Jag babblar på och hoppas att det inte märks

Ja, ärligt talat har det inte hänt så mycket som är värt att skriva om. Men det är dock sanning med modifikation. Det händer sällan något som är värt att skriva om, än så länge har det knappast hänt så mycket som är värt att skriva om, men man gör ju det bästa av situationen och berättar det på ett sätt så att det låter intressant. Eller åtminstonde måttligt intressant, det är ju olika från person till person. Skönheten ligger trots allt i betraktarens öga. Nu, och även igår, råder det dock en ganska total idétorka. Och då kommer förstås den viktiga frågan - Hur fyller man ut det så länge, tills man får lite inspiration igen? En idé var att lägga upp en enformig sångtext, för att verkligen illustrera enformigheten i dagens ganska bittra inlägg. Men jag kunde inte komma fram till vilken som var mest enformig - Badger, All your base eller vad som helst av Thomas Ledin. Ha ha, där fick jag åtminstonde in lite mobbing mot en usel musiker. Det bjuder jag på. Men det är lite tragiskt att han snart är död, om han inte redan har hunnit dö med tanke på hur lite han syns. Det är lätt att hitta dåliga artister att kritisera, men svårare att hitta någon som faktiskt är så dålig att man får lust att skada sig själv av att lyssna på eländet.

Men nu var det ju inte det jag pratade om, eller hur? Jag höll väl på med något annat innan? Jo, just det, ett litet tillägg. Internet strejkade igår, lite tur eftersom jag knappast hade något intressant att skriva då heller, men det finns risk att Internet strejkar lite då och då under den närmsta månadsperioden. Jag tänker inte gå in på detaljer, men jag skyller allt på det lilla miffot Wimoke. Summan av kardemumman är i alla fall att om det skulle vara glest mellan inläggen under den närmsta tiden betyder det med största sannolikhet inte att jag har tröttnat på bloggen, utan att jag helt enkelt inte får tillgång till nätet. Så, nu har jag lyft den tyngden från axlarna. Det känns skönt. Jag går i alla fall framåt, ett steg i taget.