Dödsfall bidrar alltid till starka känslor, åt något håll i alla fall, men det här inlägget kommer handla om den sortens dödsfall som inte påverkar en överhuvudtaget, som man mest rycker på axlarna åt, men samtidigt vet om att en pytteliten oersättlig bit av ens liv har försvunnit för alltid. Dvs när de lokalkändisarna, originalen som alltid brukar vistas på gatorna, dör. Idag dog Newberrys trasige lokalkändis, som få personer kände men som alla kände till. Ett original med smutsigt hår och underlig klädsmak som brukade traska runt i Wal-Mart och på större evenemang. Jag visste inte om att han existerade förrän han inte längre gjorde det, men de invånare i Newberry som kände till honom tycks känna samma sorts känsla som jag misstänker att jag skulle ha gjort. Nu talar jag förstås inte om den intoleranta sortens människor som pustar ut över att deras svensson-liv känns en aning mer tryggt och normalt, utan de som betraktade honom som en del av gatubilden.
Nu är det så att jag knappt minns när Marias enmansorkester (Orgelkärringen på Sergels torg) levde, men jag antar att hennes död var något i den stilen för er där borta som minns henne ordentligt. Ingen av oss minns Jean Fredman eller Mårten Trotzig, men deras dödsfall måste också ha lämnat djupa sår i hjärtat på alla stockholmare, oavsett om de kände dem eller inte. Så jag blir rädd när jag tänker på det. En dag kommer inte Horst spela munspel för oss längre, och Götgatsmannen kommer inte dela med sig av sin visdom för de som går förbi. Till och med Rebell Roberts dagar är räknade. Det är något att tänka på. Vi har tagit dem alla för givet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar