Usch... apatin slår till, men det gör ingen skillnad för jag kan ändå inte rösta.

En notis till om valet. Det kanske nämns imorgon också, om något nytt händer, men nu har jag gjort en Aftonbladet och skrivit två inlägg, så jag sedan kunde lägga ut det om den som vann. Då jag inte orkar vänta länge ochsedan lägga upp det här precis innan jag lägger mig lägger jag upp det nu istället, med båda versioner. Håll tillgodo!

Okej, det blev Obama. Hurra, hurra, hurra. Ja, han lämnar också en hel del att önska, men han är i alla fall liberal. Hoppas att han kommer genomföra mer än han har sagt att han kommer genomföra, för det är verkligen inte mycket. Ett land som har styrts så länge av den kristna högern behöver mer förändring än några välfärdsprogram. Nu står i alla fall både Vita Huset och Kongressen under demokraternas kontroll.

Lite överraskande tog John McCain hem segern. Ja, vad kan man säga? Han är mer liberal än vad Bush är, men han är fortfarande en ilsken republikan. Dessutom är han gammal och kan rasa ihop när som helst, då är det den bindgalna hockeymorsan som styr landet. Lyckligtvis är kongressen fortfarande i demokraternas händer.

I skolan hade vi ett projekt om att göra valfilmer. Jag ville inte göra en okritisk hyllningsfilm, så jag bestämde mig för att låta ironin styra igen. Så tillsammans med några republikaner skapade jag en överdrivet smutsig anti-Obama kampanj där jag påpekade totalt poänglösa halvsanningar. Exempelvis att han har gått i en radikal muslimsk skola, vilket är en löng skapad av FOX News, och att hans kusin är en socialistisk ledare i Kenya. Denne person är varken socialist eller Obamas kusin. Ibland var det så seriöst. Och ibland var det på nivån att vi påpekade att både han och Mao har/hade vårtor i ansiktet, eller det där med hans namn och antalet bokstäver som jag skrev om i ett tidigare blogginlägg. Det hela ackompanjerades av Danny Elfmans skräckmusik. Jag vet inte riktigt om läraren fattade ironin i det hela, men förhoppningsvis gick det rätt bra ändå med tanke på att de andra valfilmerna också var usla. Det var antingen vita elever som gjorde hatkampanjer mot Obama i stil med min, fast på allvar, eller svarta elever som spelade hip hop-musik och också påpekade helt poänglösa saker. Oftast var det i stil med att visa bilder på Martin Luther King som går över till en liknande bild på Obama och sentimentala budskap i stil med ”En gång hade han en dröm… Nu har vi nått till det Vita Huset…” Tragiskt att valet åtminstonde i den här delen av landet betraktas som ett rasrelaterat val mellan den svarte kandidaten och den vite kandidaten.

Det var en film som jag gillade, som var gjord av några andra liberaler i klassen och handlade om Green Party. Det var en rak film som berättade rakt ut vad partiet ville genomföra, punkt för punkt. Det var då jag kom att tänka på att ingen annan valfilm faktiskt talade om vad de ville genomföra. Det nämndes inte ens. Hur kunde vi ens få godkänt? Rätt enkelt. De riktiga valfilmerna som går på TV talar inte heller om vad som skall genomföras. Det är bara sentimentala helgonbilder när kandidaterna skakar hand med pensionärer eller när de leker som barn. De vill ju inte riskera att stöta sig med någon, så det är inte konstigt att valet betraktas som rasrelaterat när båda har varit lika falska och fega. Ingen har tagit upp något viktigt som inte har med ekonomi eller kriget att göra. Och det är det jag har emot båda de här männen.

I alla fall, nu är det över. South Carolina röstade på republikanerna i vanlig ordning, det var egentligen det enda jag kunde säga säkert. Melinda röstade på Ralph Nader i tron att han är nyliberal. Hon tror fortfarande att han är det. Jag har inte brytt mig om att förklara att han är socialist. Lite komiskt är det dock. Komiskt är också hur partipolitisk man blir under valtider. Helt plötsligt såg mig själv bli superdemokrat, trots alla deras många brister. Precis som 2006, då jag helt plötsligt var supermoderat och sedan spenderade två år åt att hata den nya regeringen något mindre än den gamla. Mystiskt när man tänker på det.