Grabbigt värre

Jag vill minnas att när jag var ny på Facebook hade jag en ”vän” som jag hade debatterat med några gånger på Internet. Den här sortens machokille som älskar att dricka öl med polarna och prata om sport eller sina senaste erövringar. Självklart gjorde jag mig av med honom så fort jag insåg vem det var, men innan dess hann jag ta mig en titt på hans grupper. Bland alla dessa intellektuella grupper som ”I support a third term for George W. Bush!” kunde man hitta ”Bring Hooters to Sweden!” och ja, det var väl främst det jag tänkte på nu när jag för första gången steg in i en Hooters-restaurang. Om de någonsin öppnar sin verksamhet i Sverige kan jag garantera högljudd massprotest, och om jag inte vore så för en fri marknad skulle jag troligtvis delta. Det här var verkligen machokulturens hemvist. Rummet var fullt av TV-apparater, inställda på olika kanaler så att man hade flera alternativ att titta på. Det vill säga, alternativen bestod förstås enbart av amerikansk fotboll, men man hade olika matcher att välja mellan. Serveringspersonalen var alla tjejer under 20 med modellutseenden som nätt och jämnt var påklädda. Menyn bestod av olika sorters hamburgare och grillmat. Besökarna var mestadels ensamma män eller grabbgäng som verkade prata med urringningen snarare än servitrisen när de beställde. En och annan barnfamilj syntes eller far-och-son-duo syntes också.

Grabbkulturen kan man aldrig helt fly ifrån, men man kan gömma sig från den lättare i Stockholm än i South Carolina. McDonald’s nuvarande reklamsnuttar är ett exempel på grabbkultur. Den visar två tystlåtna indiekillar som sitter på ett café, sedan får de veta att McDonald’s har börjat servera cappuccino och blir överlyckliga. Budskapet är ungefär ”Nu när McDonald’s också serverar cappuccino behöver jag inte längre låtsas gilla fransk film, indierock eller att inte tvätta mig. Nu kan jag äntligen kolla på football och ge mina polare high fives igen!” Skjut mig… Eller nej, skjut mig inte, det gör nog ont, men fortfarande… ni förstår vad jag menar. Grabbkulturen är definitivt den mest irriterande som existerar. Under pep rallys är det oavbrutna ryggdunkningar och ”OH YEEEEAH!!!” för att det är en ny match mellan två skollag. Oh yeah indeed…

Jag gick också på Waffle House några timmar senare. Där åt jag våfflor.


P.S. I det förra inlägget nämnde jag att Melinda grät i en timme när jag berättade att jag har bestämt mig för att åka hem. Bara så det inte råder förvirring var det självklart inte för att hon skulle sakna mig, utan för att hon har "lagt ned så mycket tid och pengar på mig i onödan". Nu är jag en dålig student som hon vill bli av med så fort som möjligt. Henne kommer jag inte sakna, det är ett som är säkert. Men alla på skolan, inklusive lärarna, har varit jättepå att hålla kontakten osv, så jag är ändå väldigt glad över hur det här har gått.