24 film-och historiereferenser i två stycken

Årets juldrama är som bekant Helena Bergström i rollen som Selma Lagerlöf, och nu hade mina päron en diskussion om huruvida man kan ha förutfattade meningar om det juldramat bara för att det är Helena Bergström som spelar huvudrollen. Jo, säger jag, man kan defintivt ha förutfattade meningar för att det är Helena Bergström som spelar huvudrollen. Det är just det man kan. Jag säger inte att man alltid kan bedöma en film utifrån skådespelarna. Steve Carell spelar mestadels i usla komedier, och så plötsligt var han med och var helt underbar i Little Miss Sunshine. Ett annat är Jim Carrey i The Truman Show. Men i alla fall, vissa skådespelare kan döma på förhand. Hör man talas om en film med Jackie Chan i huvudrollen vet man automatiskt att den kommer vara värdelös, oavsett hur hyllad den blir. Jackie Chan kan omöjligt spela i en bra film. Och detsamma gäller Helena Bergström. Så alla ni som tycker att man inte kan döma en film på förhand på grund av skådespelarna, vad tror ni om det här juldramat:
”Den sanna historien om hur Karl Staaff vågade trotsa kungen, militären och ett helt land för sin dröm om frihet. I rollerna som Karl Staaff och Gustav V ser vi Stefan & Christer.”
I rest my case.

I dessa juletider sänds ju alla de där usla filmerna som alla hyllar men ingen egentligen tycker om. Karl-Bertil Jonssons julafton är värdelös! Och att den är gjord av Per Åhlin, känd för mästerverket Dunderklumpen, är en skam. Sedan har vi förstås Fanny & Alexander, en fem timmar lång sömn regisserad av den mycket överskattade regissören Ingmar Bergman. Ingmar Bergman är ett typexempel på Kejsarens nya kläder-effekten, det vill säga att alla vet att gubben saknar talang men ingen vågar säga ifrån ensam eftersom risken finns att denne blir kallad okultiverad. Men TV-julen är inte helt förskräcklig. Under julafton går Ronja Rönardotter och Tomten är far till alla barnen, sedan kan ni olyckliga som inte har Shrek 2 se på Shrek 2 under juldagen. Och förra året var juldramat faktiskt bra, men då hade de ju Jonas Karlsson som Strindberg. Den skådespelaren vet verkligen vad han sysslar med. En snyggare och vassare version av Ola Rapace som inte föll ned i Wallander-träsket, kanske? Däremot får den mediala varbölden Snapphanar icke nämnas vid namn.


P.S. Kom precis på ett annat skitbra exempel på att representanter för skräpkultur inte nödvändigtvis är skräp. Mike Judge, mannen bakom Beavis & Butthead och King of the Hill har ju faktiskt gjort både Office Space och Idiocracy. Ett perfekt exempel på att en skomakare inte nödvändigtvis behöver bliva vid sina läst. Så nu blev det fler än 24 referenser och den juliga känslan försvinner, men skit samma!