Blickar tillbaka på uppföljarnas år

Filip välkomnar 2009 och, liksom alla stora skrivare, ser han tilbaka på året som har gått och sammanfattar det. Och som vanligt när jag ser tillbaka på ett gånget år, i ett sista försök till någon form av nördighet, handlar det mest om spekulationer runt hur årets prestationer kommer belönas i Kodak Theatre. Japp, årets Oscarsgala kommer vara den 22 februari och årets värd kommer inte vara någon komiker som vet vad han/hon gör, typ Jon Stewart, utan istället det där aset som spelade Wolverine i X-Men-filmerna. Att jag i all min galakonservatism inte hurrar redan nu är minst sagt underligt.

Men i alla fall, skall man sammanfatta filmåret 2008 kan man väl säga att det inte var i närheten av det senaste ritkigt lyckade filmåret 2006, men heller inte lika uselt som det vedervärdigt trista 2007. Sammanlagt får man väl säga att båda på den amerikanska och svensak arenan verkar påkostade uppföljare ha varit huvudtemat. Vi har fått ännu en Narnia-film, ännu en Arn-film, ännu en Indiana Jones-film, ännu en Bond-film, ännu en Rambo-film, ännu en Star Wars-film, ännu en Mumien-film, ännu en Saw-film bla bla bla men mest uppmärkssammat var väl ändå ännu en Batman-film. Och vad folk har tjatat sönder Heath Ledger! Åh, han var en sådan fantastisk Joker, åh, han kommer vinna en Oscar, åh, vad synd det var att han gick och dog. Jag tror på att han var fantastisk, men jag har ändå inte sett den filmen och jag antar att jag får göra det nu innan galan. Annat som står på listan över filmer som jag borde ha sett och laddar ned nu i efterhand är Burn after reading och Patrik 1,5. Sedan får vi väl se vilka som blir storfavoriterna bland årets nominerade och därmed filmer som man borde ha sett. Förra året var alla ”bästa film” i bästa fall medelmåttiga.

Sedan har vi den vanliga farsen Årets animerade film, den mest förutsägbara statyetten. Vinnaren är vanligtvis den med fulast animationer och mest fysisk aktivitet bland karaktärerna. Gärna en usel coverlåt bland eftertexterna också, eftersom det är jobbigt att göra som Disney och skriva låtarna själva. Det skulle vara väldigt kul om Disneys lilla Wall-E slog Dreamworks storsatsning Kug Fu Panda bara för att den är Disney, trots att den mest verkar vara en mer ljudlig version av Pixars hoppande lampa. Det är inte Disneyrenässansen längre, så årets bästa film numera skulle inte ens bli nominerad under tidigt 90-tal. Suck. Sorgligt. Men, ja, vi får se vilka som blir nominerade. Spänningen är olidlig.