Den gamla goda tiden

”Chapin Community Theatre Presents ’Second Samuel’, a comedy about family. It is also about diversity and strength. It will make you feel good while finding out that different doesn’t mean bad.”

Dert var den pjäsen jag såg ikväll. Handlade om en liten håla i Södern under sent 40-tal, som är i sorg eftersom allas favoritgammeltant precis har dött. Alla blir chockade när begravningsbyrån upptäcker att hon var en manlig transvestit hela tiden. I slutändan bestämmer de sig ändå för att acceptera att alla är lite annorlunda på något sätt. Trevlig underhållning, fast många skämt var så lokala att jag inte helt hängde med i humorn. Men trevligt att se. Jag tror nog att USA är det land i världen efter Tyskland som är bäst på att ständigt påpeka för världen vilken rutten historia de har innan någon annan gör det först. På samma sätt som tysk film ständigt ältar Förintelsen, nazisterna och Östtyskland ältar amerikaner speciellt i den här regionen sin historia av rasförföljelser och den enorma propagandamaskin som var ännu starkare under 50-talet. Historieboken som vi har är sjukt vinklad, men intressant nog vänstervinklad. Den tar varje tillfälle den får att trycka ned USA och påpeka olika kulturella fenomen som var rätt värdelösa enligt författaren. Så om man tycker att stoltheten blir lite väl stark här är den boken ganska kul läsning, speciellt delen om 50-talet, där den dissar allt från villaförorter till Elvis.

Jag hoppas inte mina päron eller andra läsare som levde då blir ledsna om jag instämmer med boken om att femtiotalet verkar ha varit ett rätt tråkigt decennium. Nu kanske jag är för påverkad av det amerikanska 50-talet i allmänhet, som verkar ha varit helt värdelöst, men i allmänhet känns det som att det var något sorts kulturellt mellanrum mellan 20-talet, som verkar ha varit grymt, och 60-70-talet, som också verkar ha varit grymt. Jag antar att min bild bygger på okunskap, men ni är välkomna att försvara 50-talet på kommentatorsidan om det behövs.