Låt barnen kriga lugnt och snällt så glömma de allt sexuellt

Idag vaknade jag av att Tarry och Melinda bråkade om städningen igen. Jag somnade om. När jag gick upp några timmar senare hade de kommit fram till att de skulle åka och spontanköpa en platt-TV. Så nu har vi en sådan och bilden är… i allmänhet en smula bättre. Jag har inte tittat på den så mycket, så därför tänkte jag ägna det här inlägget åt att raljera om det amerikanska TV-utbudet.

För det första – En filmnörd som jag älskar det. I USA behöver man nämligen inte zappa mellan kanalerna, inse att det inte går några bra program för tillfället och slutligen stanna vid den ständigt halvdåliga Discovery Channel. Här går det alltid åtminstonde några storfilmer som man kan titta på när man inte har något annat att göra. Och inte bara i stil med Canal +, som väljer två nya filmer och sänder dem om och om igen i en månad. Oftast är det 90-och 2000-talsklassiker, så med TiVo kan man bygga en riktigt trevlig samling. Bellissima! Om det inte vore för två stora problem med amerikansk television. För det första är det reklamavbrott ofta. Och vissa kanaler har inga gränser för hur mycket reklam de pressar in. FOX har reklamavbrott mellan sina vinjetter och själva programmet.

Sedan har vi censuren. De flesta kanalerna är rätt känsliga för ord som kan skrämma upp den förtappade amerikanska befolkningen, ord som ”samlag”, ”framstjärt” och ”etnisk mångfald” försvinner därför också. TV-programmen formas av sina kanaler och innehåller därför inga olämpligheter till att börja med, men när det gäller film får kanalerna vara lite listiga så att tittarna inte märker att filmerna är censurerade. Än så länge har jag sett tre olika ”diskreta” censurmetoder, som man inte märker om man inte har sett filmerna förut. För det första har vi inzoomningen. I nakenscener kan man nämligen skydda sina tittare genom att bara zooma in lite, så att olämpliga delar av anatomin hamnar utanför bild. Sedan har vi den mer brutala metoden att helt enkelt klippa bort repliker som har ett för ovårdat språk. Det kan verka lite underligt att filmkaraktärer blir upprörda över en förolämpning som är bortklippt, men det tänker man kanske inte på om man inte har sett filmen förut. Sist men inte minst kan man ändra ordet genom att bara dubba vissa ljud, så att det knappt märks. ”Son of a bitch” kan dubbas till ”Son of a witch” osv. Moralens väktare slår till igen.

Simpson’s, Family Guy och South Park har dragit igång och det är en tragedi. En gång i tiden var det bra, men nu har de slut på idéer och verkar bara slå ihop ett avsnitt i veckan så fort de kan så de kan vila sedan. Problemet med TV-serier är att de aldrig vet när de skall sluta. Vänner höll på för länge, så den hann bli dålig innan den vart över. Samma sak med Seinfeld. The Boondocks hade en grym första säsong och sedan gick allt åt helvete, och när det är över minns man mest hur usla de sista säsongerna var. Regel nummer ett – Hitta på ett snyggt slut när det går som bäst! Rome blev aldrig dålig, för de hade vett nog att sluta efter säsong två och inte låta den gå vidare i all evighet. Samma sak med Skins första generation. Det finns en chans att den andra generationen också är lika bra som den första, men det är osannolikt. I vilket fall som helst måste skaparna lära sig att oavsett hur mycket pengar man tjänar måste man stiga undan innan det är för sent. Men precis som Sveriges ironiker tycks skaparna bakom de animerade sitcomserierna inte inse att oavsett hur bra de en gång var kan det aldrig vara för evigt.

Efter dessa visdomsord har jag inget mer att säga, då jag har tillfälligt tömt mitt förvirrade hjärnkontor. Åh, nu kom jag att tänka på Hjärnkontoret! Skelettet som skrattar i vinjetten! Bäst att jag slutar nu, innan 90-talsnostalgin drar igång på allvar.