The Tales of Beedle the Bard

Jajemen, imorse stod jag i det duggiga mörkret vid SF-bokhandeln för att köa till inget mindre än J.K. Rowlings The Tales of Beedle the Bard. För det första tänkte jag prata om vad den är så att alla fattar den, och varför det köades i stora massor till den. Om ni har läst Harry Potter och Dödsrelikerna kanske ni minns att Hermione ärver en bok av Dumbledore med just det namnet. Nu var det ju så att J.K. Rowling skrev denna bok, och gick ut med att det var en bok som var exklusivt till för hennes kompisar. Sedan blev hon till slut övertalad om att släppa den för allmänheten och därför köade vi denna morgon. Det är den officiella förklaringen, och den som Elin verkar tro på. Jag kom att tänka på South Park-avsnittet Cartmanland (från den gamla klassiska tiden innan de började köra enbart provokationer för chockens skull) då Cartman köper en nöjespark som är nära konkurs, för att sedan gå ut öppet med att ingen utom han själv får besöka nöjesparken. Och eftersom folk får veta att ingen får komma in blir de helt galna och känner att de bara måste komma in, trots att de aldrig ville besöka nöjesparken innan. Så när nöjesparken till slut öppnar igen blir den en jättesuccé. Jag tror att precis samma sak gällde vår kära J.K. Hela den här farsen med att boken bara var till för hennes vänner, oj, nu är den inte det längre, var ju förstås planerad från början. Teorin att fler vill ha den eftersom den från början var hemlig funkar självklart även här. Elin, erkänn att även J.K. Rowling kan vara en sådan girig varelse. Du behöver det för att kunna gå vidare!

I alla fall, förutom trevligt umgänge på morgonkvisten är det ju alltid lite kul med organisatörer som försöker skapa en rolig stämning bland HP-fansen. Ni vet den här ilskna ”Nu jävlar skall vi ha kul!!!”-attityden. Och ja, försöken var väl allt ifrån att en fotboll med lite luft i skulle sparkas igenom kön så alla fötter nuddar den till att hela kön skulle delta i ”The Mysterious Ticking Noise” (http://www.youtube.com/watch?v=Tx1XIm6q4r4) med blandade halvengagerande resultat. Sedan började det regna, en sopbil kom, vi drack choklad och vips hade jag boken i handen. Hur gick det till? I alla fall, efteråt passade jag på att ta en promenad på Gamla Stan. Gick förbi Kinneviksgranen, Gustav III, slottet, Gustav Adolfs torg, riksdagen, slottet igen, Mårten Trotzig och slutligen tillbaka till Slussen. Får ni någonsin en chans att ta den promenaden i mörkret, gör det. Helt underbart. Nu känner man sig verkligen hemma igen.