Mitt än så länge mest redigerade inlägg

50-talet har nu blivit försvarat. Jag och far min kom överrens om att även om jag inte gillar musiken under 50-talet så var den ändå startskottet för i stort sett all modern musik. Han och mamma ville också veta lite om min Halloween, så här kommer en snabb sammanfattning.

Husen i området hade varit Halloweendekorerade sedan slutet av september, så jag förväntade mig en riktig folkfest. I slutändan blev det inte så mycket. På kvällen var Wimoke iväg på skolan med betaklubben, Tarry packade inför ett två veckors militärläger som han är på nu och Melinda hade en bus eller godis-runda med kyrkans ungdom. Det sista tyckte jag var lite komiskt. När jag hör att kyrkan kör bus eller godis tänker jag mig det som en blandning mellan svenska påskkärringar och Jehovas vittnen. Och dräkterna var väl inte direkt skrämmande på en headless horseman-nivå heller. En såg ut som en röd version av draken i Pensionat Rosenblad, någon var Musse Pigg osv. Det läskigaste jag såg var fågelskrämman från Trollkarlen från Oz. Själv bröt jag mot min enda kvarvarande Halloween-tradition, dvs att jag inte såg en enda Tim Burton-film. Jämmer och elände.

Annars är det väl lite allmänt raljerande som står på schemat. Hm… Få se, få se. Jo, just det. MAD Magazine är nog dagens mest överskattade humortidning. Nu säger jag inte att den alltid har varit dålig, men för att hitta en rolig MAD-tidning numera blir man tvungen att åka till något antikvariat i Gamla Stan och bläddra runt bland samlingsvolymer från Kalla Kriget. De tidningarna som man ser numera är samma visa, filmparodier och usla karikatyrer som har exakt samma min i varje ruta. Titlarna är alltid ordvitsar och de försöker få med en punchline i varje ruta, vilket gör att avsnitten varken har handling eller roliga skämt. Lyckligtvis har de fetstil på skämten, annars fattar nämligen inte läsaren att det skulle vara roligt. Usch. Jämmer och elände.

Rivalitet har vi ju också. Under matchtiderna i fredags märkte jag vilken stark rivalitet det är mellan Mid-Carolina och Newberry, eller mellan de båda universitetsfotbollslagen USC och Clemson. För mig framstår det som lite gulligt, att de bråkar om vem som är bäst när de är likadana, men sedan tänker man tillbaka på sitt eget liv.
Dagis – Min pappa är starkare än din pappa, eller min mamma är domare, hon kan sätta dig i fängelse.
Lågstadiet – Helt plötsligt är det fritidshemmen det handlar om. Då är det Apollon vs Zeus. Det som skilde oss åt var en några steg lång trappa. Satan vad poänglöst.
Nyholmska – Nacka är så mycket bättre än Värmdö, det ligger ju mitt ute på landet och det går inga bussar dit, där kan man inte bo.
L’Estradska – Södermalm slår alla stadsdelar i Sthlm, hur kan man vilja vistas någon annanstans?
Explorica – Hurra för Sthlm, bäst i Skandinavien, alla andra delar är tråkiga och vi är supercoola!
USA – Europa är skitcoolt och bäst, ni borde alla åka dit och se hur bra vi har det, skryt skryt skryt på ett trevligt sätt. Okej, Asien kanske har mycket pengar och makt men inte fan kan de göra film.
Rivalitet är roligt, även om man inte menar det helt och hållet alla gånger. Men samtidigt är det lite kul att tänka på hur svår rivaliteten mellan olika skolor i SC är att greppa för mig. Betyder det att den lokalpatriotism som jag har växt upp med verkar helt ologisk för utomstående? Näääe…


Jag tillägger ett så kallat tillägg (tips på hur man skiljer på ett tillägg och ett till ägg - stavningen) flera timmar efter att inlägget lagts ut. Egentligen ett stort faux pas att utöka texten så här sent, men kan det kan vara lite intressant att läsa då jag också inser det bisarra i det hela. Tidigare har jag nämnt att man förutom att man saknar allmäna självklara saker konstant, såsom miljöer och människor, är det också de där små detaljerna i mitt svenska liv som jag har tagit för givet och aldrig riktigt tänkt på. Tidigare har jag nämnt indianerna och folkmusiken, men dagens grej som jag saknar för stunden är... trumvirvel... Adam Alsings skrattattacker! För er som är obekanta med det fenomenet får det snabbt sammanfattas. Adam Alsing är en tjock programledare som gillar att umgås med människor som är roligare än vad han själv är. Svenska komiker som är riktigt bra kan faktiskt utnyttja den människan som en sorts extra punchline. Om de lyckas dra ett riktigt bra och gärna sjukt skämt kan det ibland hända att Alsing blir helt ifrån sig av skratt och faktiskt lyckas göra skämtet ännu roligare genom att han själv tycker att det är så extremt roligt. Det blir liksom en så snygg sorti på skämtet att man efteråt får lyssna på hans en minut långa gråtliknande skratt. Ja, som sagt, bara något som jag kom att tänka på att jag saknade för stunden.