig! Nu när jag inte tvingas kämpa/fuska mig igenom skolfranskan tycker jag bra om det språket.

Nedan följer några tips, som sagt:
Shchedryk (http://www.youtube.com/watch?v=5TX4gLcBApM)
Noël Nouvelet (http://www.youtube.com/watch?v=qQf_XzPNYZI)
God Rest Ye Merry Gentlemen (http://www.youtube.com/watch?v=O2SR_P-_98s)
Det blev en kort lista. Ja, där har ni det i alla fall.

Annars är det dags för tre nya småsaker som jag saknar för stunden. Jag kör det i form av en tre-i-topp:
3. Röstskådespelare i japansk anime som vägrar inse att det bara låter muppigt när de försöker prata med en mystisk röst. Här är väl anime och manga lite halvpopulärt, jag har bara stött på en animenörd. Och det var ingen rolig animenörd med självdistans utan en sådan där läskig japanfanatiker som man kan drömma mardrömmar om ifall man inte är försiktig.
2. Att traska uppför Bockögränd på väg mot Husaröstigens busshållplats mitt i natten. Vet inte varför. Förmodligen har det fastnat i hjärnan efter att ha gjort det jag vet inte hur många gånger.
1. Sven Nordqvists illustrationer. Inget mer behöver sägas. Klart bästa illustratören jag kan komma på för stunden, förutom Tim Burton eller Tove Jansson möjligtvis. Om ni inte har läst Tomtemaskinen eller Rävjakten (av Sven Nordqvist givetvis) så är det på tiden att ni GÖR DET!

Och med det får jag avsluta dagens inlägg. För att citera en stolt You tube-användare vid namn Emil: ”Proud to have a head city like Stockholm, im gonna visit it next week :D” Underbart på sitt eget lilla tragiska sätt. Man kan nästan höra Stig H. Olsson-engelskan eka genom hans inlägg, för att uttrycka sig poetiskt.

Jag rekommenderar starkt att ni LÄSER DET HÄR

Okej, nu är det som sådant – Detta inlägg kommer inte vara någon skrattfest. Däremot kan det vara av intresse för läsarna, då det handlar om något så relevant som min hemkomst. Jag pratade med Melinda idag. Det var svårare än jag trodde att det skulle vara, vi har precis pratat om det i tjugo minuter. Tidigare än jag hade planerat, ja, men det berodde delvis på att hon tog upp den dåliga kemin mellan oss och jag kände att okej, det är dags.

Så nu gäller följande (jag går igenom det mer detaljerat när jag pratar med er personligen): Tisdag kväll om två veckor börjar Thanksgiving-helgen. Då skall jag ha bestämt mig helt. Säger jag då vad jag sade nu, att jag vill åka hem, så skickas jag hem redan samma helg. Slutet av november, med andra ord. Eller så bestämmer jag att jag vill fortsätta försöka. Då är jag kvar tills julavslutningen, den 19 december, och om jag vill åka hem då kommer jag hem i början av januari. Vill jag stanna då så stannar jag. Men det kan jag säga redan nu – jag stannar inte i januari. Jag kommer ”bestämma mig” för att åka hem i november. Fördelarna med att åka hem i januari är att jag inte kommer betraktas officiellt som en misslyckad utbytesstudent, och jag får ett betygpapper från skolan som jag kan glassa med i framtiden (riktigt bra betyg för övrigt). Dessutom kan jag ta farväl av vännerna och lärarna ordentligt. Men jag vill inte missa julen. Så det lilla dilemmat gäller nu. Runt den 25-26 november, när ni nu kollar bloggen igen, kommer ni få veta helt säkert. Samma helg, om lite mer än två veckor alltså, kommer vi då ses igen förutsatt att jag väljer det alternativet. Om jag inte skriver något under den perioden kan ni vara rätt säkra på att jag är på väg hem. Om jag bestämmer mig för att stanna ses vi efter nyår, men nu lutar det åt det första alternativet.

Jag saknar er allihopa! Den här gången väntar jag mig kommentarer, men det tror jag också att jag får.

Mamma, pappa, det här kom vi fram till efter att jag skickade de två mailen till er tidigare idag. Sms:a så bestämmer vi en tid att höras på telefon så snart som möjligt.

Den dolda vägen mot fascism

Jag är fortfarande osäker på om det var veterandag eller bara några idioter på skolan som fick för sig att vi skulle ägna en timme åt patriotisk idoldyrkan, men patriotisk idoldyrkan blev det i alla fall. Vi samlades i den stora idrottssalen, där de första tio minuterna gick åt till att titta på de elever som är med i Junior National Guard, när dessa visade hur duktiga de är på att vrida på fötterna i takt när något befäl säger åt dem att göra det. Därefter sjöngs det lilla militärmedleyt som jag nämnde i ett tidigare inlägg. Efter det fick de inbjudna veteranerna resa sig upp och ta emot hyllningar för att de har skyddat amerikansk frihet, och det viftades med flaggor för att hylla de amerikaner som dog för friheten. Än en gång hänvisar jag till mitt tidigare inlägg ”…and the Army goes rolling along”, där jag går igenom hur många gånger den amerikanska demokratin faktiskt har varit hotad i krig. Då påstod jag att den aldrig har varit det, men det tar jag tillbaka. Den amerikanska friheten har varit ständigt hotad under hela den senare hälften av 1900-talet och den är fortfarande hotad. Tyvärr kommer inte hoten utifrån, utan de finns lite överallt i USA. De finns i regeringen, de finns i nyheterna, de finns i skolan under Veterans Day. Hoten består av auktoriteter som ständigt påpekar att världen där utanför är farlig. Därför måste ni lita på oss, lyda oss, och hylla våra beväpnade trupper. Att ett land med en sådan indoktrinering kallar sig fritt är ungefär lika logiskt som att Hitlers sista ord efter att ha smaskat i sig cyanidkapseln var ”Kittlar dödsskönt i kistan”. Det är därför som jag under den hösten har bestämt mig för att stå upp för pacifism i framtiden.

“Those who would give up essential liberty to purchase a little temporary safety, deserve neither liberty nor safety.” – Benjamin Franklin, amerikansk landsfader

“Il est dangereux d’avoir raison dans des choses où des hommes accrédités ont tort.” (Det är farligt att ha rätt när etablerade men har fel) – Voltaire

Narki

American Dad hade ett grymt roligt avsnitt som mobbade olika subkulturer på skolor, bland annat teaterfolk, gothare, science fiction-nördar och de populära eleverna. Den definitivt roligaste ordväxlingen var när Steve och hans kompisar försökte fly från skolan, men rektorn hade lovat 100 dollar till de elver som kunde stoppa dem, och de skulle ta sig förbi skolans knarkare.
Knarkare – No one gets past!
Nörd som flyr – Well, if the can’t get past… can they get future?
Knarkare – Wooooow!
Knarkarna stannar upp och börjar fundera, nördarna flyr vidare.
Det är riktigt roligt, tycker jag i alla fall. Definitivt ett avsnitt som rekommenderas. Just knarkarstereotypen är en subkultur som aldrig riktigt verkar ha slagit igenom i svenska skolor, och jag vet inte om det är på gott eller ont. De kan antingen vara riktigt roliga i verkligheten, eller förbannat jobbiga. Oftast är de jobbiga dock, den typen som glider in mitt i lektionen och bortförklarar sig med en hastighet som skulle göra en snigel uttråkad. Roliga blir de när man ser förbi de ständiga vokalljud som ersätter ord i deras lexikon, och lyssnar på vad som egentligen pågår i deras arma skallar. En av dem försökte övertyga oss om att han kunde bli en perfekt president i framtiden, eftersom han säger vad han tänker och inte ljuger som alla de andra. Därefter förklarade han att anledningen till att vi inte utvecklas är för att vi bryr oss om djuren. På andra planeter tänker de på sin egen art i första hand, och det är därför de är så avancerade med rymdskepp och lasersvärd etc.

Jag har lite svårt att bestämma mig för om det är mest roligt eller jobbigt. När ett resonemang brister på flera punkter blir det rätt automatiskt kul, men samtidigt är gränsen till när det mest blir jobbigt otroligt tunn.

En mörk söndagskväll

Just nu känns det som fullt med osäkerheter i säkerheten. För att se till att det inte kan sprida sig och resultera i att folk blir sura och kastar ut mig direkt har jag valt att inte berätta för någon på den här sidan om Atlanten att jag tänker avbryta året. Lätt att göra för en person som i grund och botten kan klassificeras som feg, men det skapar lite dåligt samvete när jag märker av att folk uppskattar mig. Den 25 november skall jag och en tjej i konstklassen göra en fönstermålning för att samla in pengar till konstklubben. Efter det börjar det bli dags att berätta vad som komma skall för allihopa. Visst är det lite synd på ett sätt, men just nu känns det också oundvikligt. Den lilla exklusiva skaran av konstmänniskor på skolan är i alla fall några som jag kommer sakna, inkluderat den galna konstläraren.

Mitt ibland alla dessa osäkerheter står en sak säkert – Den här veckan kommer jag inte missa Family Guy. I vanliga fall är det nämligen så att vi är hos värdstorfamiljen på söndagsmiddag, och på kvällen åker Melinda och Wimoke iväg för att sjunga i olika kyrkor tillsammans med skolans körelit. Vanligtvis dyker de upp igen ungefär samtidigt som Simpson’s tar slut, och då är det för sent att vänta kvar i värdmormoderns hus tills Family Guy är över. Men den här helgen var vi där igår istället, för att fira en dubbelfödelsedag, så nu är jag är hemma och de är ivgä för att sjunga. Passar mig utmärkt. Family Guy håller väl i alla fall någorlunda måttet fortfarande, även om Simpson’s redan verkar ha gått med i klubben för program som inte längre går att rädda, där South Park har varit i några år. TV-bitterhet igen.

Om någon som har läst tidigare inlägg tycker att det här inlägget kändes som en repris av tidigare omtalade teman eftersom jag inte har några nya idéer vill jag försvara mig genom att säga att så är det.


För övrigt är det fortfarande T-shirt-väder här. FYI.

...and the Army goes rolling along!

När man bloggar om en plats med annorlunda värderingar finns det ofta en risk att man börjar generalisera. Inget som jag har skrivit gäller alla, det finns förstås undantag som bekräftar regeln även om jag ibland inte har märkt av dem. Två av de ideal som jag inte har hört någon ifrågasätta är patriotism och respekt för militären. I kören förbereder vi oss nu för att sjunga för pensionärer, ett hyllningsmedley för militären eftersom många gamlingar också är veteraner. Så kan gamla soldater hurra när arméns låt kommer och flottans och så vidare. Då det pratade en del mellan enskilda individer under repetitionen blev körläraren upprörd och höll ett allvarligt tal om att man skall respektera militären. För att illustrera detta berättade hon om den långa kön till att rösta någonstans i närheten i tisdags, då en veteran stod längst bak i kön. Någon Svenne Banan (vad är den amerikanska motsvarigheten till Svenne Banan?) skrek då till alla övriga i kön att flytta sig och låta veteranen gå före, eftersom ”det är tack vare honom som vi ens har rösträtt”. Hela kön flyttade sedan på sig och lät veteranen gå före. Suck. Den attityden står mig upp i halsen, men jag visste ju också att det inte var rätt tillfälle att ifrågasätta alla de många logiska fallgroparna i det resonemanget. Men jag kan göra det för folk som orkar lyssna, och, givetvis, på min blogg.

För det första är de idealen som soldaterna slåss för inte bara ”nu skjuter vi de där där jävla sandnegrerna” utan även saker som demokrati och jämlikhet. Vari ligger jämlikheten i att soldater så blir den nya eliten med privilegier? Det blir bara ett Starship Troopers-samhälle av alltsammans. Men sedan måste man ju också ställa den ultimata frågan – I vilket amerikanskt krig slogs soldaterna för demokrati i praktiken? När hade en förlust slutat med att de skulle tvingas leva i en diktatur? När de gjorde uppror mot britterna var Storbritannien troligtvis världens mest demokratiska land, då Gustav III redan hade genomfört sin statskupp och Frankrike inte hade blivit en republik än. Vad hade hänt om de hade fortsatt leva under det onda brittiska kolonialförtrycket i Nordamerika? Ja, ungefär samma sak som med Canada antar jag. Usch, den där onda diktaturen Canada! I inbördeskriget var det demokrater mot demokrater, det man tvistade om var en mer lokal demokrati eller inte. Det är mycket möjligt att ryssarna och britterna inte hade lyckats vinna andra världskriget utan USA:s hjälp, men USA riskerade aldrig riktigt sin demokrati i det kriget. I värsta fall hade Japan kontrollerat Stilla Havet, men USA skulle fortfarande existera. Kalla Kriget var helt onödigt och USA spred mer diktatur än demokrati i många delar av världen. De riskerar knappast sin frihet i Mellanöstern heller, jag har svårt att tro att någon terrorgrupp lyckas marschera in i Washington och ta över. Så när har soldaten egentligen försvarat den amerikanska demokratin?

Men se, riktigt så tänker man inte här. Det där talet om soldaterna som dog dyker upp för minsta lilla, om man bara skojar om flaggan eller inte håller handen på hjärtat under trohetseden. Nu är det så att jag som utbytesstudent inte behöver svära trohetseden, så länge jag står upp, men det valet tror jag inte de andra eleverna har i praktiken. I teorin kan de vägra, men om de gör det blir det arga blickar och ännu ett tal om de där satans soldaterna som frivilligt blev rövknullade av sin egen regering och fick dö i någon öken. Oj… det där lät rött. Lugna er, jag har inte blivit röd än. Men jag har definitivt inte blivit amerikaniserad när det gäller politisk övertygelse heller, som ni märker.

Små men viktiga förluster

Dödsfall bidrar alltid till starka känslor, åt något håll i alla fall, men det här inlägget kommer handla om den sortens dödsfall som inte påverkar en överhuvudtaget, som man mest rycker på axlarna åt, men samtidigt vet om att en pytteliten oersättlig bit av ens liv har försvunnit för alltid. Dvs när de lokalkändisarna, originalen som alltid brukar vistas på gatorna, dör. Idag dog Newberrys trasige lokalkändis, som få personer kände men som alla kände till. Ett original med smutsigt hår och underlig klädsmak som brukade traska runt i Wal-Mart och på större evenemang. Jag visste inte om att han existerade förrän han inte längre gjorde det, men de invånare i Newberry som kände till honom tycks känna samma sorts känsla som jag misstänker att jag skulle ha gjort. Nu talar jag förstås inte om den intoleranta sortens människor som pustar ut över att deras svensson-liv känns en aning mer tryggt och normalt, utan de som betraktade honom som en del av gatubilden.

Nu är det så att jag knappt minns när Marias enmansorkester (Orgelkärringen på Sergels torg) levde, men jag antar att hennes död var något i den stilen för er där borta som minns henne ordentligt. Ingen av oss minns Jean Fredman eller Mårten Trotzig, men deras dödsfall måste också ha lämnat djupa sår i hjärtat på alla stockholmare, oavsett om de kände dem eller inte. Så jag blir rädd när jag tänker på det. En dag kommer inte Horst spela munspel för oss längre, och Götgatsmannen kommer inte dela med sig av sin visdom för de som går förbi. Till och med Rebell Roberts dagar är räknade. Det är något att tänka på. Vi har tagit dem alla för givet.

Kling klong

Sydstaternas stora kulturella arv till eftervärlden är definitivt musiken. Som vi alla vet var det här som modern musik föddes, vi kan hela historien om hur slavarna började sjunga befrielsesånger sinsemellan med afrikanska rytmer och att det slogs ihop med traditionell countrymusik för att skapa rock n’ roll, som sedan i sin tur utvecklades till bra musik. Därför borde det här rent logisk sett vara någon sorts musikens Mekka och ett kulturellt centrum för alla sorters musiker. Men se, med vissa undantag har folk verkligen ingen musiksmak.

Melinda och de flesta andra lyssnar på country. Country med kristna teman. När vi åkte bil blev jag lite förvirrad då radion spelade samma låt flera gånger om. Det visade sig att det var en av Melindas skivor, där samma rövhål sjöng om sin kärlek till Jesus med ungefär samma melodi på varje låt. Klart, en generation som inte verkar ha uppelvt någon form av 68-uppror kan inte förväntas lyssna på bra låtar. Men när man hör ungar i junior high säga att de bara lyssnar på country känns det lite illa. De visste inte ens vilka RHCP var. Okerj, nu ser jag att jag är övergnällig och letar efter något att hacka på, eftersom det är roligare än att vara artig. Det är många här som gillar bra, lite alternativa rockband. Varierar mellan allt från Nirvana till Pearl Jam.

Detta gäller dock inte de svarta eleverna. Jag har än så länge inte mött en enda svart elev som inte lyssnar på hip hop och kollar på BET, vilket är hemskt att de ständigt gör sig själva till stereotyper. Oavsett vad hip hopare säger så håller jag fast vid att hela den kulturen är självdestruktiv och går ut på att framställa sig själv som korkad. Men vad jag framför allt stör mig på är att hip hopare försöker framställa sig som rebeller när de på vissa punkter är superkonservativa. Kvinnosynen är vedervärdig, homofobin är norm osv. Det är som en skolgård med tolvåringar. Men det gäller inte bara hip hoparna. Rastafarireligionen och tillhörande slöfockar i reggaefalangen, hur det nu stavas. Vad var det som hände med afrokultur? 70-talsfunken var cool. 20-talsjazzen var cool. Nu pratar jag inte om den där eländiga moderna ”nu hittar vi på när vi spelar”-jazzen som de spelade på Fashing när jag var där, utan riktiga låtar med lite struktur. Summertime är en grym låt. Aristocats är en grym film.

Så… varför?

Usch... apatin slår till, men det gör ingen skillnad för jag kan ändå inte rösta.

En notis till om valet. Det kanske nämns imorgon också, om något nytt händer, men nu har jag gjort en Aftonbladet och skrivit två inlägg, så jag sedan kunde lägga ut det om den som vann. Då jag inte orkar vänta länge ochsedan lägga upp det här precis innan jag lägger mig lägger jag upp det nu istället, med båda versioner. Håll tillgodo!

Okej, det blev Obama. Hurra, hurra, hurra. Ja, han lämnar också en hel del att önska, men han är i alla fall liberal. Hoppas att han kommer genomföra mer än han har sagt att han kommer genomföra, för det är verkligen inte mycket. Ett land som har styrts så länge av den kristna högern behöver mer förändring än några välfärdsprogram. Nu står i alla fall både Vita Huset och Kongressen under demokraternas kontroll.

Lite överraskande tog John McCain hem segern. Ja, vad kan man säga? Han är mer liberal än vad Bush är, men han är fortfarande en ilsken republikan. Dessutom är han gammal och kan rasa ihop när som helst, då är det den bindgalna hockeymorsan som styr landet. Lyckligtvis är kongressen fortfarande i demokraternas händer.

I skolan hade vi ett projekt om att göra valfilmer. Jag ville inte göra en okritisk hyllningsfilm, så jag bestämde mig för att låta ironin styra igen. Så tillsammans med några republikaner skapade jag en överdrivet smutsig anti-Obama kampanj där jag påpekade totalt poänglösa halvsanningar. Exempelvis att han har gått i en radikal muslimsk skola, vilket är en löng skapad av FOX News, och att hans kusin är en socialistisk ledare i Kenya. Denne person är varken socialist eller Obamas kusin. Ibland var det så seriöst. Och ibland var det på nivån att vi påpekade att både han och Mao har/hade vårtor i ansiktet, eller det där med hans namn och antalet bokstäver som jag skrev om i ett tidigare blogginlägg. Det hela ackompanjerades av Danny Elfmans skräckmusik. Jag vet inte riktigt om läraren fattade ironin i det hela, men förhoppningsvis gick det rätt bra ändå med tanke på att de andra valfilmerna också var usla. Det var antingen vita elever som gjorde hatkampanjer mot Obama i stil med min, fast på allvar, eller svarta elever som spelade hip hop-musik och också påpekade helt poänglösa saker. Oftast var det i stil med att visa bilder på Martin Luther King som går över till en liknande bild på Obama och sentimentala budskap i stil med ”En gång hade han en dröm… Nu har vi nått till det Vita Huset…” Tragiskt att valet åtminstonde i den här delen av landet betraktas som ett rasrelaterat val mellan den svarte kandidaten och den vite kandidaten.

Det var en film som jag gillade, som var gjord av några andra liberaler i klassen och handlade om Green Party. Det var en rak film som berättade rakt ut vad partiet ville genomföra, punkt för punkt. Det var då jag kom att tänka på att ingen annan valfilm faktiskt talade om vad de ville genomföra. Det nämndes inte ens. Hur kunde vi ens få godkänt? Rätt enkelt. De riktiga valfilmerna som går på TV talar inte heller om vad som skall genomföras. Det är bara sentimentala helgonbilder när kandidaterna skakar hand med pensionärer eller när de leker som barn. De vill ju inte riskera att stöta sig med någon, så det är inte konstigt att valet betraktas som rasrelaterat när båda har varit lika falska och fega. Ingen har tagit upp något viktigt som inte har med ekonomi eller kriget att göra. Och det är det jag har emot båda de här männen.

I alla fall, nu är det över. South Carolina röstade på republikanerna i vanlig ordning, det var egentligen det enda jag kunde säga säkert. Melinda röstade på Ralph Nader i tron att han är nyliberal. Hon tror fortfarande att han är det. Jag har inte brytt mig om att förklara att han är socialist. Lite komiskt är det dock. Komiskt är också hur partipolitisk man blir under valtider. Helt plötsligt såg mig själv bli superdemokrat, trots alla deras många brister. Precis som 2006, då jag helt plötsligt var supermoderat och sedan spenderade två år åt att hata den nya regeringen något mindre än den gamla. Mystiskt när man tänker på det.

Mitt än så länge mest redigerade inlägg

50-talet har nu blivit försvarat. Jag och far min kom överrens om att även om jag inte gillar musiken under 50-talet så var den ändå startskottet för i stort sett all modern musik. Han och mamma ville också veta lite om min Halloween, så här kommer en snabb sammanfattning.

Husen i området hade varit Halloweendekorerade sedan slutet av september, så jag förväntade mig en riktig folkfest. I slutändan blev det inte så mycket. På kvällen var Wimoke iväg på skolan med betaklubben, Tarry packade inför ett två veckors militärläger som han är på nu och Melinda hade en bus eller godis-runda med kyrkans ungdom. Det sista tyckte jag var lite komiskt. När jag hör att kyrkan kör bus eller godis tänker jag mig det som en blandning mellan svenska påskkärringar och Jehovas vittnen. Och dräkterna var väl inte direkt skrämmande på en headless horseman-nivå heller. En såg ut som en röd version av draken i Pensionat Rosenblad, någon var Musse Pigg osv. Det läskigaste jag såg var fågelskrämman från Trollkarlen från Oz. Själv bröt jag mot min enda kvarvarande Halloween-tradition, dvs att jag inte såg en enda Tim Burton-film. Jämmer och elände.

Annars är det väl lite allmänt raljerande som står på schemat. Hm… Få se, få se. Jo, just det. MAD Magazine är nog dagens mest överskattade humortidning. Nu säger jag inte att den alltid har varit dålig, men för att hitta en rolig MAD-tidning numera blir man tvungen att åka till något antikvariat i Gamla Stan och bläddra runt bland samlingsvolymer från Kalla Kriget. De tidningarna som man ser numera är samma visa, filmparodier och usla karikatyrer som har exakt samma min i varje ruta. Titlarna är alltid ordvitsar och de försöker få med en punchline i varje ruta, vilket gör att avsnitten varken har handling eller roliga skämt. Lyckligtvis har de fetstil på skämten, annars fattar nämligen inte läsaren att det skulle vara roligt. Usch. Jämmer och elände.

Rivalitet har vi ju också. Under matchtiderna i fredags märkte jag vilken stark rivalitet det är mellan Mid-Carolina och Newberry, eller mellan de båda universitetsfotbollslagen USC och Clemson. För mig framstår det som lite gulligt, att de bråkar om vem som är bäst när de är likadana, men sedan tänker man tillbaka på sitt eget liv.
Dagis – Min pappa är starkare än din pappa, eller min mamma är domare, hon kan sätta dig i fängelse.
Lågstadiet – Helt plötsligt är det fritidshemmen det handlar om. Då är det Apollon vs Zeus. Det som skilde oss åt var en några steg lång trappa. Satan vad poänglöst.
Nyholmska – Nacka är så mycket bättre än Värmdö, det ligger ju mitt ute på landet och det går inga bussar dit, där kan man inte bo.
L’Estradska – Södermalm slår alla stadsdelar i Sthlm, hur kan man vilja vistas någon annanstans?
Explorica – Hurra för Sthlm, bäst i Skandinavien, alla andra delar är tråkiga och vi är supercoola!
USA – Europa är skitcoolt och bäst, ni borde alla åka dit och se hur bra vi har det, skryt skryt skryt på ett trevligt sätt. Okej, Asien kanske har mycket pengar och makt men inte fan kan de göra film.
Rivalitet är roligt, även om man inte menar det helt och hållet alla gånger. Men samtidigt är det lite kul att tänka på hur svår rivaliteten mellan olika skolor i SC är att greppa för mig. Betyder det att den lokalpatriotism som jag har växt upp med verkar helt ologisk för utomstående? Näääe…


Jag tillägger ett så kallat tillägg (tips på hur man skiljer på ett tillägg och ett till ägg - stavningen) flera timmar efter att inlägget lagts ut. Egentligen ett stort faux pas att utöka texten så här sent, men kan det kan vara lite intressant att läsa då jag också inser det bisarra i det hela. Tidigare har jag nämnt att man förutom att man saknar allmäna självklara saker konstant, såsom miljöer och människor, är det också de där små detaljerna i mitt svenska liv som jag har tagit för givet och aldrig riktigt tänkt på. Tidigare har jag nämnt indianerna och folkmusiken, men dagens grej som jag saknar för stunden är... trumvirvel... Adam Alsings skrattattacker! För er som är obekanta med det fenomenet får det snabbt sammanfattas. Adam Alsing är en tjock programledare som gillar att umgås med människor som är roligare än vad han själv är. Svenska komiker som är riktigt bra kan faktiskt utnyttja den människan som en sorts extra punchline. Om de lyckas dra ett riktigt bra och gärna sjukt skämt kan det ibland hända att Alsing blir helt ifrån sig av skratt och faktiskt lyckas göra skämtet ännu roligare genom att han själv tycker att det är så extremt roligt. Det blir liksom en så snygg sorti på skämtet att man efteråt får lyssna på hans en minut långa gråtliknande skratt. Ja, som sagt, bara något som jag kom att tänka på att jag saknade för stunden.

Den gamla goda tiden

”Chapin Community Theatre Presents ’Second Samuel’, a comedy about family. It is also about diversity and strength. It will make you feel good while finding out that different doesn’t mean bad.”

Dert var den pjäsen jag såg ikväll. Handlade om en liten håla i Södern under sent 40-tal, som är i sorg eftersom allas favoritgammeltant precis har dött. Alla blir chockade när begravningsbyrån upptäcker att hon var en manlig transvestit hela tiden. I slutändan bestämmer de sig ändå för att acceptera att alla är lite annorlunda på något sätt. Trevlig underhållning, fast många skämt var så lokala att jag inte helt hängde med i humorn. Men trevligt att se. Jag tror nog att USA är det land i världen efter Tyskland som är bäst på att ständigt påpeka för världen vilken rutten historia de har innan någon annan gör det först. På samma sätt som tysk film ständigt ältar Förintelsen, nazisterna och Östtyskland ältar amerikaner speciellt i den här regionen sin historia av rasförföljelser och den enorma propagandamaskin som var ännu starkare under 50-talet. Historieboken som vi har är sjukt vinklad, men intressant nog vänstervinklad. Den tar varje tillfälle den får att trycka ned USA och påpeka olika kulturella fenomen som var rätt värdelösa enligt författaren. Så om man tycker att stoltheten blir lite väl stark här är den boken ganska kul läsning, speciellt delen om 50-talet, där den dissar allt från villaförorter till Elvis.

Jag hoppas inte mina päron eller andra läsare som levde då blir ledsna om jag instämmer med boken om att femtiotalet verkar ha varit ett rätt tråkigt decennium. Nu kanske jag är för påverkad av det amerikanska 50-talet i allmänhet, som verkar ha varit helt värdelöst, men i allmänhet känns det som att det var något sorts kulturellt mellanrum mellan 20-talet, som verkar ha varit grymt, och 60-70-talet, som också verkar ha varit grymt. Jag antar att min bild bygger på okunskap, men ni är välkomna att försvara 50-talet på kommentatorsidan om det behövs.

De glömde Gud och hela världen

Dagens pep rally var lite extra speciellt, av två anledningar – Det är Halloween och dagens match var mot ärkerivalerna Newberry (med vinst). Jag började ana oråd när jag såg förbi hejaklackstjejerna (regeln om hur mycket hud som får visas på skolan gäller definitivt inte dem) och upptäckte en liten hundkoja av papp, mitt på gymgolvet, med en liten söt gosedjurshund i den. Ett gulligt men något ologiskt tilltag, tänkte jag. Sedan kom jag på att fiendelaget kallar sig Newberry Dogs. Ungefär i samma sekund rusar hela fotbollslaget in och under glada jublanden sliter de på ett ofattbart brutalt sätt hunden och hundkojan i småbitar. Vad som följde efter pep rallyt var Mid Carolinas första Miss Halloween-tävling, som går ut på att en liten skara killar klär ut sig till tjejer, agerar sexuellt utmanande mot juryn av lärare och sedan blir en vinnare utsedd. Så på den sista platsen jag kunde tänka mig har jag nu sett vad som kan liknas vid en drag show organiserad av skolan. På något sätt upphör det här landet aldrig att överraska mig. Peter Jacksons version av Gandalf hade helt rätt när han hävdade att man kan lära sig allt om hober på en vecka, men även efter hundratals år upphör de aldrig att överraska en.

Det är lite lustigt vad man saknar när man är här. Man saknar konstant Sthlm och alla människor i familjen och bekantskapskretsen, men det är de små sakerna som är något överraskande. Förra veckan var det indianerna som spelar peruansk flöjtmusik på stan. Den här veckan har jag kommit på mig själv med att sitta och lyssna på Hårgalåten och Vårvindar friska på You tube. Håller jag måhända på att bli en dalmas i folkdräkt? Ingen risk, nästa vecka kommer det vara någon ny småsak.

Slavauktion i Backkorva

Dagens konspirationsteori – Eva Remaeus dog inte av cancer. Allt tyder på att det var Magnus och Brasse, eller en av dem, som dödade henne. Jag har funderat på det och kommit fram till att det finns en rad möjliga motiv, de flesta av dem passionsrelaterade. För det första ägnade Magnus och Brasse en hel tv-serie om att bråka om hennes gunst. De kan mycket väl ha suttit ned en kväll och insett att det var Evas fel att de började bete sig så svinigt mot varandra. Innan hon kom in i bilden mobbade inte Magnus Brasse för att han inte kan läsa, och Brasse skrattade aldrig ut Magnus för att han aldrig klarade en rond ur lattjo lajban-lådan. Så de kan ha kommit överrens om att det bara fanns ett sätt att avsluta sin rivalitet och rädda vänskapen. Efter att hon var ute ur bilden kunde de förenas och göra Svordomsvisan tillsammans. Eller så kan motivet ha varit något mer simpelt. Magnus var övertygad om att hon tände på sofistikerade män med böcker och kunskap, medans Brasse försökte imponera på henne genom att agera lite laid back och lansera sig själv som en cool kille med humor. Men i slutändan bevisade hon för dem att hon föredrog den hårige kommunisten Sven Wollter när hon drog iväg för att turnera med Tältprojektet. Inte konstigt att det slog slint i huvudet på en av dem. Förmodligen Magnus, han har det där misstänkssamt ondskefulla skrattet. Nej men ärligt, jag hade annat att skriva än att mobba några av mina 70-talsidoler. Att Eva dog är inget att skoja om. Det hade hänt något idag men nu har jag glömt vad det var. Senilt värre. Man kan ju bli mörkrädd för mindre.

Jo, just det ja, jag skulle skriva om slavauktionen! Som alla andra amerikanska high schools får seniorerna tävla mot varandra i en rad moment som baseras på resten av skolans röster. Oftast handlar det om vilka som har den mest lyckade och stabila parrelationen, men det här var en något unik och en smula motbjudande omröstning. Ett gäng seniorer ställde upp i skolans slavauktion, och ja, det var vad de kallade det, för att auktioneras ut till de elever som betalar mest och sedan vara deras tjänare under skoltid. Tävlingen går ut på att se vem som samlar in mest pengar som slav. I slutändan blir förstås alla tävlande någons slav ändå. Visst är det en kul idé, om än något makaber, men jag tror knappast att det bara är jag som tycker att vissa historiska händelser gör att en slavauktion är ett visst faux pas i just den här delen av världen. Jag kände inte till något om den här delstaten innan jag kom hit, förutom Miss Teen South Carolina (som för övrigt är ökänd här idag av uppenbara skäl), men nu har jag lärt mig att vissa mörka kapitel i den amerikanska historien utspelat sig här. South Carolina var den första delstaten som bröt sig ur unionen. Det var här som inbördeskriget satte igång. Det var också här som segregationspartiet State’s Right drog igång, vilket faktiskt vann egen majoritet i vissa delstater under 60-talet. För att sätta det i rätt perspektiv så syftar jag inte på The Beatles sextiotal, utan det sextiotal som presenteras i Mississippi Burning. Det var därför det kändes något obehagligt att höra muntra människor visa upp en kort informationsfilm med tillgängliga ”slavar” som skulle auktioneras ut på skolan, och att de faktiskt använde det ordvalet. Martin Luther King hade väl börjat rotera i sin grav om han fick höra om det.

Oj, det blev lite väl allvarligt där på slutet. Får avsluta med en lite klämkäck skämtreplik. Öh… hum… Hur många slavar krävs det för att skruva i en glödlampa? Två! En som skruvar i den och en annan som… som…

My name's Leep. Fuh-leep.

He hi hum.
Jag tror det värsta med att fälla en ironisk kommentar är när ingen förstår ironin, vilket resulterar i att man får de där ”blickarna”, men dagens incident tar i alla fall priset. Vi analyserade reklam på engelskan, och i små grupper fick vi uppgift att göra våra egna 30-sekunders-reklamer. Vår grupp fick fläckborttagningsmedel. Vår tanke var att vi skulle ha med reklamfilmsvittnen, som glatt berättar om hur produkten har förändrat just deras liv. Min idé var att vi skulle driva med dem genom att antyda att ett av vittnena har ett väldigt tragiskt liv, men ändå låta honom glatt förklara hur fläckborttagningsmedel har gjort hans liv bättre. Så vad jag skulle säga var alltså att ”innan jag hade StainAway fick mina barn gå till skolan med fläckar på kläderna, så de andra barnen i skolan trodde att de var tiggare och kastade mynt på dem. Men jag tog mynten och köpte StainAway och nu hatar inte mina barn mig längre!” Lite halvroligt, men det var i alla fall någorlunda underhållande för resten av klassen som förstod ironin. Min engelsklärare förstod inte. Lite snabbt förklarade hon för klassen att ”Ja, det där kan låta lite konstigt för oss, men att kasta mynt på varandra är kanske normalt för Fuh-leeps (Filips) etnicitet.” Jaaa… Just precis. Innerst inne älskar jag när rasister försöker framställa sig själva som öppna och förstående och är urusla på det, men där kändes det en smula… underligt.

Jag noterade att ni har nått 0-gränsen temperaturmässigt där uppe och att snön kommer i helgen. Här blir det också kallare. Jag kan inte gå runt i T-shirt längre. Haha! Nej, nu är det rätt behagligt väder, men folket går runt och huttrar och säger att det kommer bli snö iår. I den här regionen av landet räcker det med några snöflingor för att skolan skall stänga. Förutom det lade jag märke till ännu ett förslag (http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/webbtv/artikel_1963609.svd) om hur Slussen skall byggas om. Det var lite kul att titta på framtidsslussen när det första förslaget kom, nu känns det som att det är lite väl många kreativa arkitekter och lite väl få byggprojekt. Men det är klart, ser man en ny modell av Slussen lite då och då tänker man inte lika mycket på att taket trillar ned i huvudet på en när man går av bussen. Och jag måste erkänna att det här förslaget inte är på långa vägar lika hemskt som idén om att bygga om Södermalmstorg till en park. Vi får se vad som händer, om något nu kommer hända.

Collage och fri tankeverksamhet

Idag har jag samlat ihop foton till det collage som jag kommer göra i bildklassen imorgon. Temat blir oförglömliga filmer, och jag har tagit bilder från åtta underbara mästerverk. Min plan är att teckna en blyertsversion av collaget. För dem som känner mig alltför väl blir det inte svårt att gissa sig till de flesta av de filmer som jag valde, men här kommer i alla fall den lilla listan. Om ni tror att ni klarar det, gissa först innan ni läser och se hur många ni fick rätt. Här är de:

1. De första sekunderna av A Clockwork Orange när Alex sitter på Korova Milk Bar och stirrar in i kameran.
2. Postern från Le Fabuleux Destin d’Amélie Poulain, den där med det obehagliga leendet och grön bakgrund.
3. Postern från Amadeus – Director’s Cut. Den tecknade bilden är så satans cool. Om det är någon som vet om den föreställer Salieri eller Leopold, berätta! Jag kan inte sluta undra.
4. Walter som siktar en pistol mot Smokey i The Big Lebowski.
5. Postern från The Nightmare Before Christmas, som föreställer Jack på Curly Hill med fullmånen i bakgrunden
6. Pilatus som blir upprörd för att soldaterna skrattar åt namnet Biggus Dickus i Life of Brian.
7. Jane och Ricky som tittar på filmen av en plastpåse som flyger runt i vinden i American Beauty.
8. Och såklart, en bild på Z och Bala från Antz. Jag tror det är när hon säger ”Don’t you realize I’m out of your league?”

Om ni har sett alla dessa – Bra. Om inte, rekommenderas det. Jag kommer rekommendera det under bildlektionen också. Min bildlärare var för övrigt butter igår, eftersom hon ville vara en pirat på Halloween men hennes make hävdade att det gick inte för ”det fanns inga kvinnliga pirater”. Jag behövde några minuter med Google så hade jag hittat Anne Bonny och Mary Read. Där fick han.

Hmm… vad mer skall skrivas idag? Det är rätt svårt faktiskt, och jag vet att om jag bara börjar spåna fritt och skriva vad jag först kommer att tänka på blir det både svårt och tråkigt att läsa. Det säger ju sig självt. Som att lyssna på en tänkande persons hjärna, det blir väl inte underhållande på någon nivå. Förutom i Vuxna Människor då, förstås. Det skulle nog vara rätt underhållande att kunna lyssna på… hm… nej… jag kunde inte komma på någon vars hjärnaktivitet är underhållande att lyssna på. Det beror förstås på vad man jämför med. Om man fick välja mellan att lyssna på vad ett rådjur tänker eller vad Charlotte Perelli tänker skulle jag förmodligen välja Charlotte, men det skulle ju fortfarande vara ofattbart tråkigt att lyssna på. Något i den här stilen skulle det i alla fall vara att lyssna på min hjärna just nu, om man bortser från alla funderingar runt vilka formuleringar som passar bäst. Oj, nu blev det tomt. Väggar… tapeter… bajs på tapeten… nej… Så här kan det inte fortsätta. Jag lägger ned idén ”skriv allt som dyker upp i skallen utan filter” innan det blir någon Freudiansk felsägning som avslöjar någon mörk hemlighet. Här har vi en riktigt mörk hemlighet – Jag skrev i själva verket det här stycket innan jag skrev det om filmcollaget, men placerade det här sist för att inte skrämma bort er. Så nu är man en sådan som manipulerar texter också.

Home of the Rebels

Följande är utdrag ur Mid-Carolina High Schools dresskod (Var det korrekt eller en direktöversättning? Ni förstår i alla fall vad jag menar): Inga huvudbonader, axelband måste vara minst 76,2 cm tjocka, ingen hud får visas mellan elevens tröja och byxor, inga vulgära eller på annat sätt ”olämpliga symboler”, ingen reklam eller positiva referenser till alkohol, tobak eller droger, inga solglasögon, byxor får inte bäras under midjan, byxor får inte sluta högre än 76,2 cm ovanför studentens knä eller ha hål i sig på den höjden, underkläder får aldrig synas, inga kedjor, ingen pyjamas, inga filtar, inga rullskridskor.

Det gick från rätt normal något inskränkt skolmoral till en smula bisarrt mot slutet, men en sak står klar: Amerikanska skolor älskar regler. Och här är det inte tal om förhållningssätt för att skapa en trevlig stämning med temadagar enligt den gamla goda Vittramodellen, det är mer i stil med helt vanliga disciplinstraff. Lärarna hävdar att det är så i USA för att det är mycket brottslighet och farliga ungdomar där, men en sak står klar – Ju fler regler, desto fler regelbrott. Ringer telefonen under en lektion så är det alltid samma sak, någon elev kommer får höra att han/hon omedelbart skall gå till rektorns kontor för en utskällning och eventuell påföljd för ett brott som ingen lärare i Sverige ens skulle höja på ögonbrynen för. Ibland ringer telefonen fyra till fem gånger under en lektion. Uppenbarligen är det en upptagen rektor man har att göra med.

Därför kan det verka en smula ironiskt att skolans fotbollslag går under namnet Mid-Carolina Rebels. Att vara en rebell känns inte som ett ideal på den här skolan. Sedan fick jag veta att flera andra skollag, inte bara i SC utan även andra delstater, bär namnet Rebels. Då jag hade svårt att tro att rebel syftade på någon hårdrockare som förespråkar att slänga bort läxorna och säga nej till auktoriteter frågade jag lite nyfiket vad exakt det är för rebell de syftade på. Jo, det är ju förstås en referens till de rebeller i sydstaterna som under 1860-talet förklarade sig självständiga för att de ville behålla slaveriet. Och genast klarnade allt. Inte bara namnet, utan även varför laget inte har en maskot. En människa i djurkostym är ju trots allt lite mer oskyldigt än en människa som rusar runt med grå uniform och sydstatsflagga.

Låt barnen kriga lugnt och snällt så glömma de allt sexuellt

Idag vaknade jag av att Tarry och Melinda bråkade om städningen igen. Jag somnade om. När jag gick upp några timmar senare hade de kommit fram till att de skulle åka och spontanköpa en platt-TV. Så nu har vi en sådan och bilden är… i allmänhet en smula bättre. Jag har inte tittat på den så mycket, så därför tänkte jag ägna det här inlägget åt att raljera om det amerikanska TV-utbudet.

För det första – En filmnörd som jag älskar det. I USA behöver man nämligen inte zappa mellan kanalerna, inse att det inte går några bra program för tillfället och slutligen stanna vid den ständigt halvdåliga Discovery Channel. Här går det alltid åtminstonde några storfilmer som man kan titta på när man inte har något annat att göra. Och inte bara i stil med Canal +, som väljer två nya filmer och sänder dem om och om igen i en månad. Oftast är det 90-och 2000-talsklassiker, så med TiVo kan man bygga en riktigt trevlig samling. Bellissima! Om det inte vore för två stora problem med amerikansk television. För det första är det reklamavbrott ofta. Och vissa kanaler har inga gränser för hur mycket reklam de pressar in. FOX har reklamavbrott mellan sina vinjetter och själva programmet.

Sedan har vi censuren. De flesta kanalerna är rätt känsliga för ord som kan skrämma upp den förtappade amerikanska befolkningen, ord som ”samlag”, ”framstjärt” och ”etnisk mångfald” försvinner därför också. TV-programmen formas av sina kanaler och innehåller därför inga olämpligheter till att börja med, men när det gäller film får kanalerna vara lite listiga så att tittarna inte märker att filmerna är censurerade. Än så länge har jag sett tre olika ”diskreta” censurmetoder, som man inte märker om man inte har sett filmerna förut. För det första har vi inzoomningen. I nakenscener kan man nämligen skydda sina tittare genom att bara zooma in lite, så att olämpliga delar av anatomin hamnar utanför bild. Sedan har vi den mer brutala metoden att helt enkelt klippa bort repliker som har ett för ovårdat språk. Det kan verka lite underligt att filmkaraktärer blir upprörda över en förolämpning som är bortklippt, men det tänker man kanske inte på om man inte har sett filmen förut. Sist men inte minst kan man ändra ordet genom att bara dubba vissa ljud, så att det knappt märks. ”Son of a bitch” kan dubbas till ”Son of a witch” osv. Moralens väktare slår till igen.

Simpson’s, Family Guy och South Park har dragit igång och det är en tragedi. En gång i tiden var det bra, men nu har de slut på idéer och verkar bara slå ihop ett avsnitt i veckan så fort de kan så de kan vila sedan. Problemet med TV-serier är att de aldrig vet när de skall sluta. Vänner höll på för länge, så den hann bli dålig innan den vart över. Samma sak med Seinfeld. The Boondocks hade en grym första säsong och sedan gick allt åt helvete, och när det är över minns man mest hur usla de sista säsongerna var. Regel nummer ett – Hitta på ett snyggt slut när det går som bäst! Rome blev aldrig dålig, för de hade vett nog att sluta efter säsong två och inte låta den gå vidare i all evighet. Samma sak med Skins första generation. Det finns en chans att den andra generationen också är lika bra som den första, men det är osannolikt. I vilket fall som helst måste skaparna lära sig att oavsett hur mycket pengar man tjänar måste man stiga undan innan det är för sent. Men precis som Sveriges ironiker tycks skaparna bakom de animerade sitcomserierna inte inse att oavsett hur bra de en gång var kan det aldrig vara för evigt.

Efter dessa visdomsord har jag inget mer att säga, då jag har tillfälligt tömt mitt förvirrade hjärnkontor. Åh, nu kom jag att tänka på Hjärnkontoret! Skelettet som skrattar i vinjetten! Bäst att jag slutar nu, innan 90-talsnostalgin drar igång på allvar.

Angående Skalman

Det här kommer leda till en verklig händelse och är inte bara vanligt svammel, men för det första måste en viktig detalj klargöras – Skalman ÄR cool. Bamse är en tönt, Lille Skutt är en tönt, liksom de flesta karaktärerna i Bamse, men inte Skalman. Han är grym och vet om det. Jag har blivit jämförd med honom några gånger, men idag var första gången som jag faktiskt kände mig som honom. Det drog nämligen förbi en tornado här utanför i eftermiddags, och jag missade den. Jag hörde den inte ens. Jag tog nämligen en tupplur samtidigt. När jag vaknade hade vi ingen el, eftersom träd hade fallit över kraftledningar, så vi åkte och åt på restaurang istället. På vägen dit bevittnade jag allmän förstörelse på vägbanan och undrade hur jag inte kunde vakna av det där. Jag tror jag skall försöka få tag i en mat-och-sovklocka, innerst inne vill nog alla ha en sådan. Jag har hört, vet inte om det är sant, att om man tittar i Skalmans bokhylla i vissa avsnitt från 70-talet kan man bland annat läsa Maos lilla röda och Das Kapital på bokryggarna. Han är ju bara för underbar!

När vi var hemma från restaurangen var elektriciteten tillbaka. För en gångs skulle lite effektivitet, det tackar man för.

Amerikanisering

Alldeles nyss kom jag att tänka på en sak. Jag trodde att jag inte hade blivit amerikaniserad, men det har jag blivit på en punkt. Åh nej, tänker folk i panik, han har blivit en liten fördomsfull demon med förlegade värderingar igen, det tog oss flera år att bota honom till ingen nytta! Okej, så illa är det inte. Min amerikanisering består av att jag inte längre skyr senap som pesten. Ni förstår, i den här delen av South Carolina gillar folk sitt barbeque-kött i senap. Mycket senap på allt. Den är förstås något mildare än den brutala smörjan som man får av misstag av en dement korvgubbe som inte frågar vad man vill ha på korven i förväg, men det är fortfarande senap och jag äter det utan att tycka att det är äckligt. Filip har gått och blivit kulturell. Äntligen har jag en anledning att besöka Frankrikes senapsdistrikt, känt hos ett fåtal som Burguuund.

Jag spårar ur några gånger

Jag är rätt säker på att ingen vill läsa vad jag nu kommer skriva, och jag har lovat mig själv att inte prata för mycket om det på bloggen ens när det når sitt kulmen, men med tanke på hur mycket det nämns här kände jag att jag åtminstonde borde ägna ett inlägg åt hur folket i området förhåller sig till presidentvalet. Jag vet, ni har hört tillräckligt om det från svensk media. Visst är det konstigt att det bara händer "stora saker" i Sverige som förtjänar jätterubriker när det inte händer någonting någon annanstans? Här handlar nästan alla icke-val-nyheter om farliga brottslingar i området. Jag gissar att åtminstonde 35% av bilderna i tidningen är mug shots. Börjar misstänka att Michael Moore hade en poäng när han pratade om hur amerikansk media mestadels existerar för att skrämma upp medborgarna.

Först och främst har min entusiasm för Obama börjat vackla en aning, med tanke på att han är en protektionist som inte verkar bry sig om att ta upp sociala frågor i ett försök att få med sig landets mer eller mindre öppna homofober. Men även om Obama får en del stöd här genom att bara prata om ekonomi så att den annars konservativa arbetarklassen röstar på honom kan han glömma att vinna den här delstaten. Det är tragiskt att elverna uppmuntras att rösta av samma lärare som samtidigt erkänner att med tanke på hur deras valsystem är uppbyggt kommer ändå alla South Carolinas röster automatiskt gå till McCain.

Det är lite skillnad mot New York, där den italiensk-amerikanske guiden vi hade muntert konstaterade att landets näste president kommer vara svart. Här är samhället fortfarande ganska segregerat. Inte i lag, och inte alls starkt, men man märker att de etniska grupperna håller sig hos varandra av tradition. De svarta bor i sina egna områden med mer förfallna hus, de håller sig på sin sida av klassrummen om det inte är bordsplacering och de flesta sitter fortfarande längst bak i bussen. Och så har vi förstås mexikanerna, som enbart går runt och pratar spanska med varandra och har sina egna frisyrer. Jag har tidigare berättat för Gabbi att folk här faktiskt kan ha pottfrilla utan att bli utskrattade. Det i sig är katastrofalt, men några mexikanska elever har lyckats kombinera pottfrilla, hästsvans och hår som är så oljigt att det glänser. Det ser FRUKTANSVÄRT ut!

Nu spårade jag ur lite, men det är verkligen groteskt fult. I alla fall, kulturen är fortfarande segregerad och många betraktar Obama som ”de svartas kandidat”. Därför kan man ju som vit förstås inte rösta på honom. Sedan har han ju vissa små detaljer som står i vägen. Hans mellannamn är Hussein. Han har som liten gått i en muslimsk skola i Indonesien. Det är därför många som tror att han är en muslimsk terrorist och kommunist på samma gång. Jag vet inte riktigt om det är mest tragiskt eller komiskt.

Vad som däremot är enbart komiskt är de två tjejer vars konversation jag lyssnade på under en anatomilektion. De satt på fullt allvar och spekulerade om Barack Obama är antikrist eller inte. ”Ja, det är ju otäckt, det här, läser man Left Behind så ser man ju att många av de sakerna som beskrivs där redan håller på att hända…” Det är för att de skrevs för att skrämma upp paranoida idioter! Jag har faktiskt lyckats plöja mig igenom Uppenbarelseboken, och den är så sjukt luddigt skriven att den mycket väl kan handla om jordens undergång. Men den kan minst lika gärna handla om att jag går in på Vi, upptäcker att biffnudlarna är slut och därför tvingas äta det där otäcka gröna paketet med kycklingsmak. Förresten, visste ni att namnet Barack Hussein Obama har 18 bokstäver i sig? 18 delat med 3 är 6, alltså 6 gånger 3… 666!!! Huvaligen och hujedamej, jorden kanske är på väg att gå under trots allt!

Brist på lektyr

I morse kom jag till insikt med att om det är något som jag har packat alldeles för lite av är det något att läsa. Under engelskan kunde vi ta en bok ur lärarens samling att läsa under skolfrukosten, och jag valde Eragon med utgångspunkten att ”så hemsk kan den väl ändå inte vara?” Jo, det var precis vad den var. Paolini förtjänar förstås lite gratulationer för att han lyckades få med precis alla fantasystereotyper som existerar. Förmodligen har han uppfunnit ett eget språk också, det är ju ett måste om man gillar att skriva och är förtjust i alver, också kända som fantasyns motsvarighet till Christer Björkman.

Så vad har jag läst? A Clockwork Orange, inte helt överraskande. Den var bra, det var som filmen fast med fler detaljer och mycket svårare engelska. Det kan mycket väl vara den svåraste engelska jag har lyckats plöja mig igenom. Ett hett tips för folk som vill bevisa något för sig själva! Och annars, givetvis, den enda lektyren som jag faktiskt packade med mig – Rocky Volym 1, 11, 12 och 13. Riktiga mästerverk alla fyra, men fy fan vad jag är trött på dem nu! Ett bra sätt att se om man har sett en film för många gånger är om man kan direktcitera den, och med den logiken när det gäller nyligen nämnda volymer så kommer jag snart kunna rita av dem ur minnet.

På tal om att rita har jag bytt ut tyngdlyftning, tidigare nämnd i bloggen som någon sorts gymgrej, mot bild. Inte heller en enorm överraskning misstänker jag. Tyngdlyftningen var ungefär som en återupprepning av SATS/Planet Fitness, dvs jag lyfte någon tyngd några gånger och vilade i en halvtimme. Den stora skillnaden är att de hetsiga gymsnubbar som finns i alla gym inte bar linne här, utan t-shirts med sydstatsflaggor eller ölreklam. Så nu har jag istället bild, är medlem i skolans konstklubb och stortrivs. I november kommer vi samla in pengar till klubben genom att åka runt till lokala butiker, restauranger m.m. och måla juldekorationer. Mer om detta när det händer.

Old-fashioned

Jajemensan, än är jag inte nedbruten. Tack för att ni väntade, den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Vilket förstås inte stämmer, jag har väntat på tok för länge. Vid det här laget har många av er hört vad som händer i december, bland annat från mig. Jag bekräftar det än en gång. Om ni inte har hört förstår ni inte vad jag syftar på och är förvirrade. Tråkigt för er.

Så vad nu? Skall jag sammanfatta en månad i ett inlägg? Kanppast. Jag kommer ha anekdoter när jag kommer hem att berätta, men från och med nu börjar jag bara från början. Så vad skall skrivas i det här inlägget? Jag tänkte skriva om vad som har skrivits. Min fru frågade mig igår ”Filip, vad gör du egentligen när du inte lever la dolce vita, nu när internet är borta?” ”Jag skriver”, svarade jag. Yvonne 2.0 blev klar i augusti. Elin, Gabbi, Marcus, Ida, Micke, om ni har kvar det, SE TILL ATT DET INTE FÖRSVINNER! Skicka det gärna till mig och behåll det själva. Jag kan nämligen inte hitta mitt ex på datorn och skulle vara mycket upprörd om det försvann helt och hållet.

Annars har det skrivits en ny trudelutt, och titeln är ”Old-fashioned”. En något stereotyp beskrivining av invånarna här, men självklart med verklighetsbakgrund. Jag hade en melodi, men ganska fort insåg jag att melodin som lät så bra i min arma skalle lät nästan exakt som ”Transamerika” av Modena City Ramblers (http://www.youtube.com/watch?v=JEt-hDqY26c), så nu skäms man förstås över det plagiatet. Men i vilket fall som helst läggs texten ut här och nu. Enjoy, you lucky, lucky bastards!

Old-fashioned

I’m sitting on my front lawn looking masculine and tough
Filling my growing gut with beer and Mountain Dew
I’m proud to be a modest man without that fancy snobby stuff
Like an expensive suit, a job and high IQ
I call the USA the greatest land but wave the stars and bars
Just an excuse to keep the non-whites out of here
So that instead of hunting darkies with our pick-up trucks and cars
We can just focus on the lynchings of all queers
But every now and then I can relax with plenty of moonshine
And moments such as those are highpoints of my life
You faggy yankees can sit there up north and drink your precious wine
While I have fun down here by beating up my wife
I want to show the world that I’m a patriot and nothing less
And I express myself in any way I can
So I support our troops on every shirt and car that I possess
I guess I’m simply an old-fashioned kind of man

And if I want to get rid of my boredom that’s easy as hell
Just drive around, scream “yee-haw” and “yippie-ay-yey”
And if the people passing by me start to wonder ‘bout the smell
It’s just a dead deer I forgot to take away
It’s left there lying on my pick-up truck with other useless stash
But well, who gives a shit, I mean gives an s-word
With my windows open, stereo playing only Johnny Cash
Stopping once or twice to shoot a lonely bird
I think of myself as a Christian but that is really false
Jesus’ teachings about love don’t affect me
I guess my faith’s just an excuse to hate all homosexuals
So I can hunt them down and hang ‘em in a tree
And I don’t see the irony of beating children ´til they’re numb
It teaches them not to be violent and rude
But I don’t think that I’m uneducated, ignorant or dumb
I guess I’m simply an old-fashioned kind of dude

I am as patriotic as a flag, now that, y’all, is true
If I can’t be a Southerner I’m rather dead
Listen, my skin is white as freedom and my jeans are just as blue
And my neck is coloured in courageous red
But freedom here is just a word, except the freedom to bear arms
We don’t bear them for fun, but really, though, we do
We use them to shoot made-up trespassers who enter our farms
And any animal that happens to pass through
Yes, my philosophy is that if one animal isn’t tame
It should be shot and put on walls for what it’s worth
Yes, every moment, every second of each year is just the same
Here on our good and green 6000-year old Earth
But I am happy with my lifestyle, hanging out on my front lawn
Just watching cars that every now and then pass by
And drinking through the the night, so I can sleep when dark has turned to dawn
I guess I’m simply an old-fashioned kind of guy

Vi höres snart igen! <3