I sanning, som poeten skulle säga

Nu fick jag helt plötsligt för mig att börja svamla. Om vad är frågan. Min värdmor jobbar med att försvara en fjortonåring som för två år sedan sköt ihjäl en tioåring. Det är bara tragiskt, så det pratar jag inte mer om.

Laddade precis ned Jesus of Suburbia (Men herregud och Jesus Maria, hade han den inte innan?) och det är inte lika tragiskt. Däremot är scenen där han rusar runt i en butik och slänger mat omkring sig en av de mest tragiska och roliga scenerna i musikhistorien. Tragisk eftersom det ser fasansfullt muppigt ut, roligt vet jag inte men det är extremt roligt! I sammanhanget bör jag nämna att det är en bra låt innan eventuella läsare (nämner inga namn) blir upprörda, och videon är minst sagt intressant. Men visst blir man lite avundsjuk av att se den? När gjorde jag senast något "speciellt" som att rusa runt i en mataffär och slänga mat omkring mig med en "jag bryr mig inte"-min? I don't care if you don't, I don't care if you don't, I don't care if you don't care... Alla andra verkar ju ha så skoj, i alla fall emokidsen som festar och slåss under en bro. Själv sitter man här med ett myggracket som sin enda lekkamrat.

Okej, nu jag kanske inte så ensam och uttråkad på riktigt. Jag kommer förstås gå och titta på prideparaden imorgon, men det är liksom inte kul på samma sätt! Det bara verkar kul för att det är kul på riktigt, men att vara en missförstådd sminkad människa med en Union Jack på väggen ser ut att vara vara skojigare! Ja, för det skildras som glamouröst! Det kan mycket väl vara så den nya generationen av fejkade depressioner tänkte när de valde den banan i livet. Skäms på er, Green Day, ni har gjort en hel generation till gnälliga gengångare! Ni har blivit en musikalisk version av Anne Rice!